DN var länge enda tidningen utanför hennes port i Berlin-stadsdelen Schöneberg. När vi lyckats krångla oss in i trappuppgången kom en grannfru förbi med bekymrad min. Hon lät oss förstå att Frau Müller nog inte skulle tycka om att vi knackade på hennes dörr utan att ha en avtalad tid.
– Men hon har precis vunnit Nobelpriset, försökte vi.
– Jag vet, sade grannfrun och fortsatte att se bekymrad ut.
En annan granne stoppade in svensk chokladkaka genom brevlådan.
Herta Müller var i Stuttgart sade man, men enligt uppgift på väg hem.
Uppbådet framför porten och i trappuppgången växte minut för minut.
På det stora kulturvaruhuset mitt i stan såldes ett berg av den nya, prisade romanen “Atemschaukel” och på bokbranschens högkvarter en bit därifrån blev det snart mycket trångt. Flera olika språk korsade varandra i den varma lilla lokalen.
– Batterier, ropade en tysk tv-fotograf desperat och hans kolleger skrattade rått.
Här skulle den nya Nobelpristagaren i litteratur äntligen träda fram klockan 17.30. På ett litet podium skulle hon sitta, tysk-rumänskan som kom till Väst-Berlin 1987, omringad av reportrar och fotografer. Det enda hon släppt ifrån sig hittills var ett kort uttalande; ”jag är förvånad, kan inte fatta att det är sant”.
Så stod hon plötsligt mitt på golvet, som en liten skrämd fågel, helt klädd i svart, röda läppar, bleka kinder, hon rös när kamerorna drog i gång. ”Titta hit” sade någon, ”bitte, skratta” ropade en annan fotograf.
– Jag fattar det ännu inte. Jag kan inte prata om det. Det är för tidigt. Det är inte jag som fått priset, utan mina böcker, de är inte min person, var sedan det först Herta Müller sade med en mikrofon i handen.
Frågorna kom sedan att handla om diktaturen, Herta Müller får priset 20 år efter murens fall, hon flydde själv från Rumänien och den fruktade säkerhetstjänsten Securitate. Hon sade att hon ständigt bär dessa upplevelser med sig och att de genomsyrar hennes skrivande, vare sig hon vill eller inte.
– Det är inte som att vända ett blad i almanackan när en diktatur är förbi. Det sitter i huvudet och jag har bara ett huvud att bära på. Men jag kände mig fri när jag kom till Tyskland, äntligen kunde jag andas, berättade hon och tillade att enskilda Securitatetjänstemän fortfarande gör sig påminda när hon besöker Rumänien.
Nu ser Herta Müller Nobelpriset som en bekräftelse.
– Man har tagit till sig ett visst tema. Sverige hade ju inte behövt befatta sig med ämnet. Men det handlar inte bara om Rumänien. Diktaturer är en struktur, oavsett om det handlar om höger, vänster eller religiösa diktaturer. Jag har försökt berätta vad som händer med enskilda människor i sådana strukturer, sade hon.
Herta Müller är nu ännu en i raden av tyskspråkiga Nobelpristagare efter Thomas Mann, Heinrich Böll och Günter Grass. På frågan om hon såg sig som en tysk eller rumänsk författare, sade hon.
– Kanske lite av båda eller ingenting av något. Jag vet inte vad jag är, men eftersom jag skriver på tyska är jag en tysk författare. Jag lärde mig rumänska när jag var femton år, jag tycker mycket om språket, men kan inte skriva på rumänska.
Herta Müller trodde inte att priset skulle påverka hennes skrivande.
– Varför? Jag har alltid tänkt att ”det här var sista boken” när jag är färdig. Sedan har jag alltid börjat igen. Men jag är samma person som förut, varken bättre eller sämre. Jag går inte omkring och är Nobelpristagare hela dagen, inte när jag sitter vid skrivbordet och inte när jag steker ägg.
Herta Müller avslöjade också att hon befunnit sig hemma hela dagen, hon hade lurat oss. Hon hade bara ingen lust att öppna.
– Jag ville inte prata om Nobelpriset hela tiden.