Barbro Lindgren lutar sig ut genom bilfönstret.
– Den är borta. Vad konstigt. Det var i alla fall här vi bodde först. Innan vi flyttade till Ängby. Jag brukade springa ner till skogen här bakom huset, en gång tände jag eld. Och så tuggade jag på tuggummin som andra hade spottat ut. Det smakade gott.
Vi lyckas inte hitta stenen och ber chauffören köra vidare.
– Men titta där är den ju!
En toppig vit bumling närmast trottoaren.
– När jag var fem år satt jag på den och lärde mig vissla. Därför glömmer jag den aldrig.
Vi är ute på en tidsresa, rakt genom det barndomsland som fått utgöra spelplats åt stora delar av Barbro Lindgrens författarskap.
Det är länge sen hon senast var här. Men det är inte bara för henne som de här miljöerna bär på en särskild laddning. Även för den som har läst hennes självbiografiska dagbokssvit och böckerna om Sparveln, skrivna under sjuttiotalet, så framkallar Brommatrakten mytologiska minnesbilder fyllda av hot, hemligheter och lyckoögonblick.
Och när man rör sig genom den här sortens fiktionaliserade landskap konfronteras man också med skönlitteraturens egentliga mysterium och gåva – den oerhörda känslan av att träda över en gräns mellan å ena sidan vår igenkännbara vardag och å den andra: en helt annan värld.
– Här ligger Ängbybadet där jag gick i simskolan, berättar Barbro medan taxin kör vidare västerut.
Och där Sparveln gick i simskola, vill man genast tillägga, där Sparveln simmade med foten i botten. För så fungerar ju litteraturen – om den känns giltig blir den lätt verkligare än livet självt.
Det mest anslående i böckerna om Sparveln är annars hur existentiellt bråddjup tillvaron hela tiden ter sig. Visst finns här passager med humor och charm, men överallt lurar faror, sjukdomar och döden.
Samma sak gäller för nästan alla Barbros berättelser, allt från romaner som ”Felipe” och ”Det riktiga havet”, diktsamlingar som ”När jag var prins utav Arkadien” och ”Genom ventilerna”, bilderböcker som ”Mamman och den vilda bebin” och ”Andrejs längtan” till den senaste boken om starkt berörande öden i en liten by på Öland: ”Om sorgen och den lilla glädjen” – en titel som gott kunde tjäna som motto för allt hon skrivit.
Många är de som försökt gestalta sorg och död i svensk prosakonst, men ingen har som Barbro Lindgren lyckats med samma skenbara enkelhet. Att över huvud taget ha äkta blick och täckning och känsla för hela spektrumet av livsupplevelser – allt ifrån djupaste tänkbara förtvivlan till sekunder av intensivaste livsglädje – det är i sig mycket ovanligt. Att kunna omsätta en sådan erfarenhetsbank i litterär form är ännu mer sällsynt. Att dessutom lyckas göra det för små barn är en extremt anmärkningsvärd prestation.
Det barnlitterära utbudet kan annars emellanåt tyckas vara dominerat av antingen förljugen idyllisering eller hopplös sprallighet, men aldrig att Barbro nedlåter sig till så billiga knep. Humorn finns oftast där, men den bottnar aldrig i ängslighet, utan i saknad och allvar. För barn som lever under svåra omständigheter kan tillgången till existentiell äkthet genom berättelser säkert vara oerhört betydande – böckerna blir ett slags vittnen som ser smärtan i barnets situation, vilket gör ensamheten mindre plågsam.
– Jag var tidigt fascinerad av döden därför att den var så obegriplig och skrämmande. Och jag började bearbeta den redan som barn för att jag skulle hinna vänja mig innan jag blev stor och själv skulle dö.
– Medvetandet om döden gör att man får rymd omkring sig, allt kan förändras blixtsnabbt, plötsligt kan någon vi älskar dö ifrån oss, och därför är det mer praktiskt att ha blicken riktad på döden hela tiden. Här i den här branta backen brukade förresten jag och min kompis Tippen åka spark om vintrarna – fullkomligt livsfarligt!
Vi är framme i Södra Ängby och strax inne bland villorna på Martinvägen. Och så stannar vi framför nummer 34, det vita funkishus där Barbro, och Sparveln, bodde under största delen av sin uppväxt.
– Titta, gullregnet är kvar. Men min björk Theresia är nedhuggen.
Vi kliver ut och tittar.
– Villan är sig lik men inte det runt omkring. Jag tyckte aldrig särskilt mycket om det här huset. Redan som barn skrev och ritade jag mycket och jag ville aldrig bo så här när jag blev stor för då trodde jag att jag inte skulle kunna uttrycka mig konstnärligt. Jag känner mig mest hemma i gamla stugor eller under något träd, det där är viktigt för att jag ska kunna vara kreativ.
Barbro har hela tiden nära till sitt varma skratt.
– Jag utforskade världen på egen hand som barn för jag har alltid haft ett stort frihetsbehov. Jag var ute helt ensam som femåring och sökte upp folk, jag var nyfiken och bad att få hjälpa till, och många gamla ville berätta om sitt liv för mig.
– Att jag fick upptäcka detta själv gjorde att jag mindes det väldigt bra sen när jag blev vuxen: Hur det faktiskt kändes att vara barn. Det är kanske lite ovanligt. Och det använde jag mig av i mina första böcker. Sen har jag fortsatt att berätta om verkliga personer, fast med vissa förvanskningar förstås.
