I höstas for vi upp från Krakow till Zakopane i Tatrabergen för att hälsa på Wislawa Szymborska, som brukade tillbringa oktober månad på ett författarpensionat (det var där hon fick Nobelbudskapet 1996) med att ostört skriva dikter. Nu höll hon på med sin sista diktsamling – den skulle heta: ”Wystarczy!” (Nog nu!).
Vi fick störa henne en eftermiddag, med prat, promenad, biltur, rejäl bergsbofrukost på timrad alpkrog. Vi anade inte att hon snart skulle hamna på sjukhus och sedan gå bort så fort.
Wislawa Szymborska har skrivit många dikter om döden och behandlat den, på sitt vis, ur olika vinklar
Sällan träffar man på lärda höglitterära citat i hennes dikter. Undantaget är en halv rad ur en dikt av Horatius (Ode III:30): ”Non omnis moriar” (Helt skall jag inte dö) som hon använder i tre olika dikter från 60- och 70-talen. En av dem heter ”Autotomi” och är tillägnad den i förtid bortgångna poeten Halina Poswiatowska men handlar om sjögurkan som i farans stund kan dela sig itu och leva vidare.
Också vi kan klyva oss, det är så sant.
Men bara i en kropp och en halvkvävd viskning.
I kropp och poesi.
(…)
Här det tunga hjärtat, där non omnis moriar,
blott tre små ord som tre små fjädrar att fly bort med.
Klyftan genomskär oss inte.
Klyftan omger oss.
Wislawa Szymborska levde längre än många av hennes närmaste. Kornel Filipowicz, författare och naturvetare och Wislawas särbo (inget ord finns för detta i polskan), gick hastigt bort flera år innan Nobelpriset slog ner och det var honom hon saknade för att kunna ha roligt med det. Hon skrev inte tårfylld lyrik om hans död, men några dikter som beskriver den.
Den mest kända är ”Katt i tom våning” och börjar så här:
Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt
I en annan dikt, ”Farväl till en utsikt”, beskriver hon hans frånvaro:
Jag noterar, accepterar,
att – som om Du ännu levde – stranden vid en viss sjö är lika vacker som den var.
(…)
Bara en sak går jag inte med på.
Att återvända dit.
Närvaroprivilegiet
avstår jag från.
Så mycket har jag överlevt Dig,
och bara så mycket,
att jag kan tänka på avstånd.
Med Kornel lärde sig stadsflickan Wislawa att på riktigt umgås med naturen, växterna och djuren. De sistnämna höll hon högt och såg en sorts jämlikhet mellan dem och oss.
Den första Szymborska-dikt som jag fastnade för var ”Utopia” (ur ”Nära ögat”, 1972). Den är en uppgörelse med dogmatisk, politisk trosvisshet, men utförd med en sådan skönhet i bilder och språk att man kan förstå den som faller för utopins lockelse, vilket även Wislawa Szymborska hade gjort i sin ungdom.
En ö där allting bara klarnar.
Här kan man stå på bevisens grund.
Den enda väg här finns är den framkomliga vägen.
Buskarna bara dignar under alla svaren
(…)
Ön är trots sin tjusning öde,
och på stranden syns små märken av fötter,
samtliga vända i riktning mot havet.
Som om man bara begett sig härifrån
och utan återvändo sänkt sig i djupet.
I ett liv man inte begriper.
Det finns en räddare i Wislawa Szymborska, hon är ute efter att hålla oss undan fallet. En tragisk kvinna ur Gamla testamentet, Lots hustru, som Gud befallde att följa sin man och sina döttrar på flykt från Sodom, är en ovanlig hjältinna hos Szymborska, i en ovanligt dramatisk dikt. Vände Lot sig om skulle hon förvandlas till en saltstod. Och hon såg sig tillbaka. Dikten slutar så här: ”
Av andnöd vred och slingrade jag mig.
Om någon kunde set det trodde han jag dansade.
Det är inte uteslutet att jag hade ögonen öppna.
Det är möjligt att jag föll med ansiktet vänt mot staden.
Wislawa Szymborska blev 89 år gammal. Hon föddes 1923 i Bnin och avled i Krakow. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996. I ”Dikter 1945–2002” (FiB:s lyrikklubb) finns ett rikt urval av hennes poesi, i översättning av Anders Bodegård.