I slutet på 80-talet läste jag en underbar bok av en finlandssvensk författare. Jag lånade dessvärre ut den ett antal gånger och så småningom förlorade jag den. Boken handlar om en gammal man som skall dö och som precis innan han faktiskt dör sätter sig upp i sängen och utropar ”Jag lever! När jag googlar på den har jag inte fått någon träff.

Carina

Carina, i all välmening – att låna ut böcker till vänner är som att sätta dem på flyget mot Ulan Bator utan returbiljett: vinka omsorgsfullt, ty du ser dem aldrig igen.

Turligt nog är biblioteken pålitligare. Boken du googlat heter just ”Jag lever” (1948) och är skriven av Hagar Olsson, en av den finlandssvenska modernismens mustigaste matronor, numera ihågkommen främst som vän till Edith Södergran men i sin samtid såväl kritiker, dramatiker och stridbar författare i egen rätt.

”Jag lever” är ingen roman utan en essä som, precis som Olssons övriga produktion, är ett virrvarr av hätsk samhällskritik, antiintellektualistisk bondromantik och vimsiga hyllningar av konstnärs­själen. Scenen där den finske poeten Aleksis Kivis i sin sjukbädd utropar ”jag lever!” i ett trotsigt anfall av dödsmärkt eufori är stark och vacker, men i övrigt kan jag inte hålla med dig om bokens kvalitet – jag får snarare känslan av pårökt Newsmill-drapa, signerad Agneta Sjödin och Regina Lund.