”Where would you find anywhere the like of Irish bacon?”
9.15. Redan frukosten är svåröversättlig. Man säger ju att folk på Brittiska öarna äter ägg och bacon till frukost, men det här liknar inte de ägg och det bacon jag själv skulle steka i mitt västgötska tjäll. Ägget har förvisso blivit värmebehandlat på någon stekhäll men också legat i ett slags form och simmat kring i väldigt mycket flott. Någon stekyta finns inte. Flotterat ägg? Baconet saknar de karaktäristiska fettstrimmorna och måste snarast ha kommit från skinkan; det kallas inte bacon heller, utan rashers.
Vidare finns det på tallriken hash browns. Ordboken säger att det är ett slags potatiskroketter, ett i mitt tycke litet för kokett namn för dessa hackeplättar. Den rätt som mest liknar hash browns i mitt kök är rårakor. Det har jag aldrig ätit till frukost.
Och titta där! En liten klutt med mango chutney. Överraskande. Men inga översättningsproblem där. De vita bönorna och den halva stekta tomaten bereder mig heller inga svårigheter.
Återstår då de två korvarna. Alla vet vad en korv är. Ingen kan göra sig en föreställning om den här typen av korv utan att ha ätit den. Jag har ingen aning om varför den smakar som den gör, och jag tror att man lever lyckligare ju mindre man vet vad korvar innehåller. Min son var ett och ett halvt år när han för första gången åt irländsk korv. Vid nästa besök på Irland var han sju och ett halvt. Han smakade på en korv, tittade häpet upp och sade: ”Jag känner igen den här smaken.” Det räknar jag som hans äldsta minne.
Jag bestämmer mig för att kalla korven för korv. Så lätt kan ett olösligt översättningsproblem lösas.
”A woman’s hand flung forth a coin over the area railings.”
10.00. Från frukostmatsalen kan man slinka ut till bakgården och röka. Det vackra georgianska tegelhuset uppvisar här en gråblek bakfasad. För att komma till framsidan måste man gå en trappa upp. Ytterdörren, bjärt målad som traditionen bjuder i Dublin, leder via några trappsteg ut på trottoaren. Till höger är ett järnstaket med hemska spetsar högst upp; mellan spjälorna öppnar sig ett schakt ner till frukostmatsalens fönster.
Ibland finns det en grind i staketet och en järntrappa som går ner till en subterransk affärsrörelse. Bloom har sitt kök där nere – det tog ett tag innan jag begrep hur han kunde gå upp till andra våningen och sedan ut på gatan. Det konstiga diket framför källarvåningen går under namnet the area. Hos mig tycks det bli förgård. Snarare hin ondes än himmelrikets i så fall. En del har växter i det här utrymmet, på sina håll ett slags ogräs med ytterst låga jordmånskrav som slagit rot i en springa och skjuter upp mot ljuset.
”Ringsend: wigwams of brown steersmen and master mariners.”
10.30. Vi går längs Grand Canal och blir uppspelta av det fina sommarvädret och av de små slussarna med deras glada vattenfall. På Grand Canal Quay håller en advokatbyrå till. Commissioner for oaths står det på skylten.
– Det har jag slagit upp, säger jag. Edsmyndighet betyder det.
Att gå omkring i Dublin är ömsom vilsamt, ömsom frustrerande. Vissa delar av staden har jag redan översatt, andra delar motspänstar sig ännu. Vi kommer fram till Grand Canal Dock, ruffiga hamnkvarter som nu snofsats upp som ett annat Eriksberg eller Hammarbyhamn. Ingen torso dock.
Från Ringsend, där Flann O’Brien hade en ranch med kofösare, redo att rycka in i Vilda Västern-historier, följer vi Paddy Dignams likfärd baklänges. Irishtown är nästa stadsdel. Jag tänker på Chinatown i New York; där bor kineserna. Vilka bor i Irishtown? Irländarna?
