Det kan tyckas överdrivet att ägna trettio arbetsår åt att förstå och beskriva Connemara, en liten halvö som sticker ut i Atlanten från det irländska öfastlandet. Vad av betydelse har hänt där i historisk tid? I det allmänna medvetandet är det väl knappt mer än någon ponnyhäst som poppar upp. Om man inte har hört en låt med Ulf Lundell, som efter ett besök i Connemara försäkrar att livet kan vara underbart.

Hur litet är då Connemara? Man kan mäta dess omkrets genom att ställa in en passare på tusenmeterskliv och sedan gå längs strandkanten på en hyfsat detaljerad karta. Man får då ett visst mått, men också dåligt samvete över att man har hoppat över åtskilliga småöar och smala vikar. Alltså tar man fram en större karta och ställer in passaren på hundrameterskliv i stället. Plötsligt har färden blivit dubbelt så lång, men det dåliga samvetet är kvar: hur skall man göra med alla klippor och skär, åmynningar och bäckar? Inte ens den som ger sig ut med tumstock och försöker mäta kuststräckan i verkligheten har någon chans att nå ett slutgiltigt mått bland alla småstenar och knappt synliga hålor och skrevor, som icke desto mindre är hemvist för ett mikroskopiskt djur- och växtliv.

I varje punkt är Connemara oändligt stort – och samtidigt försvinnande litet i historiskt och kosmiskt perspektiv, i rummet och tiden.

”Jag skulle kunna fortsätta att vandra här uppe i all evighet”, skrev Tim Robinson i sin anteckningsbok i början av 1980-talet. Han hade då redan upprättat kartor över Aranöarna och Burren, och nu hade han tagit sig an ett större projekt: södra Connemara, sedermera utvidgat till hela Connemara. Det är ett område som till storlek närmast är jämförbart med Öland, men med en osannolikt komplicerad och sönderbruten kustlinje och med en mångfald terrängtyper: sjöar, berg, kullar, mossar och tidvattenstränder.

Nu var naturligtvis Connemara karterat sedan 1800-talet av den irländska motsvarigheten till Lantmäteriet, och Robinson ägnade sig inte åt själva landskapet utan förtecknade de mänskliga spåren i detsamma. Det gällde fornminnen, alltifrån megalitgravar, pålbyggnader och fornborgar till senare fenomen som heliga källor, barnkyrkogårdar och resta stenar eller flyttblock till vilka kyrkliga eller folkliga traditioner var knutna.

Det gällde också alla ort- och traktnamn som tidigare varit styvmoderligt behandlade. Den engelska kolonialmetoden var att översätta iriska namn homofont, det vill säga ungefär som de lät, ingen orkade tydligen lära sig att stava på iriska. Om ”cnoc” (kulle) i stället stavas ”knock” så spelar det kanske ingen större roll, men om Muiceanach Idir Dhá Sháile (den runda kullen mellan två hav) får den engelska formen Muckanaghederdauhaulia så är ju inte mycket vunnet.

Just som strandlinjen har det här med fornminnen och ortnamn inget egentligt slut, det finns alltid något mer att kolla upp. Efter sju års cyklande och vandrande tyckte Robinson ändå att det fick vara nog och sammanställde sin karta.

Med sin engelska börd (uppvuxen i Yorkshire) har Robinson nog känt att han har varit en kontrakolonial kraft som spårat upp alla iriska namn och sparat dem åt eftervärlden. Mest tror jag dock att han har drivits av ren upptäckarglädje. Förvisso muttrar han över att den irländska väderleken inte alltid är förmånlig för den som gör fältstudier, men vart han än kommer träffar han människor och ber dem om hjälp med efterforskningarna. Hela tiden får han fler upplysningar än han bett om, till varje plats hör det en historia, till varje hus en släkt, till varje torvtäkt en individ med ett eget öde. Och han söker upp de mest framstående förvaltarna av folkminnet, de som bär på gamla tiders skrönor och sånger.

Robinsons första kartprojekt, Aran­öarna, kom efter en tid att kompletteras med två digra essävolymer, ”Stones of Aran: Pilgrimage ” (1986) och ”Labyrinth ” (1995). Även Connemara fick en samling som summerade hans erfarenheter som kartograf: ”Setting foot on the shores of Connemara” (1996). Det här är jämte kartorna ett gott livsverk, men hur det än är med historien och historierna från västra Irland så tar de aldrig slut. Efter tio år med en del smärre publikationer har det kommit ytterligare en hel trilogi om Connemara: ”Listening to the wind ”(2006), ”The last pool of darkness ”(2008) och ”A little gaelic kingdom ”(2011), sammanlagt över 1 200 sidor. Med dessa tre böcker har hans författarskap förts upp på ett annat plan.

