Nehej, i år är jag inte helt överens med Svenska deckarakademin. De nominerar varje år fem svenska kriminalromaner och fem översatta, och kommer att utse pristagarna på Eskilstuna stadsbibliotek den 24 november.

På Eskilstuna stadsbibliotek finns nämligen Svenska deckarbiblioteket, en guldgruva med en stor mängd av alla deckare som givits ut på svenska. (Där ska jag sitta och läsa något år så fort jag får en förmögenhet och kan ta ledigt.)

Nå, Svenska deckarakademin har nominerat Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd”, och det gjorde de alldeles rätt i. Jag hoppas att den får årets pris. Även Camilla Grebes och Åsa Träffs ”Innan du dog” är väldigt bra.

Men varför nominera giganter som Åsa Larsson för ”Till offer åt Molok”, Anders Roslund och Börge Hellström för ”Två soldater” och Lars Kepler för ”Sandmannen”? De har alla skrivit betydligt bättre böcker. Jag hade hellre sett att Akademin hade nominerat Kristina Ohlssons ”Paradisoffer” eller Håkan Östlundhs ”Laglöst land”.

I kategorin översatta deckare har Deckarakademin drabbats av en Belinda Bauevurm, och det säger jag ingenting om, för det är lätt hänt. Men det är ändå lite onödigt att nominera två av hennes böcker. ”Ni älskar dem inte” som kom i september är så mycket bättre än ”Skuggsida”, som kom i början av året. (Dessvärre måste ni läsa alla hennes tre i följd och börja med ”Mörk jord”, för de hänger ihop. Och de är väl värda besväret.)

De tre andra översatta deckarna som blivit nominerade är Arnaldur Indridasons ”Den kalla elden”, Peter Robinsons ”En förgiftad man” och Yrsa Sigurdardottirs ”Eldnatt”. Det är inget fel på dem, men hur kunde man förbigå Steve Hamiltons ”Tystnadens gåta”, Alice La Plantes ”Det man inte vet” och Jussi Adler-Olsens ”Journal 64”?

Å andra sidan är Svenska deckarakademins priser, precis som Augustpris och Nobelpris, mest intressanta för oss vanliga läsare för att de ger oss nya impulser. Och alla de nominerade deckarna är ju läsvärda.