Det är inte det att mor är som man säger "out of her mind". Hon är där hon alltid är. Slumrande i sovrummet skyddad av persiennernas dunkla nåd. I hennes sovrum existerar bara en enda årstid, en och samma pågående underbara vinter. Hon förlorar sig i sin toalettspegel, sin privata ocean och skridskobana. Utanför är havet, solnedgången, sommaren eller om det är tiden efteråt, hösten, hur som helst staden som pågår eller sover. Mor påpekar ofta att det driver omkring alldeles för mycket blommor och sedlar här i våningen. Hon syftar på min far, på hans överdåd och överdrifter, hans sätt att alltid göra sig överflödig. En kort sammanfattning av min far skulle kunna lyda: kapital, rosor, arkitektur, äktenskap, melankoli, självömkan, tennis, fjärilar. En blödande kaktus i min högra hand.
Mors klänning i dag är en komplicerad historia, komplicerad som en fjärils komposition, materialet är liksom glatt och svalt, antagligen dyrt, antagligen alldeles för dyrt för ännu en eftermiddag i ett maldoftande sovrum med fördragna persienner, svarta rosor på en hallonröd bakgrund. Toalettbordet är återigen begravt i döda insekter, högar av insektshonor, de dras till ljuset vid den lilla spegeln, sedan dör de där, jag vet inte varför, om det är lampans hetta eller mors andedräkt. Hur som helst får de mig att tänka på kriget, det gemensamma ofrånkomliga mörkret i arkitekturen och interiören, och kriget får mig att tänka på att mor sagt att i tider när många kvinnor bär leopardmönstrat förändras världen.
Mor väger sina smycken i händerna som om hon försökte bestämma dess värde inför en eventuell och oväntad flykt ur våningen. Smycken liknar insekter och jag har alltid tyckt illa om smycken, särskilt om de är svarta, och särskilt hennes, jag tycker inte om hur de rör sig över hennes fingrar och handleder och hals, mardrömsaktigt, hungrigt. Jag skulle vilja ge henne ett smycke av is.
Det händer att vi går ut tillsammans, alla tre, vi går till saluhallen och köper delikatesser på krita och andra saker vi inte behöver. Det är annars fröken Mazarin som sköter våra dagliga inköp, men saluhallen besöker vi för att få tiden att gå. Mor håller sig alltid några steg bakom mig och far, hennes hår är aska, ögonen bärnsten, och så är det öknarna av snö som vecklar ut sig omkring henne, alltid en ny häpnadsväckande handväska, i dag är den guldfärgad med en insida av leopard, ett osedvanligt vackert foder, en blank dröm om ondska. Hon släntrar nonchalant mellan musselstånden, provsmakar och småpratar, men alltid lätt frånvarande, bedövad av sömntabletter och snöklädda utopier. Jag längtar alltid efter min mor, även när hon är så nära att jag bara kan sträcka ut handen och röra vid hennes kappa - - -
Ett paket anlände med posten och när jag öppnade det lösgjorde sig tre koboltblåa exemplar av fjärilshonan. När jag öppnade en avhandling om molnteori på Kungliga Biblioteket sökte sig en alldeles nattsvart in i min klänning och försvann. Det var en märklig tid. Min kropp drabbades av märkliga saker. Utslag, bett och sjukdomar. Ena dagen var mina fötter såriga och variga som om jag var en mycket gammal människa. Nästa dag föll håret av mig i mörka stycken. Ofta drabbades jag av sår på höfterna efter bara några timmar i sängen. Mina lungor värkte. Jag onanerade tills händerna ruttnade. Jag hallucinerade om nätterna. Jag blev våldtagen av fars affärsbekanta. Skalbaggar kröp över mitt ansikte när jag äntligen somnade. Det ropade ur klockorna. Jag levde på bakelser. Mors kolonilott växte igen.
