Ibland tänker jag att det viktigaste jag har läst i mitt liv är arbetarlitteraturen. Jag upptäckte den redan som barn, för att den var hyggligt lättläst och begriplig för en storögd medelklassunge som slukade alla upptänkliga böcker. Ivar Lo-Johansson och Jan Fridegård, Moa Martinson och Kurt Salomonsson. Storfavoriterna Vilhelm Moberg och Per Anders Fogelström. Nils Ferlins underbara dikter som bara går att läsa numera, Lille Bror Söderlundhs musik har blivit hopplöst gammeldags.

Även de utländska författarna slank med, som B Travens romancykel om indianerna som högg mahogny i djungeln. Och den störste av dem alla, finländaren Väinö Linna, vars trilogi ”Högt bland Saarijärvis moar”, ”Upp trälar” och ”Söner av ett folk” fortfarande är de bästa böcker jag någonsin har läst.

Arbetarförfattarna har gett mig oändligt mycket historia. Subjektiv, naturligtvis, filtrerad genom den dåtida arbetarrörelsens värderingar. Arbetarna utnyttjades av kapitalisterna, och det fanns en given lösning på den problematiken. Då.

Men om vi lämnar den stora frågan om politiken därhän så fick jag framför allt ett sammanhang, en bild av ett Sverige som förändrades från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Världen blev begriplig, stor och rik på erfarenheter långt bortom kungalängder och historiens stora händelser. Och nu, när jag med stor kärlek läser om Folke Fridell, ser jag en av de viktigaste ingredienserna: Den konkreta beskrivningen av arbetsförhållanden. Jag lärde mig respekt för det smutsiga, tunga och underbetalda arbetet.

Var finns de skildringarna i dagens litteratur? Det finns rasande barndomsskildringar, det finns poesi och protester och analyser av orättvisorna. Men jag saknar de riktiga, närgångna arbetsberättelserna. Sara Beischer är den som kommer närmast i sin debutroman ”Jag ska egentligen inte jobba här” (2011, finns i pocket), om arbetet inom äldreomsorgen.

Det skulle behövas många fler.