Försäljningssiffrorna för de största boksuccéerna de senaste åren är så absurt stora att jag känner mig som kaninerna i Richard Adams ”Watership Down – den långa flykten”, som bara kan räkna ett, två, tre, fyra. Sedan blir allt ”hrair” (”många” på kaninspråk).

Succéböckerna säljer i många miljoner exemplar. Siffrorna fluktuerar och är förmodligen djupt opålitliga, men än så länge hittar jag inget som påståtts verkar ha sålt lika mycket som Joanne Rowlings Harry Potter-böcker: troligen runt 450 miljoner exemplar. Ofattbart. Hrair. (Fast för all del, fördelat på sju böcker.)

”Femtio nyanser”-böckerna sägs ha sålt i 65 miljoner exemplar, Stieg Larssons Millennium-trilogi i 60 miljoner exemplar, Da Vinci-koden uppemot 80 miljoner exemplar.

Vad är det som gör att en bok uppnår så absurt stor popularitet? Det är aldrig de litterärt bästa böckerna som kommer så långt, tvärtom krävs det en enkelhet i såväl språk som berättarteknik. Många som läser de mest populära böckerna blir mycket besvikna, som om populariteten borde ha varit en kvalitetsgaranti.

Det vore roligt om någon närstuderade hur försäljningskurvorna ser ut för de här böckerna. Jag tror att det händer något vid en viss grad av popularitet, en snöbolls­effekt: plötsligt övergår en bok från att vara tämligen populär till att bli något alla bör ha läst för sin allmänbildning.

Ibland blir det väldigt konstigt, som när läsare som inte alls tycker om fantasy plötsligt tvingar sig att läsa en Harry Potter-bok och följdriktigt tycker att det är smörja. Eller förvånat ruskar på sitt realistiska huvud rakt igenom en vampyrserie.

Men alltid, alltid, blir debatten inriktad på den litterära kvaliteten. Det är förstås självklart, men vore det inte dags att också börja ställa frågor om vad de här böckerna handlar om? Det kanske säger mer.