– Men jag har faktiskt skrivit rätt lite om mig själv, jag fångar hellre upp allt runt omkring mig i stället, för jag är inte särskilt bra på att hitta på. Och det bästa med det jag gjort – tycker jag själv – är att jag har räddat alla dessa människor åt eftervärlden, för i texterna stiger de ju upp alldeles levande fastän de är döda.
– Det är roligt att tänka på, att andra också får lära känna dem. Det blir lite mindre sorgligt då.
Vi återvänder till bilen.
– Fast ibland får jag dåligt samvete, när jag skrivit lite förlöjligande om någon. Men jag orkar inte tänka på det längre.
Taxin fortsätter genom idylliska villaområden med tät grönska, och Barbro pekar ut det ena efter det andra ur Sparvelböckerna: Trädgårdsmästarens hus, Åkeshovs slott, Ängbybiografen.
– Som barn fascinerades jag av musik och ville ägna mig åt det. Men så blev det ju inte. Sen tecknade jag mycket som ung och gick på Konstfack och tänkte bli konstnär. Men det fanns ingen riktig linje i det jag gjorde, det kändes inte livsviktigt.
– När jag väntade mitt första barn så tänkte jag: Kanske jag ska gå in för att skriva i stället – för det hade jag ju gjort hela tiden, parallellt med målandet. Och så gick jag ut i Hagaparken om dagarna och skrev på det som sen blev min debut, ”Mattias sommar”.
När man närläser Barbro Lindgren hittar man en hel uppsättning särdrag som borde få åtskilliga svenska författare, såväl unga som gamla, att fundera över sina egna litterära metoder. Den brännande existentiella tematiken är redan nämnd. En annan egenskap är enkelheten. En tredje viljan att berätta. En fjärde långsamheten.
– Jag tycker om böcker som är enkla men på ett komplicerat sätt. Konsten är ju att ladda den där skenbara enkelheten med något viktigt. Och det man skriver bör kunna nå många, annars överlever det ju aldrig.
En femte egenskap är den som väger allra tyngst: Kärnan i hennes böcker är det som står där men som aldrig sägs rakt ut. Det rör sig om ett slags mättade tystnader som fyllts med innebörd genom att hon omringat dem med ord. Och de tystnaderna berättar alltid om djupaste empati, om förankring i en tidlös humanism. Alltid på de utstöttas sida, på de slagnas och instängdas, på de övergivnas.
– Det var nog därför jag slutade måla. Litteraturen är mycket bättre på att ge röst åt empatin, jag skriver för att ge uttryck för min medkänsla. Det handlar om att ha en varm ton och ömsint blick på de inblandade.
Den direkta förutsättningen för de här kvaliteterna är att hon valt ett tilltal som är så pass nedtonat att den tysta empatin får möjlighet att utvecklas tillräckligt starkt. Sådant kan en prosa upptagen av garderade språklekar, intrikata formundersökningar eller duktiga researchredovisningar aldrig uppnå – den sortens texter är nämligen alldeles för högljudda eller abstrakta eller koketta.
– Många författare vill imponera tekniskt, eller skriva invecklat, eller skriva bara för att skriva, men jag genomskådar dem snabbt, det brukar inte ta mer än några sidor, och då tröttnar jag genast. Det är inte särskilt svårt att se sådant, om man är känslig och har lärt sig en del om människor.
Vi passerar Blackebergs regnvåta förortsgator.
– Nej, det är inte så vemodigt att vara tillbaka här i Bromma. Men det känns att man är gammal. Jag kan glädja mig åt att det jag skrivit har nått ut – visst, då har jag ju levt för någonting. Men jag bär på en svartsyn, och den blir bara mörkare med åren. Och man måste ju vara svartsynt när man tänker på hur livet är, annars är man ju dum i huvudet. Det är egentligen för svårt att leva känner jag – man förlorar så många man tycker om, djuren far illa, naturen också, och många människor har det otroligt svårt.
– Men livet triumferar i små enskilda ögonblick. Det behöver inte vara mycket. Här nere vid kärret till exempel gjorde jag en gång en morgonutflykt som barn. Och då hittade jag kungsängsliljor som ju är så speciella. Jag visste att dom var fridlysta. Det var ett sådant där ögonblick.
Oavsett samtalsämne är Barbro befriande öppenhjärtig.
– Det är min största tillgång och största svaghet. Jag avskyr kallprat, jag går nästan aldrig på fester. Och jag lider av att vara igenkänd och eftersökt. Jag vill helst vara för mig själv för jag känner inte att jag själv är med när jag träffar människor. Jag är alltid utanför, och iakttar.
Taxiresan går mot sitt slut, vi ber chauffören att välja en passande plats att stiga av på – om det nu är möjligt att landa i verkligheten, och vår tid, igen.
– Men ändå, mitt i all svärta så är ju livet så otroligt fint. Man kan liksom inte få ihop mörkret med det vackra. Jag var ute och gick i Borgholm nyligen och passerade ett äldreboende där det under en lång stund hade suttit en gammal kvinna vid fönstret, helt ensam. Så jag lyfte upp min lilla hund och vinkade åt kvinnan. Och jag såg att hon blev mycket glad.
– Det var kanske det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det är sådana ögonblick det handlar om, när livet och det medmänskligt varma ändå på något sätt får segra.