Själv skulle jag säga att det är berättarförmågan som är viktigast. Ta bara första meningen i "Kung Caspian och skeppet Gryningen": "Det var en gång en pojke som hette Eustace Clarence Scrubb, och det var nästan rätt åt honom."

I den boken råkar Eustace och hans kusiner Lucy och Edmund trilla in i en tavla och hamnar på seglats med kung Caspian, de seglar österut mot världens ände och möter längs vägen enfotingar, drakar och slavhandlare, riktiga stjärnor och sjusovare. Eustace är en pest och håller på att driva hela besättningen på "Gryningen" till vansinne, men han är förstås underbar som kontrastverkan, bland alla entusiastiska, rättrådiga äventyrare. Som när han greppar hjältemusen Ripipip i svansen och snurrar honom som om han vore en slägga - fräckt, dumt, men lite skojigt ändå (och Ripipip fick fram svärdet fort så det var inte värst synd om honom).

Eustace är rätt kul, helt enkelt, precis som den dystra myrslingerbulten Surpöl i "Silvertronen", han som råkar få sig en klunk för mycket ur jättens fickplunta och blir rejält på örat. "Reschpeckobult", presenterar han sig för de förfärade jättarna som tror att han är en groda. "Bara spel", försäkrar han barnen dagen efter, och de kan aldrig göra klart för sig om det är sant eller inte.

Därmed inte sagt att C S Lewis gör sig lustig på andras bekostnad, vare sig barn eller myrslingerbultar. I Narnia är alla som människor är mest: modiga, misslyckade, dumma, malliga, irriterade, sömniga, pinsamma, rädda, arga, glada och lyckliga om vartannat. Eller rent av förrädare. Men just när man har retat upp sig rejält på någon (som Eustace) och vill att han ska få på nöten, så dimper lejonet ned - Aslan, det stora lejonet som injagar skräck i de onda och styrka i de goda - och pratar med honom (utan att man får höra vad som sägs). Och så kommer Eustace, eller Edmund eller Bri eller Trumpkin, tillbaka och är darrig och ångerfull, och vips står alla and­ra och säger att äsch, vi var ju också dumma, nu är vi vänner igen.

Narniaböckerna är de vänligaste böcker jag vet. Det finns en grundläggande snällhet där ingen någonsin ger upp om någon annan och inga gräl någonsin blir av den där omöjliga, giftiga sorten som de är i verkligheten, ni vet, "så där gör du alltid", "jamen hur var det DEN gången då". I Narnia blir man arg när någon gör något dumt (och det gör alla), sen blir man vänner igen, och C S Lewis håller ständigt sin vakande, kärleksfulla lejontass över berättelsen och låter även en stropp som hästen Bri få förlåtelse. (Nåja. Det finns ju en del riktigt onda också, som aldrig ångrar sig, men de brukar på ett diskret sätt gå åt i striderna eller få ett rätt roligt straff, som prins Rabadash i "Hästen och hans pojke".)

C S Lewis har berättat att Narniaböckerna började som bilder i hans tankar. Faunen kom först, bärande på ett paraply och en massa paket i en snöig skog, faunen som långt senare skulle bli herr Tumnus. Men det visste inte sextonårige Clive Staples Lewis, när bilden av faunen för första gången dök upp. Den skulle titta in igen när C S Lewis var i fyrtioårsåldern och började skriva om de fyra syskonen som under kriget evakuerades till en gammal professor ute på landet. Den gången hette barnen Ann, Martin, Rose och Peter och historien körde snabbt fast.

Tills det stora lejonet själv tio år senare hoppade in i C S Lewis huvud som den nödvändiga katalysatorn, Narnias skapare. Sen tog det inte lång tid innan den första historien hade tagit form, "Häxan och lejonet", där de fyra barnen Pevensie åker till professor Kirk som bor i ett stort hus på landet. När de leker kurragömma gömmer sig Lucy i ett klädskåp, som hon upptäcker är porten till en annan värld. Narnia är befolkat av mytiska väsen och talande djur, och Vita häxan har trollat på dem en evig vinter. Ett av barnen möter Vita häxan först och blir förrädaren, den som väljer det onda.

