Ingrid Elam och jag möts i en brun soffa på ett hotell vid Stockholms central. Hon bor i Malmö sedan åtta år men är i Stockholm nästan varje vecka, i jobbet som vicerektor på Malmö högskola och litteraturkritiker i SVT:s Kulturnyheterna. Och så skriver hon i DN.

Knappt fjorton dagar har gått sedan hennes bok ”Jag. En fiktion” recenserades. Intervjun, säger hon, gör att boken får uppmärksamhet en gång till.

– Böcker har ett så kort liv, de som lever kvar är bara absoluta undantag. Men inför Jag-boken har jag läst om väldigt många böcker jag inte läst på länge – som alla fun­gerar än i dag och inte bara är intressanta för litteraturvetare. En sak jag blev förvånad över var att Jan Myrdals ”Barndom” och ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” står sig så bra.

Ingrid Elam har, i likhet med många andra, konstaterat att första person singular fått ett uppsving både i litteraturen och i medierna. I sin bok vill hon visa att det litterära jaget inte handlar om författares ökade självupptagenhet.

– Det som fick mig att börja skriva boken var den unga svenska litteraturen. Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg och Jerker Virdborg. Jagen i deras litteratur är problematiska. Till exempel var det så många som tolkade Khemiris ”Ett öga rött” som självbiografisk – något han sedan utforskar i ”Montecore: En unik tiger”.

– Men många tror gärna att jaget är något nytt i litteraturen eftersom formen är så stor just nu. I själva verket är det urgammalt.

Boken skildrar jagets framskridande genom historien och tar avstamp före vår tideräkning, med Sapfo och Catullus. August Strindbergs ”En dåres försvarstal” kan med sitt oberäkneliga jag räknas som Sveriges första moderna roman. Jagets verkliga genombrott kom redan med Johann Wolfgang von Goethes ”Den unge Werthers lidanden”.

– Det är intressant hur en huvudperson kan segra över upphovsmannen. Det var den romantiske Werther läsaren identifierade sig med, inte med Goethes ironi. Förs­ta gången jag själv läste ”Den unge Werthers lidanden” levde jag mig in i det romantiska. Först senare upptäckte jag att det finns en författarröst som tycker att Werther är en fånig person, säger Ingrid Elam.

Den samtida litteraturen har kritiserats för sin egocentrism. Men att jaget i dag tar allt mer plats handlar delvis om att jagformen är ett effektivt sätt att berätta och därför överexploateras av förlag och medier – för att självutlämnande litteratur säljer bra. Då blir också genomsnittskvaliteten lägre.

– Kritiker observerar inte alltid att det litterära jaget alltid är en konstruktion, inte ens Felicia Feldt skriver med sitt eget jag. Inte heller att det litterära jaget alltid förhåller sig till sin samtid: Edith Södergran och Majakovski förhåller sig till en värld i brand. Jan Myrdals och Lars Gustafssons jag är 70-talistiska – de gör uppror mot föräldragenerationen och problematiserar det kollektiva när de undersöker subjektets roll.

I grunden handlar jagets genomslag om människans nya levnadsformer och om individualismen.

– Det är ett splittrat jag som framträder i litteraturen, ett medialiserat jag. Förr levde vi i förhållande till familjen, kollektivet, byn, kyrkan, bruket. I dag är vi mer utlämnade till våra egna moraliska måttstockar. Och i kraft av invandring lever kulturer sida vid sida, vilket skapar motsättningar, inte minst i Malmö där jag bor.

– Tittar man på texterna i boken ser man att jagen historiskt är de som ställer sig utanför kollektivet. Det är väldigt tydligt i ”Jane Eyre”, men också hos Proust: den extrema känsligheten för den värld de skildrar, för de sociala hierarkierna.

Du skriver att det kostar mer för kvinnliga författare att skapa ett ”jag”. Medan manliga i större utsträckning står på varandras axlar.

– En roman som betydde mycket för mig var Marguerite Duras ”Älskaren”. När jag läste om den såg jag kylan i den, offren. Den kvinnliga huvudpersonen måste förneka sin familj och sin älskare, skära av det ena bandet efter det andra, för att bli författare.

– Manliga författare har lättare att konstruera ett självklarare jag eftersom de har så många starka föregångare att inspireras av. Kvinnliga författare måste förhålla sig till andras ofta objektifierande blick på kvinnan, hon måste avvisa olika kvinnoroller innan hon kan bygga ett jag. Att vara kvinna och skapande subjekt är ingen lätt sak, om man ser tillbaka på historien.

Detta påminner mycket om ditt resonemang kring ”Jane Eyre”.

– ”Jane Eyre” är rolig på det viset. Den har alltid setts som en guvernantroman, men undertexten är stark. Jane Eyre väljer med stor konsekvens bort saker, som kärlek, för att få makten över sin egen berättelse. Romanen handlar om tillblivelsen av en författare. Ändå måste Brontë klä historien i en kvinnas väg till äktenskap, det var det enda som fanns under 1800-talet.

– Av detta finns det inget hos Sapfo, inget hos Edith Södergran. Men från 1700-talet finns en mytbild av kvinnor som vårdande.

Hur syns detta mönster i dagens unga litteratur?

– Jag är 60 år och tycker mig ha sett en annan värld. På ett sätt är det lättare nu. Men vi lever inte i rekordåren och det är trångt på arbetsmarknaden. Det är inte bara bostadsområdena som medelklassifierats, utan också människorna. Sara Stridsberg undersöker motkrafterna – hur ser det ut för dem som inte hänger med på det här tåget? Hon är intresserad av utsatta figurer i marginalen, människor som utmanar den borgerliga självbilden. Hos många unga författare finns en känsla av att allt är lite fejk, att något kommer att drabba oss.

Förutom individens förhållande till världen kan jagformen vara ett sätt att skildra samhället. Faktiskt lika mycket som den klassiska berättarformen i tredje person singular.

– J M Coetzees självbiografiska romanserie är ett bra exempel på detta. Den ser till en början ut som en koncentrerad författarbiografi. Men Coetzee låter sin huvudperson dö och samlar i stället kommentarer om honom från andra människor. Då blir det omöjligt att se detta jag utanför samhällets sammanhang. Böckerna handlar, trots att de liknar en biografi, om Sydafrika under apartheid.

Betyder det något att Karl Ove Knausgård och hans ”Min kamp” får sista ordet i din bok?

– Man måste ha med den, den har dominerat diskussionen. Mycket längre än hans ”Min kamp” går det inte att skriva jagberättelsen. Jag tror att han är färdig med jaget i sitt eget författarskap, han har så att säga grävt sig ned till sin egen botten. Men litteraturen har oändliga möjligheter, andra kommer alldeles säkert att utfinna nytt ur jagfiktionen.

Hur tror du att jagperspektivet kommer att förändra litteraturen på sikt?

– Jaget har alltid funnits i litteraturen och kommer alltid att finnas, precis som den mänskliga kroppen alltid har varit central i bildkons­ten, även om varje tid tror att just den är mer kroppsfixerad eller jagcentrerad än andra. Det som bland annat intresserar mig är hur jaget förändras med sin tid och i sin specifika historiska situation. Vår tids jagfiktioner är annorlunda än till exempel 1970-talets, mer narcissistiska, men också mer tvivlande och ifrågasättande – vem är jag och vad är ett jag?