Men själv gillar Ian McEwan inte roliga romaner.
- Vi har en tradition av komiska romaner i England, sådana som försöker vara roliga i varje mening. Det är tröttsamt. Det är som att försöka föra ett samtal med någon som bara drar skämt. Jag gillar romaner som kan vara seriösa på ena boksidan för att ändra känsloläge på nästa.
Ian McEwan är på tre dagars besök i Stockholm, en mild lågmäld engelsman, i tweedkavaj förstås, och med mjukt handslag. En av efterkrigstidens främsta brittiska författare enligt The Times, lovordad för sina täta, stämningsmättade och detaljdistinkta romaner som "Försoning", "På Chesil Beach" och "Amsterdam". Flera av hans böcker har prisbelönats, filmats och satts upp som pjäser.
"Hetta" är hans tolfte bok, och den liknar ingenting han tidigare skrivit. Den handlar om Michael Beard, Nobelpristagare i fysik, en fet 53-åring som mäter 1,65 i strumplästen. En hänsynslös inbilsk man som lever på gamla meriter, och vars femte äktenskap är på väg att totalhaverera på grund av hans otrohetsaffärer; elva stycken på tre år.
Men romanen har också en seriösare klangbotten i människans desperata och tafatta försök att hitta en lösning på jordens klimatförändringar. Och här ser Michael Beard sin chans att rädda planeten och därmed ge sin mossbelupna karriär en skjuts.
- Klimatförändringen är ett dödligt seriöst ämne, nedtyngd av politik, vetenskap och moral. Jag behövde hitta en väg genom det där och en komedi om klimatförändringar är en paradox och det tilltalade mig.
"Hetta" är en farsartad satir, indelad i tre tidsperioder, men som ändrar stämning och får en allt sorgligare ton i samma takt som Michael Beards fysiska förfall tilltar.
- Han är en vandrande katastrof, inget bra moraliskt exempel, säger McEwan. Han är på ett sätt som vilken man som helst men i en mörkare andemening. Han är girig, dricker, jagar kvinnor, ljuger, är svekfull men han är väldigt intelligent. Han förkroppsligar alla våra svagheter.
- Vem har inte sagt till sig själv när man stiger på ett flygplan att jag är inte hungrig och ska inte äta något, och jag ska inte ta en drink. Men utan att veta hur det går till sitter man plötsligt där med ett glas i ena handen och öppnar en påse nötter med den andra. Det är så vi är. Vi ger inte upp saker fast vi vet att de inte är bra för oss. Det är som att vara rökare och din kropp är en planet.
Ian McEwan fick idén till "Hetta" när han var med på en klimatexpedition till Svalbard tillsammans med konstnärer och forskare 2005. Hans intresse för klimatfrågor är genuint, han är involverad i olika miljöprojekt och välgörenhetsarbeten i bland annat Afrika, och han har satt upp egna solpaneler på sitt hustak.
- Det är inte så märkvärdigt men jag säger till min fru: Vi har organisk hett vatten! Känns annorlunda.
Han har också bevistat flera klimatkonferenser genom åren långt innan han började fundera på att ha med det i någon bok. Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009, som han hyste stort hopp till, anser han överträffade i farshänseende hans egen roman som då redan var färdigskriven.
- Stämningen hade passat Michael Beard, så jag la in en nytt avsnitt i slutet av boken, säger han.
Hans intresse för vetenskap, som även framkommer i till exempel romanen "Lördag" där vi får följa neurokirurgen Henry Perowne under en dramatisk dag, härrör från ungdomsåren då han hade tankar på att satsa på en naturvetenskaplig karriär i stället för skrivandet.
- Men jag hade en sådan karismatisk och fantastisk lärare i engelsk litteratur så det blev humaniora. Men länge kastade jag sidoblickar på det där parallella livet som jag skulle kunna ha haft. Men inte längre. Nu tycker jag att jag fått det bästa av de båda världarna.
