Hej, Jenny!
Fråga: Som pensionär har jag i ökande grad svårt för namn, det vill säga försämrat korttidsminne. Då jag sällan sträckläser en bok numera har jag vissa irriterande startproblem när jag tar upp läsningen igen: ”Vem var den där Karin och var det Gustav som hennes man hette eller var det Erik? Hade dom barn och vad hette dom i så fall?” Skulle man inte kunna lista alla romankaraktärer i bokens början och hjälpa oss äldre som har problem med korttidsminnet?
Pensionär
Svar: Bästa pensionär, kanske har du hört devisen som säger: ”dåligt minne är bättre än dåliga minnen”? Kanske du rentav ska vara tacksam för att din luddiga gammelhjärna sorterar bort en del litterärt slagg? Böcker innehåller så mycket trams. Åtminstone kanske det lugnar dig att också en yngre (nåja) dam vid god vigör har huvud som en antik flakmoppe, och måste våldssparka i gång den inför vartenda läsäventyr.
Ytterligare en tröst kan vara att de gamla grekerna hade liknande problem. I litteraturens bortersta barndom – vi talar om de grekiska eposen, som uppstod i en förskriftlig kultur – använde man sig regelmässigt av smarta kom-ihåg-trick i form av ”stående epitet” för att minnas berättelserna. Genom att koppla samman en litterär karaktärs namn med en definierande egenskap (den snabbfotade Akilles) och sedan obevekligt upprepa detta epitet intill utmattningens gräns, fanns det ingen risk att vare sig berättaren eller de stackars åhörarna med träsmak skulle glömma vilken vindruvsglufsande superhjälte som var vem.
Men med skriftkulturens intåg försvann minneskrokarna ur litteraturen. I dag vill vi inte greppa vår Stieg Larsson och läsa ”Den mångförslagne Lisbeth Kodnackaren vaknade med ett ryck” sida upp och ned – och för övrigt skulle en person som lärt sig Milleniumtrilogin utantill kastas in på rättspsyk.
Personlistor i bokens början är däremot en utmärkt idé. I skriven dramatik är de en självklarhet, men i prosan lyser de med sin frånvaro utom i Dostojevskijs bombastiska släktkrönikor (där de tyvärr är poänglösa, eftersom alla hans femhundratusen karaktärer heter nästan likadant) eller i fantasyepos med omfattande kungalängder och familjeträd.
Varför övrig prosa så totalt ignorerat karaktärsförteckningen kan jag bara spekulera kring. Kanske står begrepp som ”läsvänlig” inte högt i kurs hos moderna vuxenförfattare? Kanske skulle en Mircea Cartarescu eller Tomas Bannerhed få eksem vid tanken på att koka ner sina mångbottnade karaktärer till ett knippe torftiga egennamn på bokens förstasida? Kanske är de rädda för att fiktionen ska ta skada av den illusionsbrytande effekt som en kamrersaktig namnlista kan ha?
Personförteckningen ger onekligen romanen färg av föreningsprotokoll: ”Närvarande i föreliggande berättelse: Janus, Nova och Rakel (mördare).” Och vet du vad, ibland tänker jag att författarna helt enkelt skäms. Världslitteraturen har så många krystade personnamn att ett Södermalmsdagis framstår som normalt i jämförelse.
Hur som helst är det inte troligt att vi får se fler namnförteckningar i tryckta romaner. E-boksbranschen, däremot, har tagit fasta på behovet. Bäst är läsplattan Kindle, som också finns som app till andra surf- och läsplattor, eftersom den innehåller toppenfunktionen ”Book extras”. Klicka på fliken ”Book extras” när seniliteten sätter in, och vips får du alla tänkbara detaljer serverade.
Tyvärr gäller det bara engelskspråkig litteratur eftersom Kindle hör samman med den amerikanska boksajten Amazon. När hakar de svenska e-boksförlagen på? Vi svenska Alzheimare får tills vidare surfa oss svettiga på Wikipedia.
Jenny Lindh är bibliotekarie på Biblioteket Plattan i Kulturhuset, Stockolm.