Regnet gjorde far rastlös. Det föll i blåa stråk över hans ofärdiga konstruktioner runt omkring i staden. Jag hörde honom tala i telefonen med sina affärsbekanta. Jag hörde honom tala illa om regnet. Han oroade sig för några byggnader. Han talade ofta om vädret. Besynnerliga temperaturer, omättliga vindar och en grym sol. För andra var väderleken en ingång till andra samtalsämnen, till staden, sällskapslivet och framtiden, för far var väderleken huvudsaken. Han sa:
"Det har regnat för länge."
"Jag tycker att vinden luktar gas."
"Hettan påminner om krematoriet på Skogskyrkogården."
"Molnen är internationella och ändå inte imperialistiska."
"Regnet är förgiftat, jag vet det."
Samtalen med hans affärsbekanta upplöstes allt mer och de avslutades allt oftare med svepskäl utan finess där far lämnades ensam med den tunga telefonluren. Ibland blev han sittande i fåtöljen med luren tryckt mot bröstet.
Och regnet. Det föll och föll från de låga molnen. En tröstlös ogenomtränglig hinna av vatten som bågnade utanför våra fönster.
Far blåste lite osäkert in i luren som om han ville väcka liv i den.
"Hallå, är det någon där...?"
Det var aldrig någon där. Jag såg honom gråta vid telefonbordet i tamburen och när han grät var han verkligen min far. Inte arkitekten och nattvandraren utan drömmaren som en gång hade hämtat hem mig och mor från sjukhuset. Min far som sade sig ha räddat livet på mig på stränderna. Nu ropade han in i den stumma luren och förbannade telefontrådarnas opålitlighet.
Nästa gång han försökte ringa lät det som om han ringde från under vatten. Andra gånger som om han hade druckit alkohol i veckor. Jag tog hans hand för att leda bort hans uppmärksamhet. Jag talade om humlor och om de amerikanska superträd som jag hade sett en våldsam natt i Liljornas skog. Jag talade om Rosa Parks och hennes amerikanska bussar. Jag talade om Amerika och om min förestående resa till Colorado och jag gjorde det på amerikanska i baksätet på stadens alla spruckna lädersäten.
Ingenting gick fars väg. Bekanta hade börjat undvika honom. Hans kompanjon försvann spårlöst från arkitektfirman. Ett vykort på kungafamiljen meddelade att han inte skulle komma tillbaka. - - -
Mrs Snow tycktes ha gett sig av för gott och det betydde att hennes uppdrag var slutfört. Det var flera dagar sedan hon visat sig. Glaciärrapporterna fanns inte längre kvar i våningen och hennes isbeklädda väskor spred inte längre en dålig stämning omkring sig. Mor sjöng för sig själv i sitt rum och sorterade sina fotografier. Hon hade sin vita morgonrock. Hon svalde sina vita tabletter. Snön föll i sockerbitar utanför fönstret och klädde staden i vit sammet som gjorde mig sugen på tysk choklad. Jag tänkte på Stilla havet och molnens svala andedräkt och jag tänkte att vi hade varit lyckliga för ett ögonblick på stränderna. Jag hade åtminstone varit lycklig.
Ett antal fotografier satt fastklistrade bakom mina ögonlock och på bilderna undersökte den judiske läkaren mig igen; mina tänder; mina öron; min strupe. Han tryckte sitt stora stetoskop mot mitt hjärta. I en bur av glas intill oss skrek några kanariefåglar. Jag höll det lilla svarta anteckningsblocket bakom min rygg, men han fick genast fatt i det och genomsökte även det med en röntgenapparat. Jag tror inte att han fann något som han kunde ha användning för. På det sista fotografiet fäster han ett antal nålar vid min ryggrad.
Och jag vill tillägga följande. Snövit är inte nödvändigtvis sjuk. Snövit är bara transparent. Hon låter ljuset tränga in i henne. Hon står öppen mot natten och Vostok. Hon bär en kappa av förgiftad snö - - -