Ja, det visar sig vara just så. Irländarna bodde där, det vill säga de fattiga, till skillnad från den angloiriska aristokratin i city. Även om Watery Lane (Blötgränd) har bytt namn till Dermot O’Hurley Avenue är husen fortfarande små och ruffiga. Men är det fattigt folk här? Ett av de små radhusen kostar tre miljoner. Bland bostadsannonserna hittar vi i och för sig en dublinsk bungalow för åttio miljoner. Åttio miljoner kronor! Hur skall man översätta det till svenska villapriser?
”Am I walking into eternity along Sandymount strand?”
11.30. Här tätnar intrigen i ”Odysseus”. Ett spår leder ut till vänster där Gertie MacDowell står i författarens fokus ute på stranden – men strandlinjen har ändrats sedan 1904 och Gertie skulle nu befinna sig mitt i Sean Moores park, och förresten har jag inte hunnit fram till Gerties kapitel än. Redan i tredje kapitlet är Stephen Dedalus på samma ställe, han fortsätter en bit ut längs den södra arm som skyddar inloppet till Dublins hamn och sätter sig och skaldar om limmade läppar och är rädd för en hund ungefär där det nu finns en pitch & putt (förkrympt golfbana). Till höger ligger Newbridge Avenue, varifrån likfärden utgår i kapitel sex; Bloom söker sig dit igen frampå kvällen och besöker änkan.
Det är logiskt att i denna romanens knutpunkt finna det hus genom vilket hela den irländska litteraturen har passerat under de senaste tjugo åren. Ett oansenligt rosa hörnhus är det, och Jeremy Addis, redaktör för tidskriften Books Ireland, kommer och öppnar för oss.
Det är tack vare Books Ireland som jag har kunnat följa med i öns bokutgivning. Recensionerna är inget vidare, men mr Addis egen spalt First Flush (Första flukten) är makalös: på tio rader kan han med humor och skärpa karaktärisera varenda bok han får i sin hand. De flesta länder som vill göra reklam för sin litteratur skickar ut högblanka broschyrer fyllda med adjektiv. Mr Addis har integritet och man förstår precis vad han menar.
Nu ställer han fram kaffe och te åt oss med darrande hand.
– Jag är sjuttioåtta men jag tänker inte sluta, säger han. Jag har haft många vänner som sagt att de skall börja med golf när de går i pension. Men vad händer? De är döda inom ett år.
”By Dlugacz’ porkshop bright tubes of Agendath trotted a gallantbuttocked mare.”
13.00. Vi tar bussen tillbaka in mot stan. Det är klart att man i ”Odysseus” finner prov på i stort sett varenda teknisk svårighet som ett prosaverk kan ha – kapitel sju är närmast en inventering av stilfigurer och retoriska medel. Det är naturligtvis ett helvete för en översättare, likaväl som det har visat sig vara mycket lockande för akademiker. Detsamma kan sägas om alla citat och intertexter som romanen är tryfferad med.
– Men vad handlar den om?
Så frågade 1983 en ung Mikael van Reis som föreläste för en ny kull studenter på litteraturvetenskapen.
– Om hur det är att leva, pep en ännu yngre Erik Andersson efter en lång kollektiv tystnad.
– Just det! ropade van Reis triumferande.
Bussen skall till Parnell Square, och därifrån är det inte långt till James Joyce Center. Vi hoppar av redan på Westmoreland Street, knallar över Liffey och förlorar oss in bland marknadsstånd och småbutiker. Jag prövar en överrock i en gubbaffär. Det är en varm dag, jämnt tre veckor före Bloomsday, och jag svettas. På prislappen står det 495 euro. Herregud! Men det är inte säsong, den finns inte i min storlek.
– Min herre såg inte så bredaxlad ut, säger expediten bekymrat.
Vad menar han? Att jag är ovanligt fet över ryggen?
Jag slipper ut fem tusen kronor rikare och tänker på all vardagsdramatik som finns i ”Odysseus”. Under lång tid har den räknats som europeisk egendom, skriven i exil och utgiven i exil. Ändå handlar den om hur livet kunde ha gestaltat sig i Dublin den 16 juni 1904, och den är skriven under de sista åren av Irlands långa krokiga kamp för frihet. Dess fotografiska och fonografiska realism är en korv som ingen nu levande människa har smakat. Ingen liten utmaning för översättaren det heller.
Översatte senast J R R Tolkiens Ringentrilogi