Han berättar att det tar honom två tre år att skriva en roman. Han skriver hemma, har alltid gjort så, och lider inte särskilt av ensamheten som skrivandet innebär.
- Vi bor i ett stort georgianskt hus, mitt i London, på en tyst gata med massor av träd, säger han och blicken blir lite drömskt, drar sig mot fönstret i rummet där vi sitter.
Måste man vara på gott humör för att skriva fars som "Hetta" delvis är?
- Det är en intressant fråga. Ehh ... jag tror du måste vara på humör men kanske inte nödvändigtvis gott humör. Ibland räcker det att vara lite skeptiskt till människor motiv, det kan bli komik av det. Lite otålighet kan också vara bra. Men så snart din berättelse börjar utvecklas är ditt humör ovidkommande. Då fogar det sig till förmån för berättelsen.
Något genomgående tema kan han inte se i sina böcker, även om många talat om slumpen som ett sådant.
- Slumpen, ensamhet, musik, vetenskap eller separationer - jag säger javisst till alltihop. Jag tänker inte i teman, utan i detaljer. Jag koncentrerar mig på att gå in i ett område, in på en mark och utforska den.
Jag menade inte att du tänker på ett tema när du skriver men om du blickar tillbaka på ditt författarskap?
- Jag är inte troende så jag tror inte på ödet, att något är förutbestämt, så kanske slumpen ... (han dra med handen över de strävhåriga ögonbrynen) ... små händelser kan få stora konsekvenser. De flesta av oss träffar våra hustrur eller män av en slump, därför är våra barn också födda av en slump. Den uppsättning gener de har är absolut slumpmässig. Det är som att spela roulett.
- Så visst, livet innehåller mycket av slump men för mig är det snarare en realitet, och jag erkänner att det förekommer med en viss regelbundenhet i mina romaner.
När det gäller detaljbeskrivningar av miljöer och människor har Ian McEwan kallats en mästare. Närgånget och skoningslöst granskar han sina karaktärer, från deras urvuxna näsor, förbi bukarnas enfaldiga rundning till lårens nedklottrade åderbråck.
Han lutar sig fram och förklarar.
- I "Hetta" gav jag först min huvudperson Nobelpriset, sedan fick han fysik som specialiseringen. Därefter bestämde jag att han var en man som levde i sin egen skugga, och då började jag tänka på olika misslyckanden och gjorde honom kort, fet och skallig. Sedan slog det mig att, åhh han är en sådan där fet, liten man som alltid har en vacker kvinna - det är en viss typ - och då fick han massor av kvinnor. Ja, så där håller jag på, så sakteliga.
Själva Nobelpristagaridén fick Ian McEwan när han var på en klimatkonferens där det vimlade av Nobelpristagare.
Hans eget namn nämns också i de årliga och snart aktuella Nobelprisspekulationerna, men det tar han med ro.
- Jag ska vara helt ärlig: Det är ingenting som upptar mina tankar. De enda tankar jag har kring Nobelpriset är att det då och då introducerar en författare för mig som jag tidigare inte läst. Den bästa erfarenheten jag har av det är J M Le Clézio.
- Min favorit-Nobelhistoria är annars när Doris Lessing kliver ut ur en taxi, fullastad med matkassar och ett amerikansk tv-team frågar om hon hört att hon fått Nobelpriset och hon svarar: "Ohh, bloody hell!!"
Närmast väntar Zürich och Amsterdam på besök av IanMcEwan och nästa år startar filminspelningen av "På Chesil Beach" (med Carey Mulligan från "An education" i den kvinnliga huvudrollen) för vilken han skrivit filmmanus.
- Det bästa med att vara författare är att hela världen är full av tänkbara ämnen. Och att sitta och skriva en hel dag och veta att på kvällen väntar en god middag och samtal med vänner.
- Det sämsta är att bli avbruten. Att år 2008 boka in en föreläsning till 2011 och tänka: det är lååångt fram. Men plötsligt är du där och det avbryter ditt skrivande.