Arbetsförmedlingen i Uppsala, november 2011. Viktor Johansson slår in ordet författare i jobbsökardatorn. Väntar och ser om det blir någon träff.
– Min bok handlar i grunden om förminskningen och förnedringen som unga kreativa människor möter på väg ut i arbetslivet. Alltså tänk dig själv, att komma hit och säga att man vill vara … poet!
– Själv jobbar jag halvtid som personlig assistent. Fast egentligen vet jag inte om jag skulle klara av att vara författare på heltid. Det är skönt att slippa ut ur sitt eget huvud mellan varven.
”Årets viktigaste roman”, skrev DN:s Jonas Thente om tjugoåttaåringen Viktor Johanssons ”Wrestlarna”. Säsongens mest omskakande samtidsteckning, skulle man kunna lägga till.
För det Johansson har skrivit är en ond svensk arbetsmarknadssaga, om ett inglasat galleririke, där de unga som vägrar anpassa sig är hänvisade till att exploatera sina egna kroppar.
Här finns ”skejtarna”, ett gäng som oavbrutet härdar sina skelett. Och där pojken som heter Lukas och hoppat av gymnasiet, låter tatuera in en sponsorlogga i sin egen hud.
”Videobloggaren” Millan är i sin tur baserad på ”både Blondin-Bella och Kissie”. Detta medan ”Webbcamflickorna” Alisia och Ida, har barrikaderat sig i en lägenhet för att leva på burkmat och sälja sex via datorkameran när de egna skådespelardrömmarna gått i kras, till en runkande kundkrets av män, som inte ger sig förrän de trängt in i deras innersta.
Och så är det ”Cineasterna”, en grupp filmbesatta ungdomar, som spårar ur när de inte får utlopp för sina egna idéer. Utan i stället, i studiesyfte, själva blir videofilmade av den rekryterare som ska försöka slussa ut dem på arbetsmarknaden, och lära dem att agera självsäljande under en anställningsintervju.
Videobandet från ”sessionen” med rekryteraren blir en djupt symbolisk byggsten i romanen. Och vi skrattar lite dämpat åt att det står ”Rekrytera medarbetare”, i stora bokstäver på väggen i rummet där vi slår oss ner.
– ”Cineasterna” i boken har blivit bestulna på sin själ på det där bandet, säger Viktor Johansson. De känner inte igen sig själva, för all den där färgsprakande energin de har är plötsligt försvunnen.
– De vill liksom kasta hela samhället över ända, och så kommer de till arbetsförmedlingen bara för att få känna: var inte min identitet större än så här? Ska jag formas in i en yrkesroll där jag aldrig får använda min kreativitet?
– Alltså under skrivarkurserna som jag har gått, fortsätter han, har det alltid varit tanter som slitit ut sig inom vården, och man kunde se hur de växte när de fick skriva sina egna dikter, tala om vad de hade inom sig.
Han tänker efter en stund, säger sedan tveklöst:
– Om makten decentraliserades skulle fler kunna göra sina röster hörda.
Du menar att vi måste ”ta makten över produktionsmedlen”?
– Ja.
Är du kommunist?
– Nej, snarast syndikalist.
Det är nästan chockartat. Efter att ha matats av bilden av hans generation som ett slags världsfrånvända MTV-drönare, framstår 1980-talisten Johansson snarast som en politisk författare av 1970-talssnitt.
Också i hans roman finns, mitt i det poetiskt blixtrande bildspråket, passager där en röst från ovan stryker under orsakerna till varför ungdomarna beter sig som de gör. Och han är inte rädd för att avfärdas som ”plakatprosaist”.
– Nej, ha ha, jag har ju inte klistrat in hela ”Das kapital” i min roman. Men samtidigt är det just detta boken handlar om, kroppen som handelsvara, som hos Marx. Alisia, som är den drivande av webbcamflickorna, är på ett sätt en entreprenör. Och det hon upptäcker är att det inte är kärlek som marknaden vill ha.
Han driver sin samtidskritik vidare, genom att tala också om Nätet som ett ”skuggsamhälle där man testar samhällets regler”.
– De som använder webcamflickorna som ett slags dockor, och skriver hatkommentarer på Millans blogg … Jag tror att det handlar om vanliga människor som känner sig små på jobbet, som upplever att de bara är ett slags spelpjäser som flyttas runt. Då är det inte så svårt att tänka sig att de i sin tur försöker spela med människors liv.
– Jag vill inte ursäkta någon. Det jag menar är att det finns mentalt friska människor som testar saker för att de blir förtryckta. Som ”Cineasternas” bumfights i min bok, detta att unga människor hetsar hemlösa mot varandra i en maktlek, det är ett verkligt fenomen.
Röster hörs svagt utifrån diskarna där arbetsförmedlarna tar emot dem som ska skrivas in. Där talas om vikten av att ha ett cv. Någon mumlar något om att ”situationen i dag inte är densamma som när de flesta av oss var unga”.
Både Viktor Johanssons mamma och pappa, berättar han, har haft påfrestande arbeten. Nu bor han i den akademiska drömfabriken Uppsalas utkant, men är uppvuxen i samhället Källby, känt för Dafgårds stora matfabrik. Högstadiet gick han i Götene där Arlas flaggskeppsmejeri håller till.
– För mig blev skrivandet verkligen en räddning under en dyster tonårsperiod, det fanns liksom ingen ”emoidentitet” att söka sig till på den tiden.
– Alla mina böcker har egentligen handlat om ungdomar som beskriver världen för allra första gången, och försöker uppenbara den på nytt.
Då handlar de alltså också om dig själv?
– Ja.
För övrigt har Viktor Johansson själv nyligen blivit far. Och frågan är förstås vad hon ska bli när hon har blivit stor.
– Trummis. Hon gillar att slå på saker.
Tidigare artiklar: Måns Wadensjö 22/10 och Carolina Fredriksson 29/10.