Debattinlägg från läsare med anledning av Lena
Kjersén-Edmans krönika om Stephenie Meyers romansvit om tonårstjejen Bella och vampyren Edward.
Jag måste erkänna att jag har läst Meyers vampyrserie under semestern, alla delarna dessutom, på engelska. Det var en behaglig avkoppling från renoveringar och små barn.
Det är inte det bästa jag läst, men inte heller det sämsta. Att raljera som Lena Kjersén Edman faktiskt gör, tycker jag är onödigt och oförtjänt.
Även om serien inte är stor litteratur, är den inte sååå usel heller. Vad är det då som lockar läsarna till Meyers värld undrar Lena
Kjersén-Edman? Själv tror jag att det är människornas och vampyrernas absoluta lojaliteter till varandra. Det finns tarvligheter, visst, men inte mellan huvudpersonerna/-vampyrerna. Kärleken och lojaliteten till vänner och familjemedlemmar är total. Så är det även i Harry Potters
magiska värld. Vänner riskerar livet för varandra.
Jag tror att vi alla kan längta till de storslagna historierna och vila i dem, på samma sätt som det kan vara härligt att få hänge sig och snyfta till en sentimental film. Vi vet att det här är sagor, vi är inte dumma
och vi återvänder till verkligheten när äventyret är över. Om än ibland med saknad!
Mer än en gång har jag träffat barn som saknar Harry Potters värld och att få vistas i den.
Huvudpersonen Bella är en god förebild för unga kvinnor. Hon är en väldigt vanlig person som egentligen aldrig varit riktigt bra på någonting, men som gör det bästa av sin situation. Hon är ansvarstagande och befriad från fåfänga. Hon har stora problem med motoriken. Hon är oerhört klumpig och
tycker därför illa om gymnastik och dans. Hon är modig och lojal mot vänner och naturligtvis mot Edward, som hon är älskar med en övernaturlig kärlek. Det förstår hon tidigt.
Vad är problemet? Problemet tror jag har att göra med vampyrernas perfektion. Alla vampyrerna kan tjusa alla människor, vackra och intagande som de framstår för sina bytesdjur/människorna. Edward påverkar alltså
alla kvinnor, inte bara Bella. Vampyrerna överglänser människorna intellektuellt.
Fysiskt påminner de om superhjältar i sin styrka och de är i det närmaste oförstörbara. Dessutom är deras hud blek som marmor och på
gränsen till iskall. Fascinerande förstås! Men framförallt är vampyrerna i Edwards familj med några få undantag moraliskt felfria. Allt som allt gör det här Bellas och Edwards relation väldigt ojämlik, något som Bella i och
för sig hela tiden återkommer till. Hennes klumpighet spär på obalansen, och hennes hjälplöshet irriterar. Samtidigt som hon är en modig person och skämtar om sitt lyte.
För mig som vuxen framstår Edwards renlevnad som ganska fånig och han är romantisk på gränsen till tråkig. Det här ursäktas alltså med att han är född för nästan 100 år sedan och att han därför är gammalmodig. Hans
puritanism kan bero på att Meyer är mormon, men boken andas inte religiositet i övrigt. Det är ovanligt med en kvinna som om och om igen försöker förföra en man, sjudande av åtrå, bara för att få nobben. Han avvisar henne visserligen för hennes säkerhets skull, för att han kan döda henne stark som han är, men ändå... Bella är väldigt sinnlig för att
springa ur en mormons fantasi!
Den starka åtrån och passionen håller läsaren på sträckbänken. Ska de få till det till slut? Hur ska det gå? Sen är det också så att vissa saker får sin förklaring i den avslutande
boken, annat ändras helt. Men det ska inte avslöjas här. Svaret på Kjersén Edmans fråga? Jag tror att det är den absoluta passionen, lojaliteten och självuppoffringen hos huvudpersonerna. Vi får en ideal värld och det
lockar.