Han berättar med inlevelse om vad en far och son kan lära av varandra. Det är därför lite förbryllande att omslaget visar en sensuell bild på en kvinna i motljus som sveper sig i ett badlakan. Förklaringen kommer en bit in i boken där pojken Nuris erotiska relation till sin styvmamma Mona förklaras. Intresset för henne blir så stark att Nuri dras in i ett triangeldrama och ibland önskar att hans pappa försvann.
Och en dag så försvinner den politiskt kontroversiella pappan under ett besök i Egypten. Han kidnappas av säkerhetsagenter från hemlandet anklagad för illojalitet mot den nya regimen.
– I boken berättar jag bara lite om de politiska omständigheterna kring pappans försvinnande. Jag har i stället koncentrerat mig på Nuris privata och psykologiska reaktioner, säger Hisham Matar när vi träffas på hans hotell några timmar innan han ska delta i Internationella författarscenens vårsäsong på Kulturhuset i Stockholm.
För Nuri var pappan framtiden, med alla löften om vad de skulle göra tillsammans. När han sedan försvinner måste pojken, sonen, hitta en ny överlevnadsstrategi.
Gång på gång betonar Hisham Matar att boken är en påhittad berättelse.
– Det finns en del likheter med mitt eget liv. Men jag vill inte kalla den för en självbiografi, säger han med ett övertydligt brittiskt understatement.
Hisham Matars pappa var en hög militär i den kungliga libyska armen då revolutionen bröt ut i september 1969 och den libyska arabrepubliken bildades med Muammar Khaddafi i spetsen. Den nya regimen ville slippa problem med besvärliga generaler i armén och skickade därför hans pappa till New York och den lybska FN-delegationen.
– Min pappas sympatier för Khaddafi försvann då han fick reda på att regimen mördade meningsmotståndare och rev upp konstitutionen. Pappa ville inte vara en representant för detta utan sade år 1973 upp sig från FN-jobbet och vi flyttade tillbaka hem till Libyen. Men vi insåg efter några år att vi inte kunde stanna där och flyttade därför vidare till Egypten, säger han.
Hans pappa var då medlem i det största, inofficiella, oppositionspartiet som verkade i exil från Egypten. Han missade aldrig ett tillfälle att öppet demonstrera sitt missnöje med regimen i Libyen.
– Han var en modig man som jag beundrar mycket. Det är klart vi i familjen var rädda för att det skulle hända honom något. Och stundtals var vi också avundsjuka på hans partikamrater som fick så mycket tid tillsammans med honom som han egentligen borde ha ägna åt oss, säger Hisham Matar.
I mars 1990 kidnappades hans far i Kairo – och har inte setts till sedan dess.
– Vi vet att han fördes till Libyen där han förhördes, torterades och dödades. Men vi vet inte säkert vad som hände med honom.
I ett av de få brev som smugglades ut från fängelset skriver han att han var ledsen för de problem och den oro som han förorsakat familjen. Samtidigt förklarade han att han inte ångrade någonting av det han gjort eller sagt. Tvärtom menade pappan att han skulle göra allt på samma sätt igen om han fick leva om sitt liv. Han skrev också. ”Var inte ledsna. Detta är inte ett tillfälle att sörja. Jag är tacksam för att jag har kunnat kritisera och opponera mig så mycket mot den våldsamma diktaturregimen i vårt land.”
– Som hans son skulle jag naturligtvis vilja att han stannat hemma hos oss i stället. Men som man tycker jag att hans livsval var modigt, beundransvärt, hedervärt och inspirerande. Det vackraste med hans politiska engagemang var att han alltid var så lugn och samlad. Det var inga skrik eller plötsliga utfall. Han försvarade yttrandefriheten, pressfriheten, de oberoende domstolarna. På så vis kan man säga att det är väldigt lätt att vara son till min pappa. Han var aldrig en del av förtryckarsystemet i Libyen som torterade och förföljde andra människor.
Under den arabiska våren och folkupproret i Libyen i fjol öppnade Hishman Matar sitt hem i London för alla journalister som ville följa utvecklingen i Libyen i telefon med centralt placerade personer i landet.
– Vi öppnade en nyhetsredaktion i mitt vardagsrum där vi sammanställde telefonlistor med hundratals namn på läkare, advokater, kulturpersoner och andra som journalisterna kunde ringa. Vi hjälpte också till med översättningar och tog mellan 50 och 100 telefonkontakter per dag.
Det är 33 år sedan Hisham Matar senast var i Libyen. Men nästa månad ska han åka dit igen. Han ska besöka sina släktingar och vänner som bor där och känna efter om han fortfarande tillhör gemenskapen.
– Folk i Libyen har frågat mig om jag vill vara med och bygga upp landet igen. Men jag har sagt nej. Jag är inte lika modig som min far och jag har ingen ambition att kasta mig in i det politiska spelet. Jag är mer en romantisk anarkist och har inte ärvt det politiska engagemanget som min pappa hade. Men jag vet inte hur jag kommer att reagera när jag väl kommer dit. Kanske återvänder jag aldrig mer, eller så återknyter jag bandet med mitt land igen.
Förra veckan kom både FN och Amnesty med nya rapporter som talar om att över 8 500 politiska fångar finns i Libyen och som torteras för att de påstås vara anhängare till Khaddafi.
Den styrande övergångsregeringen i National Transitional Council består, enligt Hisham Matar, av en samling äldre män som själva inte deltog aktivt i revolutionen och störtandet av Khaddafi. Deras makt och kontroll över landet är begränsade. I stället är det fortfarande lokala ledare och krigsherrar som bestämmer i landet.