Iklädd min för mötet nyköpta kavaj stegar jag över ett stekhett Campo San Giovanni e Paolo i Venedig för att träffa Donna Leon på baren Al Cavallo, ett av hennes favoritställen. Långt innan jag kommit fram får vi ögonkontakt och jag pekar på mig själv lite fånigt för att markera att det är mig hon väntar på. Hon har ställt sig vid sidan om kaféborden ute på torget, en ganska kort och slank äldre kvinna med nästan silverfärgat hår, svalt klädd i en vit blus och mörka, luftiga bomullsbyxor. När hon får syn på mig börjar hon också peka på sig själv och gestikulerar och skrattar som vore vi gamla bekanta.
Hon visar mig till ett bord som står lite avsides, det kanske rent av är hennes stambord. En servitör kommer genast fram och hon gör några beställningar på italienska med tydlig amerikansk accent.
Donna Leons berömmelse som deckarförfattaren som låter den venetianska kommissarien Guido Brunetti med dystra ögon betrakta sin hemstad Venedig, både politiskt och socialt, har nått stora delar av världen. Men inte Italien. Av den enkla anledningen att hennes böcker aldrig ges ut på italienska.
- Jag vill kunna leva mitt liv som jag alltid gjort. Jag vill kunna gå till Rialto och handla ost, bröd och grönsaker utan att bli igenkänd, säger hon.
- Och jag är tacksam över att jag var närmare 50 år när jag slog igenom som författare. Vid den åldern är det inte troligt att man förändras mycket, inte ens av berömmelse. Jag är involverad i operamusik och har på nära håll sett vad berömmelse kan göra med en människa.
I själva verket, säger hon, skriver hon sina böcker för att få pengar att kunna syssla med det hon älskar allra mest: opera och barockmusik. Hon och en god vän driver Il Complesso Barocco, en barockensemble och orkester som varje år spelar in en eller två operaskivor. Några har fått pris, berättar Donna Leon stolt. När hon plötsligt inser att jag är från Sverige börjar hon hylla svenska operasångare och framför allt Birgit Nilsson, som hon hörde sjunga i Turandot på Metropolitan i New York på 60-talet. En stark upplevelse som hon aldrig glömmer.
Det låg sålunda nära till hands att hennes första bok "Ond bråd död i Venedig" utspelas på Venedigs opera La Fenice, där en berömd och hatad dirigent dör under en konsert. Han hade en förebild i verkligheten, likheterna med Herbert von Karajan är många, men Donna Leon vägrar att avslöja vem han var.
Denna första berättelse, där hon skapade Guido Brunetti och alla andra återkommande figurer, skrev hon på en impuls, men den blev liggande i ett år tills en vän övertalade henne att skicka in den till en författartävling, som hon vann. Nu finns hon översatt till 23 språk.
Donna Leon är född 1942 i New Jersey. Efternamnet kommer från hennes spanska farfar.
- Mina föräldrar hade den goda smaken att döpa mig till Donna. Jag hade inte kunnat hitta på ett bättre författarnamn själv, tycker hon.
Hon jobbade på en reklambyrå i New York 1967 när en kompis lockade med henne till Rom.
- Ingen amerikansk ung kvinna fick åka någonstans utan en väninna på 60-talet. Jag blev förälskad i Italien nästan direkt och den kärleken har bestått.
Hon har aldrig återvänt hem, mer än för besök, utan har försörjt sig som universitetslärare i engelska i Italien, men även runt om i världen, bland annat i Saudiarabien. Men 1981 slog hon sig ner i Venedig och har stannat där sedan dess. Fast hon undervisar inte längre, och det har inte enbart med hennes författarsuccé att göra.
- Mina elever gick allt längre åt höger politiskt samtidigt som jag gick åt andra hållet. Vi skildes åt medan vi ännu hade respekt för varandra.
Den som läst någon av Donna Leons 17 böcker om Guido Brunetti och Venedig förstår att denna amerikanska ("jag kommer alltid att förbli amerikansk medborgare, jag är kluven inför Italien") ser världen i starkt politiska och sociala termer. De flesta av hennes böcker har kommit till i en upprördhet över något samhällsfenomen eller några händelser som hon kunnat läsa eller hört talas om. Som sexturism eller flyktingtransporter.
Hennes bild av de styrande i Venedig är inte vacker. Vad tycker de om Donna Leon?
- Jag har ingen aning. Ingenting, skulle jag gissa. Böckerna finns ju inte på italienska och italienska politiker är inte direkt kända för sin kunskap i utländska språk.
Men Donna Leons bild av hennes favoritstad tycks inte avskräcka hennes fans från att besöka Venedig. Det finns numera flera guidade turer i Brunettis fotspår.
- Jag tvår mina händer. Jag vill inte bidra till att ännu fler turister kommer hit. Men vad kan jag göra? Jag kommer aldrig att låta Brunetti resa någon annanstans för att lösa mord. Venedig är den enda plats jag känner tillräckligt väl för att kunna skriva om.
Hon skvallrar också om att hon nyligen träffat den engelske skådespelaren och regissören Kenneth Branagh, som ska göra en film baserad på en av hennes böcker.
- Jag har krävt att få ansvara för valet av filmmusik. Och det blir bara klassiskt, säger hon och skrattar.
När intervjun är klar och vi ska gå åt var sitt håll säger hon plötsligt:
- Jag gillar verkligen din kavaj! Vad är det för material?