Tystnad är en effektiv isolering, särskilt i familjer. Det man inte klarar av att tala om eller kanske inte ens är medveten om, men som styr livet. Veronicas mamma har försvunnit, kvar går pappa Jacke och försöker hålla färgen. En mamma som överger sitt barn?

De bor i Nyland, ett litet samhälle i Ytterlännäs socken i Ådalen, omgivet av stora skogar, enstaka byar, berg och den mäktiga Ångerman­älven där strömmarna drar och virvlar. Ytterlännäs gränsar till Dals och Torsåkers socknar, och precis där de skär varandra ligger Häxberget. Där brände man häxor 1675, flest i Sverige. Barn vittnade mot sina mammor, männen lät sina hustrur dö.

I ”Vägen mot Bålberget” berättar Therése Söderlind i flera tidsplan och med olika huvudpersoner, och bygger upp en så elegant dramaturgi att jag inte kan annat än kapitulera. Självklart är det sextonhundratalets massmord som är berättelsens mittpunkt, och det är en svår historia att berätta utan att det blir för bombastiskt eller för sakligt. Therése Söderlind beskriver en värld av fattigdom och periodvis svält, av ensliga små gårdar där vad som helst kan förekomma. Och gör det.

Men liven pågår, de lever sitt stillsamma vardagsliv tills en okänd pojke dyker upp i bygden och börjar berätta historier. Snart är de i gång, häxprocesserna där så många alldeles vanliga kvinnor fängslas och förhörs. Kvinnornas lamslagna förvirring inför anklagelserna är nästan otäckast, hur de aningslöst försöker vrida sig ur situationen utan att inse att de snärjer sig ytterligare.

De andra berättelserna, de som är Veronicas och Jackes, framstår först mest som en anledning att fördjupa sig i häxbålens tid. Men sakta växer det fram en större sanning, om hur lika vi är genom tiderna och över världen. Galenskapen som plötsligt kan drabba ett samhälle.

Therése Söderlind har liknats vid bland andra Kerstin Ekman och Joyce Carol Oates, men det är egentligen inte sant. Hon är sig själv, den bästa Therése Söderlind jag har läst.