När Witkowskis tredje roman ”Margot” kom ut i Polen sågades den så hårt att Witkowski gick in i en kris. I samma veva började han leva som den berömmelsesökande rollfiguren Waldi i sin roman och Polens hela journalistkår läste honom som en oseriös och kändiskåt författare.
– Fruktansvärt mottagen, säger Witkowski.
Han är lite trött och butter efter en lång dag när vi möts på Polska institutet i Stockholm.
– Men det var roligt att de försökte framställa mig som en kändis som skrev om kändisskap. Det stämmer inte, de bisarraste upplevelserna av kändisskapet har jag haft efter ”Margot”. Jag var lite uttråkad och spelade lite spratt i medierna: låtsades att jag skulle gifta mig med en kille till exempel. Ungefär tre veckor orkade jag leva så.
Debutromanen ”Lubiewo” tolkades i Sverige som kritik av nyliberalism och kapitalism i ett postkommunistiskt Östeuropa. I Polen blev den en oväntad kioskvältare. Med möjlig politisk sprängkraft, säger Witkowski, då den behandlade bögar i ett homofobiskt Kommunistpolen.
– Fast egentligen gick det inte att utnyttja den i något politiskt syfte, tillägger han. Den är så mångfacetterad utan en tydlig världsbild.
– Jag är, som författare, helt ointresserad av att mina böcker ska användas som en politisk kamp. Jag klarar inte av den synen på litteratur. I så fall hade jag skrivit böcker om en judinna som får utvecklingsstörda barn med en tysk, där allt kan utnyttjas i en debatt och berör ämnen som man kan få EU-bidrag för.
Men litteratur kan ju ha mer sprängkraft om den är mångbottnad än plakat?
– Houellebecq kanske kan ha stor sprängkraft och behålla sin mångsidighet, men jag kan inte det. Min litteratur drivs inte av några idéer. Det är kanske dess svaghet också.
Witkowski ler hemlighetsfullt innan han fortsätter.
– Eller, det är klart att jag har ämnen som jag undersöker, ett av dem är identitetsfrågor, men det finns ingen kamp.
Kampen är kanske inte tydlig i Witkowskis romaner, men viljan att beskriva människor som inte följer den gängse normen är uppenbar. I senaste romanen, ”Margot”, får vi följa den prostituerade lastbilschauffören Margot. Från att ha varit ett sextrakasserat barnhemsbarn har hon klättrat högst upp i ”chaffishierarkin” och kör nu kylbil. I romanen möter vi också den rullstolsburna Joanna, som via komradion får agera helgon för de uttråkade chaufförerna. Och mitt i detta Waldi, som lever det tomma kändislivet i tv-soffor och på löpsedlar.
Om det är krisen efter de dåliga recensionerna eller något annat får vara osagt, men nästa roman får i alla fall en betydligt traditionellare inramning.
– Jag skriver en deckare, säger Witkowski.
Han är lite besatt av Norden, berättar han. I sökandet efter kunskap om den nordiska vardagen insåg Witkowski att deckarna var den bästa informationskällan. I dag har han läst omkring 80 stycken.
– Det är väldigt varierande kvalitet, konstaterar han. Det ges ut väldigt många och jag köper villigt eftersom jag läser typ en bok om dagen. I dag har jag har en ganska tydlig och mångfacetterad bild av nordiska deckare.
Witkowski rekommenderar Nesbø om man söker en fängslande intrig och inte kan veta hur det går förrän på sista sidan.
– Om man är mer intresserad av genusfrågor, flytande sexualitet och sådana aspekter är Karin Fossum bra, säger Witkowski. Wallander är väldigt normal på alla sätt och vis. Och tråkig. Samtidigt representerar han en väldigt protestantisk värld med mycket arbete, där han inte finner så mycket glädje i något. Det är svårt att tänka sig Wallander köpa en ny sportbil och åka runt och glassa i Ystad. Han skulle aldrig njuta av livet. En polack kan inte förstå hur någon kan arbeta så mycket och ändå ha så lite.
Han jämför med sydeuropeiska deckare. Jag frågar om han har läst Donna Leons böcker om kommisarie Brunetti i Venedig, där flera sidor ägnas åt att beskriva hans vänsterradikala fru Paolas måltider.
– Jag har inte läst honom men jag läste en artikel med rubriken ”Nu är du slut Wallander”. Den jämförde sydeuropeiska och skandinaviska deckare och det är just livsnjutandet som är den stora skillnaden. Här i Norden äter de en knäckebrödsmacka. I Sydeuropa finns den där porrigheten kring mat.
Witkowski svarar svävande kring sin egen deckare trots att den nästan är färdig. Den är svår att förklara på ett enkelt sätt, mumlar han. Med tanke på ett det är Witkowski kan vi nog utgå ifrån att han leker en hel del med genren.
– Den är väldigt självmedveten, säger han till slut. Det är ju en Witkowskibok som handlar om de ämnen som jag alltid skriver om. Nu har jag valt den här formen.