“Berättelsen om min klassresa” är underrubriken på titeln. Hur länge har du velat skriva om den?
– Jag har funderat en del över varför mitt liv blev som det blev. Sedan drabbades jag också av en viss leda att skriva detektivromaner. Men visst, det fanns privata motiv också. Mamma dog 2009 och innan dess hade jag ingen tanke på att skriva boken. Jag håller inte på med sån’t. Men nu är jag av med den, säger Leif G W Persson med en något förmiddagsskrovlig röst där han sitter i den obligatoriska vadderade jaktvästen på sitt lilla kontor på Östermalm.
Är det så det känns, att du är av med något?
– Boken var skitjobbig att skriva. Det är mycket som dyker upp när man börjar röra om i den där grytan. Det är inte trevligt. Och jag har inte hittat på några grejor om mig själv av hjältekaraktär. Heller inte skrivit om vad det ska stå på min gravsten, inga duvor i cement och sån skit.
Din berättelse handlar inte minst om din uppväxt där din pappa Gustav är tryggheten och din mamma Margit …ja, motsatsen?
– Gustav var både pappa och mamma till mig när jag växte upp. Mamma var inget sanningsvittne ska du veta. Hon sa till exempel att jag var ett söndagsbarn född med segerhuva. Men när jag skulle börja skriva och plockade fram födelsejournalen var jag ju född på en måndag! Mitt på dagen också! Den tid som har gett uttrycket måndagsexemplar en innebörd, när det är som mest muttrar som dras åt fel håll.
Du skriver att hon svek dig. Hon läste dina dagsboksanteckningar som du hade i ett låst skrin, snokade i dina saker?
– Ja... och det som jag inte förstår är att hon under hela min uppväxt håller på att dö. När man är liten och har en mamma som säger att hon är sjuk och det ofta berodde på något du har gjort, då blir du inte trygg. Först när jag är 15–16 år förstod jag att det måste vara fejk. Hon bara sa så för att få som hon ville.
Och så börjar du hata henne, ville till och med mörda henne?
– Ja, men jag gör ju som grabb en husrannsakan hemma och upptäcker att vi är långt ifrån fattiga som hon sagt. Mamma hade pengar undanstoppade, mycket pengar. Jag fann en tröst i att planera att giftmörda henne.
Saknaden efter din pappa när han dör beskriver du som ett svart hål. Hör det ihop med din klassresa?
– Du lämnar en verklighet som du är född i, och så ska du åka i väg till en annan verklighet som du inte känner. Du kommer aldrig fram. Jag är inte hemma någonstans. Ibland när jag får folkliga skov går jag ner på kvarterskrogen för att träffa folk som säger ”Tjena Leffe!”.Annars umgås jag ju numera bara med fina människor.
Vem är en fin människa?
– Ja, men... rika, framgångsrika: politiker, akademiker.
Det är ju du med – rik och framgångsrik?
– Visst för fan, men min bakgrund är inte den gängse. Den bär jag med mig och det sitter djupt.
Du har som liten grabb drömmar om att bli rik, vad du skulle göra, hur du skulle bo. Motsvarade dina drömmar verkligheten? Nu är du ju rik.
– ... jag är jävligt rik. I år kommer jag att tjäna mer än vad min pappa tjänade under hela sitt arbetsliv, i över 60 år. Märkligt är det. Men jag gör inte av med så mycket pengar.
Så vad gör du med dem?
– Ger bort en hel del. Till vem eller vad vill jag inte gå in på men till välgörande ändamål. Jo, sånt där hålls jag med eftersom jag inte knarkar eller flyger eget flygplan eller köper kläder.
Du kallar din bok ett bokslut eller en dödstädning. Vad är det?
– Det är ett norrländskt uttryck. I god tid städar man undan all skit så att man kan framstå i god dager när man dött. Men det är inte så att jag planerar att dö.
Men att du fick en stroke häromåret, spelade det in?
– Ja, det gjorde det. Det var minst sagt en tankeställare. Jag blev klar över att det var läge att göra vad man sa åt mig. Det hade jag tidigare en förmåga att strunta i så fort jag mådde lite bättre. Jag hade en jävla ångest ett år efteråt.
En stroke drabbar också din mordutredare Johansson i din senaste deckare ”Den döende detektiven”?
– Det är självupplevt. Jag vågade inte somna för att jag var rädd att dö. Det var hemskt och ju sämre man mår, ju sämre blir det.
Är du fortfarande rädd?
– Njäää, nej. Kan du hantera din dödsångest? Det tror jag inte man kan. Men nu har jag inga problem att somna. Men det händer att jag måste plocka i mig de där små vita rogivande pillren. I övrigt håller jag mig till brännvin. Jag är spiknykter halvårsvis, men så småningom blir det ren trafikstockning uppe i huvudet och jag måste få tyst där. Det finns två typer av författare, säger Leif GW Persson och skjuter upp glasögonen i det vitgrå håret.
– De som super för att bli inspirerade och de som gör det för att inte bli det. Jag tillhör den senare.
Vad är du inne i för period nu?
– Den svarta, men på senare år dricker jag mindre. Nu är jag nykter, oreflekterat och av egen kraft, flera dagar i sträck.
”Gustavs grabb” handlar också om dig som vuxen och om den så kallade Geijeraffären. Om att dåvarande justitieministern Lennart Geijer gick till prostituerade, att detta läckte till pressen och att du var källan. I samband med det hamnade du ute i kylan, hur hårt tog det dig?
– Hela mitt liv girade 90 grader. Jag fick min livskurs omlagd. Jag hamnade i något som gick helt över styr och som höll på att ta kål på mig, faktiskt. Hade jag inte råkat ut för det där hade jag åtminstone blivit statsråd, rikspolischef alldeles säkert.
Det gick ju så långt att du gick ut och satte dig med gevärspipan i munnen?
– Ja, men jag fixade det inte. Tyvärr.
Tyvärr?
– Då kändes det så. Det var jävla jobbigt. Fruktansvärt. Jag blev ju utlyft från jobbet, skylten var nedtagen en dag när jag kom. Min yrkesidentitet togs ifrån mig och all skit jag fick höra om mig själv. Ingen lyssnade på mig. Alltså en justitieminister som går till horor är ingen privatsak.
– Så småningom skrev jag ”Grisfesten” som handlar om en justitieminister som går till prostituerade.
Du har sysslat med mycket inom kriminologi, vad har varit mest givande?
– De sista 25 åren har jag sysslat med våldsbrott och det upplever jag som mest intressant. Nu är jag förvaltningsansvarig för ouppklarade mord, totalt 500 stycken varav en hög på 125 stycken som vi tror är möjliga att titta på igen.
Hur bemöts du när du dyker upp ute i landet och ska lösa ett mord?
– Väl. De har förtroende för mig. Men ibland har jag fel, helvetes fel. Det är lärorikt.
Nästa år går du i pension, hur blir det tror du?
– Tidigt nästa år! Det blir jobbigt, att inte längre få ägna mig åt operativt polisarbete. Det är kul ska du veta.
Det ryktas om att du ska starta en detektivbyrå?
– Det var ett skämt, men går det inte att fortsätta på något annat sätt så...
Leif G W (Gustav Willy) Perssons självbiografi heter ”Gustavs grabb” och utkommer i nästa vecka. Han har dessutom skrivit nio kriminalromaner, den senaste heter ”Den döende detektiven”.