Med viss förvåning har jag under de senaste åren sett att författare som Åsa Linderborg, Maria Sveland, Carl Johan De Geer och P O Enquist med många flera väljer att kalla sina böcker med starka biografiska inslag för "romaner". Vad är det för fel på den gamla genrebeteckningen "självbiografi"?
Jo, säger Carl Johan De Geer till mig när jag ringer upp honom, i det samhällskliMat som råder går det inte längre att kalla fri prosa "biografisk" för då tror läsarna omedelbart att allt som står mellan pärmarna är helt, fullt och objektivt sant.
Konstigt nog verkar underhållningsbranschen resonera tvärtom. Den kommersiella litteratur som skrivs av journalister som Åsne Seierstad och den hyperaktuella Liza Marklund saluförs gärna och högljutt som "sann", hämtad direkt ur den "gastkramande verkligheten", trots att den ofta är raka motsatsen. Ibland känns det som att den enda riktiga fiktionslitteratur som finns i våra postmoderna tider är den som utger sig för att vara äkta journalistik.
Så varför måste romaner som förr var på låtsas maniskt syssla med det sanna, medan böcker som påstår sig vara sanna är fulla av lögner?
Svaret ligger förstås i att verkligheten (eller snarare "verkligheten") har seglat upp som försäljningsargumentet nummer ett. Efter att ha läst Monica Antonssons bok "Mia - sanningen om Gömda" kan jag konstatera att sanningsbegreppet inte bara är instabilt: det fladdrar hejvilt som en vimpel i hård storm. Och det är naturligtvis därför seriösa förlag har blivit så snabba med romanetiketten. En roman är ändå fortfarande något oantastligt, mycket tack vare en generös tryckfrihetslagstiftning.
När det gäller "Gömda" krävde tydligen marknadsmekanismerna att historien om ett i och för sig utsatt par på flykt gjordes om till en berättelse om farliga, arabiska män och våldsamma barnarov, misstänkt lik 1980-talets stora bästsäljare "Inte utan min dotter" (som också visade sig vara en skröna).
Den boken byggde i sin tur tryggt vidare på en litterär tradition som man med Edward Said brukar kalla orientalism. Ända sedan 1700-talet har västerländska läsare kunnat stifta bekantskap med brutala, mörkögda män, vilket inte har varit gynnsamt för vårt förhållande till Österlandet. Vad 700 000 sålda exemplar av "Gömda" har betytt för människors syn på invandrare från Mellanöstern vågar jag inte tänka på.
Men man får försöka hålla huvudet kallt när drevet går. Bara därför att Liza Marklund är mer framgångsrik än någon annan nu levande svensk journalist, och dessutom kvinna, är hon inte unik. Det hon har gjort - som är både ohederligt och faktiskt obegripligt - är säkert inte så ovanligt som det kanske verkar.
Liksom Hanne Kjöller (DN 15/1) är jag övertygad om att det finns både ett och annat testosteronstint och kanske rent av prisbelönt reportage som skulle spricka om en outtröttlig och nitisk granskare som Monica Antonsson synade det i sömmarna.
Problemet är bara att det sällan görs. I Sverige finns sällan de starka ekonomiska motiv som gjort det så lockande att ta en närmare titt på Marklunds karriär. I USA finns en marknad för kvalificerad mediekritik, inte här. Förrän kanske nu. Tidigare har det inte heller funnits någon alternativ offentlighet på nätet som har kunnat ge vanliga människor en möjlighet att säga ifrån när övergreppen blivit för grova.
Om Marklundaffären - som helt och hållet är Monica Antonssons förtjänst - leder till att den "lilla människan" kan göra sin röst hörd, då är det fantastiskt: ett scoop i klass med Günther Wallraffs klassiska avslöjande av västtyska Springerpressen på 1970-talet.
Om den i stället betyder att verklighetens alla "Mior" förlorar i trovärdighet och att den politiska kampen för att stoppa kvinnomisshandeln hejdas, ja, då är allt det som har hänt den svartaste tragedi, inte bara för Liza Marklund, utan även för dig och mig.