"Jag känner mig ofta ­ensammast i världen"

Etikforskaren Ann Heberlein anländer till Stockholm med 5.15-­tåget från Malmö. Strax före halv elva ­rusar hon in på förlaget i ­Gamla stan, lätt rödkindad och med ­andan i halsen. Ursäktande ­berättar hon för förläggaren Svante Weyler om tågförseningen, om alla telefonsamtal under promenaden, om föredraget i Stockholm på eftermiddagen, ytterligare ett föredrag i Strängnäs på kvällen och så tidiga morgontåget tillbaka till Skåne nästa dag för en direktsändning i Malmö.

I övermorgon väntar en föreläsning i Linköping. Eller var det Örebro? Förra veckan var hon i Stockholm på måndagen, Gävle på tisdagen, Göteborg på onsdagen, Malmö på torsdagen och så fredagen i Örebro.

På bordet i Svante Weylers rum ligger hennes nya bok, den såriga livsskildring som är skälet till att jag och fotografen Tomas Karlsson är på plats. Jag sneglar på ­titeln, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", och hör Ann Heberleins ­intensivt bubblande skånska fylla kontoret.

Jag slits mellan intrycken. Å ena sidan den framgångsrika akademikern Ann Heberlein, teologie doktorn som häromkvällen åter­igen satt i en tv-soffa och med ett smittande energiflöde inskärpte vikten av att människor tar ansvar för sitt liv och sin självrespekt.

Å andra sidan den skakande läsupplevelsen på bordet, om den andra Ann Heberlein. Hon som kämpat hela livet med en ångest som flera gånger drivit henne till självmordsförsök. Den Ann Heberlein som för sju år sedan fick diagnosen "bipolär sjukdom typ 2" och ett namn på alla de tvära kasten i hennes stämningsläge.

Ett namn på varför hon slungas från hypomanins "världskrig i hjärnan" mot depressionens "svarta, bottenlösa, där allt blir som en dimma".

Ann sätter sig i en av fåtöljerna. Jag förklarar att jag måste fråga hur hon mår i dag eftersom hon lämnat mig på sista sidan i det svartaste av farväl.

- Skulle jag beskriva mitt grundtillstånd just nu är det depressivt, men jag kan också skifta väldigt mycket över en dag, vilket jag tror är förvirrande för människor. Det är också oerhört svårt för mig. Jag försöker berätta för folk i min omgivning att jag mår väldigt, väldigt dåligt just nu. Samtidigt kan jag sitta i "Carin 21.30" och glänsa. Om en människa ser det tror hon kanske att jag ljuger, men det gör jag inte. Så snabbt skiftar det. Jag känner mig ofta som ensammast i världen, för jag kan inte förmedla det här.

Boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" började Ann Heberlein skriva en juninatt 2008. Några timmar tidigare hade hon tagit sig till psykakuten på S:t Lars sjukhus i Lund och sagt som det var, att hon inte orkade mer och att hon skulle ta sitt liv om de inte hindrade henne. Hon beskriver det som den fjärde riktigt allvarliga sjukdomsincidenten under hennes tjugo­åriga relation med psykiatrin.

Som vanligt tog läkarna henne på största allvar, men platsbristen var akut. Hon blev kvar några timmar och lyckades sedan övertyga dem om att hon kunde hantera ­situationen. Hon var visserligen en patient med flera självmordsförsök bakom sig, men samtidigt en ­hyfsat samlad person med etablerat liv och ett stort socialt nätverk.

Ann körde ensam ut till sitt hus på Österlen, fast besluten att verkställa hotet. Men pliktkänslan mot de tre barnen fick henne till sist att vilja kämpa. Hon ringde sin granne som är psykiater, och han kom över och hjälpte henne att ta sig igenom kvällen och natten. När han gav sig av satte hon sig vid datorn.

- Jag började helt enkelt skriva som ett sätt att hålla mig sysselsatt resten av natten. Min tanke var inte att det här skulle bli en text som någon annan skulle läsa, det var snarare ett sätt för mig att hantera min ångest. Jag har väldigt svårt att tala med andra människor när jag mår så dåligt. Sedan fortsatte jag skriva kontinuerligt hela sommaren.