Narniaböckerna är sinnebilden för brittisk barnbokstradition, och en punkt där många historier löper samman. C S Lewis växte upp med Beatrix Potters påklädda, talande djur, med myten om kung Arthur och med klassiska sagor om fauner, dryader och dvärgar. Som vuxen fortsatte han med Edith Nesbits äventyrsböcker, där barnen reste genom tid och rum och mötte sandtroll och mullsorkar. Slår man ihop det och lägger till namnet Narnia, ett stadsnamn från en medeltida italiensk karta, samt Aslan, det turkiska ordet för lejon, så har man sig snart en Narniabok - om man är en så god berättare som C S Lewis, vill säga.

Ja, man skulle förstås också behöva lägga till kristendomen också. C S Lewis har fått mycket skäll för att hans kristna tro genomsyrar alla böckerna. Barn lägger sällan märke till det, de läser böckerna med stor behållning och accepterar Aslan utan att fundera närmare över hans allsmäktiga roll. Men vuxna har svårt att missa de uppenbara parallellerna när Aslan dör och återuppstår i "Häxan och lejonet", i skapelseberättelsen i "Min morbror trollkarlen", på domedagen i "Den sista striden" och vid hedningens omvändelse i "Hästen och hans pojke". En del tycker att det är outhärdligt.

För all del. Men fundamentalism är tråkig oavsett om den utövas av fanatiska muslimer, kristna eller ateister, och bra böcker bör man kunna uppskatta även om de inte överensstämmer med ens egen tro. Annars bör man nog ställa sig frågan vem som är mest insnöad.

Det finns annat i böckerna som är värre, som att de ondskefulla calormenerna är så uppenbart svartmuskiga och arabiskinfluerade, precis som alla icke-narnier är allmänt ociviliserade typer som bör läras den narniska kulturens fördelar. ­
C S Lewis är i det fallet lika trångsynt som Tolkien (och så var de ju kompisar också), som gör orcherna till mörkhyade typer med rötter i det östliga Mordor. Narnia och Fylke är två närbesläktade, självgoda små länder fulla av kolesterolstinn mat.

C S Lewis levde i ett England som nästan har sagostatus i dag, i ett manligt Oxford där han drack öl med grabbar som J R R Tolkien när sällskapet The Inklings träffades. Tweed, pipa, osynliga tjänare och högskolebildning endast för överklassens män - så såg sagofarbrödernas hem ut. Tolkien läste sina hobbithistorier för Lewis som jub­lade, sen läste Lewis "Häxan och lejonet" för Tolkien som allvarligt avrådde från publicering, något så förvirrat i en barnbok hade han aldrig hört talas om.

När de ändå publicerades var även kritikerna tveksamma inför C S Lewis säregna blandning av kristendom, myt och saga. Barnen däremot älskade böckerna, och när "Den sista striden" kom ut 1956 fick Lewis äntligen Carnegiemedaljen (fint engelskt barnbokspris).

Precis som böckerna var C S Lewis tämligen okonventionell för sin tid. Han bodde tillsammans med sin alkoholiserade storebror Warnie samt en äldre dam, mrs Moore, och hennes dotter. Mrs Moore var mamma till C S Lewis gamla bästis, som dog i första världskriget, och sedan dess tog C S Lewis hand om henne. Han gifte sig inte förrän sent, med den frånskilda amerikanska tvåbarnsmamman Joy Davidson som dog i cancer kort efter giftermålet (kärlekshistorien blev film 1993, "Shadowlands" med Anthony Hopkins och Debra Winger).

C S Lewis familjeförhållanden blev visserligen föremål för rätt många funderingar från omvärlden, men den tidens brittiska överklass hade en förmåga att få leva i fred med sina kuriositeter. C S Lewis var universitetslärare, så småningom Cambridge­professor, i engelska, skrev lärda böcker i teologi och filosofi och en science fiction­trilogi som även den var djupt kristet orienterad.

Läser man Narniaböckerna i dag slås man framför allt av hur gammaldags effektiv han är som lyckas berätta sina historier på 150-200 sidor. Böckerna är inte tegelstenstjocka och överlastade med detaljer, bihistorier och personer, i stället är de dansande lätta, som glatt kvillrande vårbäckar. Som om C S Lewis hade gått i skola i Calormen: "För i Calormen är konsten att berätta (antingen historierna nu är sanna eller påhittade) något man får lära sig i skolan, precis som pojkar och flickor här i landet får lära sig skriva uppsats. Skillnaden är att folk älskar att höra historier, medan jag aldrig har hört talas om någon som älskar att läsa uppsatser."