Jag har själv intresserat mig en del för irländsk historia och topografi, och svensk historia har jag läst i många genrer: akademiska avhandlingar och uppsatser, populära framställningar, monografier och biografier, hembygdsböcker, romaner, essäer, kåserier och lyrik. Jag har dock aldrig stött på någon som Tim Robinson tidigare. Det skulle möjligen vara Kerstin Ekman i hennes bok om skogen, ”Herrarna i skogen” (2007). Hos dem förenas alla genrer.

I grunden är Robinson hembygdsforskare. Det vore honom främmande att skriva om ett bronsåldersröse om han inte hade ålat in i björnbärssnåren och verkligen känt med sina egna händer att det fanns där. Platsens poesi är ingen litterär teori för honom, utan ett självklart faktum. Geologin ger förutsättningarna, sedan skapas landskapet av natur och kultur i samverkan och ur landskapet stiger sedan växterna, djuren, människorna och orden. I varje led är Robinsons intresse lika starkt, och han har en stark tro på att allting är förenat i ett stort system – som dock befinner sig bortom föreställningsförmågan.

I sina metoder är han vetenskapsman. Han samlar in material som samvetsgrann empiriker och vittjar alla tillgängliga arkiv. När det är något han inte förstår tar han hjälp av experter. Han har lärt sig iriska för att kunna tala med ortsbefolkningen i sydöstra Connemara och för att förstå ortnamnen och, framför allt, den enormt rikhaltiga floran av muntligt traderad litteratur från området – enbart från Éamonn a Búrc, skräddare i Carna, finns det två tusen sidor uppteckningar.

I själ och hjärta är han poet. Han skäms inte för att själv ta plats i sitt verk och redovisa sina ståndpunkter, och han är öppen för de upplevelser som oplanerat kan komma honom till del. Det kan vara helt vardagliga saker: en solstråle som letar sig fram till en ört, landskapet som skiftar färg efter hur molnen rör sig på himlen, epifanier stillsamma som dagg.

I trilogin får vi följa Robinson i en enda lång vandring, sammansatt av de tusentals småvandringar som han företagit genom åren. Första delen tar sin början vid Roundstone, där han bor, och dröjer länge vid Roundstonemossen innan färden beskriver en böj ut i övärlden och slutar uppe i Twelve Bens bergstrakter. Andra delen går längs den nordliga och västliga kusten, och tredje delen koncentrerar sig på det ännu i någon mån irisktalande området i sydost med alla dess uddar och slingrande vikar, halvöar och öar.

Det är i sydost som Robinson till sist når vägs ände, även bildligt talat. Han hade förutskickat att den tredje delen på allvar skulle ta itu med den iriska litteraturen, och jag hade kanske gjort mig en orealistisk bild av hur allt från sagacyklerna till folkloristiken skulle växa fram ur graniten. Inför detta enorma material fick han ge upp, vilket inte hindrar att man får bekanta sig en hel del med 1800-talets sångskatt. Även nyare irisk diktning vävs in i vandringarna, som till exempel ”Sneachta” (1968) av Caitlín Maude, här översatt från engelskan:

Jag är mycket vackrare än du

redan från början;

och dessutom är jag kvinna;

och dessutom är jag poet.

En annan vägs ände som Robinson så småningom nådde var alla gravar från massvältens år i slutet av 1840-talet då mer än en miljon irländare dog. Han slutade att förteckna dem, det fanns alldeles för många. Som ett exempel berättar han om några oansenliga stenar inne i snåren längs en potatisåker. Det visar sig att en kvinna som just håller på att ta upp potatisen minns namnet på en av de döda där: Peadar Keehan.

Några år senare föreläser Robinson i New York på en konferens till minnet av den stora svälten. Han återger då detta möte på An Cheathrú Rua och frågar åhörarna om något annat svältoffer har blivit nämnt vid namn under konferensen. Svaret är förstås nej, och det är en bild så god som någon av skillnaden mellan den konventionella historieskrivningens förkärlek för att skildra makten, administrationen och statistiken och lokalhistoriens individuella grodperspektiv. Naturligtvis behöver vi båda sorterna, men det kan vara värt att hålla i minnet att härskare och imperier för de allra flesta människor har varit ett konstant ont genom historien, någonting som man får försöka stå ut med medan man lever sitt liv. För en enkel bondfamilj spelar det ingen större roll vem det är som regerar, utan bara hur mycket skatt eller avrad som måste erläggas.

Vad har då Tim Robinson att lära en svensk läsare? Måste man inte hysa ett närmast sjukligt intresse för Connemara redan innan man öppnar hans böcker? Jag tror inte det. Det är klart att man måste hysa en vilja till att intressera sig för sådant man inte har rakt nedanför näsborrarna, men så särdeles komplicerad är saken inte. Man kan bo i Hjo och läsa om Öttum; leva i nuet och fängslas av det förflutna. Vi avslutar med att ge ordet till Robinson själv:

”Ofta när det kommer folk hit och frågar vad de bör titta på i trakten blir jag svarslös. Ett konstigt hål i marken? Minnet av en gammal sång om en drunkningsolycka? Till sist blir jag tvungen att säga till dem att det här är ett land utan genvägar.”