- Jag tänkte lite cyniskt att tar jag mitt liv och den här publiceras, då kommer den nog sälja väldigt bra och inbringa en massa pengar. Att ta ifrån mina barn sin mamma är ett fruktansvärt brott, men jag tänkte att det sista jag kunde göra för dem var att försöka mildra ­effekten genom att se till att de hade en tryggad ekonomi.

Ann Heberlein nämner de ­absurda planerna som ett exempel på hur farlig en människa kan bli för sig själv. Ofta mot sin egentliga vilja. Hon nämner en studie som visat att åttio procent av dem som blir räddade när de försökt ta sitt liv uttrycker tacksamhet.

Hon är själv oändligt tacksam över att hon klarade sig igenom sommaren. Det handlar mycket om att ­hantera och överbrygga ögonblicket då alla ­handlingsalternativ tycks ­uttömda. ­Eller som hon skriver: "De dagar min ångest och min livsleda är starkare än min kärlek till barnen måste någon annan ­träda in och vara min vilja, den där viljan att leva som tillfälligt lämnat mig."

- Jag lider av en dödlig sjukdom, så är det. Manodepressivitet är förenat med väldigt hög dödlighet. Vi är många som lider, och vi måste också få finnas och få kräva en god vård. Jag är en av dem som ­skulle kunna bli ett av de 1 500 självmordsfallen per år i statistiken. De 1 500 är alla människor med anhöriga, kanske barn, föräldrar, partner och vänner. Det är en oerhörd förlust.

- Det finns en sorts ångest som är socialt accepterad, som att ha skrivkramp eller vara utbränd. En fin ångest man kan kokettera med, en ångest som skapar konst. Men när man konfronterar människor med en ångest som gör att man kanske måste läggas in på sluten avdelning eller ha tvångströja, då vill människor inte prata. Då vänder de en ryggen. Det gör mig ledsen.

Ann Heberlein bor i dag i ett litet samhälle mellan Malmö och Lund med sin man och tre barn - sexton, fjorton och sex år gamla. "När jag är hemma", lägger hon till.

Ann växte själv upp i en snarlik småort, lilla Svedala utanför ­Malmö, och säger med ett leende att hon nog aldrig smälte in där riktigt. Vid ett tillfälle frågade hon sin mamma om det hade hänt henne något, för hon kände sig alltid så ledsen. Ann var duktig i skolan, men skolkade mycket - en svår nöt för lärarna att knäcka och "en sån där klassiskt svartklädd pandatjej med mycket svart runt ögonen".

Gymnasiet lämnade hon med ofullständiga betyg och tiden därefter beskriver hon som kaotisk, med ströjobb, spruckna relationer och ångest. Nyårsafton 1990 försökte hon ta sitt liv första ­gången. Ett halvår senare utsattes hon för en våldtäkt som ledde till ytter­ligare ett självmordsförsök några månader senare.

Sedan dess medicinerar Ann. Hon beskriver vårdperioderna som "fruktansvärt många samtalskontakter" och ett pärlband av läke­medel. Först tio år senare, 2001, fick hon rätt diagnos och en medicin bättre anpassad till de bipolära - manodepressiva - symtomen.

Mellan de allvarliga sjukdomsincidenterna har Ann "fungerat utmärkt, om än i ett högre tempo än de flesta människor". Hon kompletterade sitt gymnasiebetyg på komvux, sökte till universitetet, skaffade familj och började forska i teologi som en del i ett sökande. Hon kallar sitt förhållande till Gud för sin viktigaste relation, "vilket inte betyder att den är enkel". Etik blev hennes forskningsområde och ansvarsfrågan ett särskilt intresse, kanske för att hon behövde reda ut den frågan för sig själv.

Vi pratar om hennes dragning till filosofen Immanuel Kant och hans pliktetik och levnadsregler.

- Kant utgår ju inte från livet. Han börjar med systemet och förväntar sig att livet kan pressas in i det systemet. Det finns något för­föriskt i det, att vi i varje svårhanterlig livssituation skulle kunna leta upp en regel eller en lag, ­slippa ställa frågor till oss själva och ­reflektera, säger Ann och ­låtsas bläddra i en fiktiv bok.

- Att bara slå upp och läsa facit - kapitel 4, sektion B! Jag önskar verkligen att livet gick att hantera på det sättet.