– Har du läst den här... eller den här... eller denna? Vänta, du måste se den här! utbrister serietecknaren Joanna Hellgren och flyger upp från köksstolen och skyndar mot bokhyllan.
Efter några minuter är köksbordet i den lilla enrummaren på Lilla Essingen i Stockholm täckt av serieböcker.
Alster av kanadensiska Julie Doucet slåss om uppmärksamheten med tyska Anke Feuchtenbergers klumpiga, men angelägna formspråk, och svenska debutanten Nanna Johanssons kvicka och humoristiska serierutor.
Allt medan en uppstoppad uggla vakar över oss från andra sidan av lägenheten.
– Ibland önskar jag att jag kunde vara roligare och mer slagkraftig – att jag kunde rita med mer humor. Samtidigt är det ju det här som är jag, säger Joanna Hellgren och tittar försynt ner under luggen.
De satiriska inslagen i hennes serier är förvisso få, men de naivistiska och stämningsladdade blyertsteckningarna i ”Frances, del 1” besitter en sorts trollbindande kvalitet som är minst lika direkt.
I boken får vi följa den föräldralösa flickan Frances som mister sin alkoholiserade pappa (”En vagabond”, enligt familjen) och tvingas flytta in hos sin faster Ada. Där bor också Frances farfar, en senil man som förlorat allt förutom sin bitterhet, och som förstås lever efter devisen ”det var bättre förr”. På dagarna tar Ada hand om sin sjuka pappa, men på nätterna smyger hon ut till barerna.
Där hittar hon kärlek, i form av en kvinnlig granne, till hennes systers stora förtret.
– Jag har ansträngt mig för att undvika könsklyschor när jag ritade karaktärerna. De är väldigt androgyna till utseendet, men det är också en fråga om stil. Berättelsen handlar delvis om homofobi, men det är ingen ”komma ut”-historia. Adas enda problem med sin sexualitet är att omvärlden har problem med den. Folk vill skydda henne från hennes eget liv, till exempel hennes syster, förklarar hon.
”Frances, del 1”, som släpps nästa vecka, är Joanna Hellgrens debut på svenska.
I Frankrike, dit hon flyttade år 2003 som utbytesstudent under utbildningen på Konstfack, är hon dock redan ett välkänt namn.
Där har hon gett ut två seriealbum på det alternativa förlaget Editions Cambourakis, som specialiserat sig på serier, prosa och poesi.
Förra året blev hennes franska debutalbum ”Mon frère nocturne” (svensk titel ”Min nattbror”) nominerat till en av årets bästa franska serieböcker under seriefestivalen i Angoulême. Joanna Hellgren har också ställt ut sina serier på den franska vårsalongen, Grand Palais, i Paris.
– Det var hur stort som helst, minns hon. Seriefestivalen är så stor att man knappt hinner gå igenom den på en vecka och där finns det gott om pompösa herrar. I Frankrike har jag fått mycket uppmärksamhet för mitt uttryck och formspråk. Där ritar de flesta i tusch och inte i blyerts, säger hon och tar en klunk kaffe, utspätt med sojamjölk.
Joanna Hellgren vet inte varför fransmännen gillar hennes serier så mycket. Hon påpekar att en större marknad, och därmed en större läsarkrets, antagligen bidragit till framgångarna. ”Mon frère nocturne” refuserades faktiskt flera gånger av de svenska förlagen.
– Visst har det varit en dörröppnare att bli utgiven i Frankrike, medger hon och tillägger att skillnaderna mellan den franska och den svenska seriescenen är stora. På gott och ont.
– I Frankrike har serier en betydande kulturell status, samtidigt har Sverige en annan alternativ serierörelse. Här finns en helt annan politisk och feministisk scen, den är mer angelägen för mig och framför allt mer jämställd. Den franska serievärlden är mer traditionell och mansdominerad, säger hon och framhåller serietecknarna Liv Strömquist och Emelie Östergren som personliga favoriter.
Före arbetet med ”Frances, del 1”, som ska bli en trilogi, snöade Joanna Hellgren in på skildringar av kvinnliga livsöden i Paris fram till 40-talet. Hon tittade på fotografier och läste böcker om dekadensen och det amorösa levernet i den rådande krigstidens långa skugga.
– Jag skapade ett universum som jag själv skulle vilja besöka, eller fly in i. Det var viktigt för mig att gestalta en ”värld i världen”, ett liv i en storstad. Om jag inte flyttat till Paris hade jag antagligen inte ritat den här historien. Där gick jag ofta och satte mig på barer själv, läste andra böcker än vanligt och träffade andra människor, säger hon.
Joanna Hellgren kommer även att medverka under den kommande veckans Pridefestival då hon, förutom att fira släppet av sin nya bok på Kulturhuset i Stockholm, ska samtala med serietecknaren Kolbeinn Karlsson under temat ”Homokulturens ABC”.
Samtidigt drar hon sig för att prata om hbt-frågor i förhållande till det egna serieskapandet.
– Ingen skulle någonsin fråga: ”Varför gör du en historia om
heterosexuella?” Jag önskar att jag hade en agenda, men jag ritar bara de historier som jag själv vill läsa. De som kommer till mig,
säger hon.