- Men jag tror att de kommer att vara på mig, de vet att det säljer.
”De” är Norstedts, som gav ut de tre första fågelböckerna och är lovade två böcker till. De övriga tre är utgivna på Brutus Östlings eget förlag Symposion. Det är inte det att Brutus Östling saknar idéer (verkligen inte), men takten har varit lite för hög lite för länge. Den pinfärska ”Att överleva dagen” gjordes på en månad, även om bildmaterialet samlades in under ett års tid.
- Fast det är egentligen gott om tid, ”Fantastiska fåglar” gjorde vi på tre dygn, säger Brutus Östling och skrattar.
Han bor i ett stort stenhus på landet utanför Eslöv. Marken är platt och grön och det växer äppelträd med sprakande kronor i gult och orange mot knallblå, hög himmel. I huset bor familjen och fram till nu Symposion, men förlaget har måst maka på sig sedan det fjärde barnet föddes. Ett intilliggande, nyrenoverat mindre hus på gården ska bli boklager. Hyllor är uppsatta men gapar alltjämt tomma, bokkartongerna står staplade på golvet. Rummet domineras i stället av inplastade, stora fotoprintrar av fågelbilder som ska skickas till utställningar från norr till söder.
I ett annat litet hus står tusentals diabilder i små lådor märkta ”Galapagos”, ”Spanien 3” och ”pelikaner”. Numera är allt digitalt och i rummet intill ligger 25 hårddiskar i travar. Det är fågelbilder på allihop. Ibland måste han leta igenom sex hårddiskar för att hitta vad han söker.
Till en bok tas tusentals bilder, säkert 50.000, många närmast identiska. I en lång serie finns blicken man söker likväl ofta bara på en enda bild – så det gäller att hitta den.
Sedan Brutus Östling med dunder och brak slog igenom som fågelfotograf för fyra år sedan har livet förändrats: han föreläser 40–50 gånger om året och har gjort ett trettiotal utställningar. Han kör miltals mellan fotomässor, bibliotek och tv-soffor.
Symposions utgivning har minskat, men äntligen finns pengar att stoppa i alla hål. Fotoböckerna säljer kolossalt bra, och han har utsetts till ”ambassadör” av ett kameramärke som förser honom med svindyr utrustning.
Brutus Östling fyllde 50 i fjol och har varit känd som förläggare i nära trettio år. Symposion grundades år 1981. Han viftar avvärjande med handen när de unga åren kommer på tal, men kort: Brutus Östling gick aldrig ut gymnasiet, men gav ut sitt specialarbete som bok. När hans texter hade blivit kurslitteratur vid universitetet i Lund fick han dispens att plugga trots att han saknade avgångsbetyg.
- Men universitetet var ingenting för mig. Jag hade redan läst allt som var kurslitteratur.
Symposions första decennium blev intensivt, med utgivning av bland annat franska filosofer, böcker inom humaniora och samhällsvetenskap och tidskriften Res Publica.
Symposion gav ut ett femtiotal böcker om året, och tog emot mängder av manus. När det var som mest kunde det dimpa ned tre fyra diktsamlingar om dagen.
Privat dominerades tillvaron emellertid av ett allt tyngre alkoholmissbruk som till slut drev bolaget i konkurs. När han nyktrat till gjordes en omstart: ett nytt bolag bildades och spriten förpassades till historiens mörka garderob.
- Jag hade inget val, jag var slut, säger han och tillägger att han fortfarande, efter nitton nyktra år, går på självhjälpsmöten någon gång i veckan.
Förlaget sköts numera i huvudsak av Christina Sejte, hans sambo. Den sist anställda sitter löst, och den senaste bokmässan blev kanske förlagets sista.
- Det kommer inte lika många som är intresserade av fransk filosofi längre. Nu verkar de flesta vilja ha sin bok signerad av Guillou. Lägger vi lika mycket pengar som mässan kostar på annan marknadsföring ger det mer. Flera småförläggare i år sa samma sak.
Men vi återvänder till detta med fåglar. Jag tjatar: Varför just fåglar, vad är det som är spännande med dem? Och varför tycks så många män fascineras av djur som flyger?
Van vid frågorna lutar han sig tillbaka, skrattar och säger att nej, det där kan jag inte svara på.
- Ibland hittar jag på ett svar. Inte vet jag vad det är med fåglar! Det är väl inget särskilt.
Men andelen kvinnliga fågelbitna är större utomlands, påpekar han.
Fåglarna var egentligen en slump, allt Brutus Östling kan om fjäderfän har han lärt sig under löpande fotografering. Han säger att han inte är intresserad av artbestämning och dokumentation, utan av den sociala fågelns beteende. Han kallar sina bilder för porträtt, och ser man in i ögonen på en av hans lappugglor eller betraktar minen hos en lek-lerig kungspingvin träder verkligen individer fram.
Samtidigt som han helst undviker liknelser vid människor skrattar också Brutus Östling åt de bilder där fåglarna påminner om människor. Det är också de som lockar fram flest skratt hos publiken i lundamatsalen. Och Brutus Östling presenterar bilderna precis så: ”Den här blåkråkehannen bjuder honan på middag, han kommer med ormen i näbben tre gånger och hoppas på att få komma till.” Ny bild, parningsscen. ”Och det får han ju.”
Sen drar han anekdoter från sina resor till Antarktis, Ungern, Norge och Västerås, och talar om objektiv, skärpedjup och hur man får regndroppar och snöflingor att se ut som streck.
- Den världsberömde krigsfotografen Robert Capa sa ”om bilden inte är tillräckligt bra har du inte kommit tillräckligt nära”. Han blev inte gammal – fast det är i viss mån sant. Men det handlar också om att isolera motivet, och det kan man göra med ett kort skärpedjup.
Före föreläsningen har han sagt att han är halvallergisk mot solnedgångar och har svårt för rara bilder.
- Visst kan man säga att några av bilderna är gulliga, som den med tre pärluggleungar. Fast då ska man komma ihåg att de är kannibaler som dagen efter åt upp en brorsa som såg lite klen ut.
Brutus Östling ser nöjd ut.
- Jag vill ha tuffa bilder, det får inte vara för insmickrande. Livet är inte så.
I praktiken handlar det om väntan i gömslen, och att höra Brutus Östling tala om mödan att pricka in det exakta ögonblicket är som att höra ett barnlöst par tala om ägglossningstimmen.
Han har ett av sina tre gömslen på tomten, inklämt mellan boklagret och diabildsboden. Det är svart och stort som ett dass. Också inuti är tak och väggar klädda i svart papp. Där står en stol och där finns ett kvadratiskt fönster med spegelglas bakom en mörkläggningsgardin. Man kan se ut, men fågeln kan inte se in.
Det är så det funkar, runt om: man har egna gömslen och hyr in sig eller lånar andras gömslen. I Spanien fick han använda ett där innehavaren hade tillstånd att mata gamar. De kom förstås, och det blev bra bilder. I Alaska fanns en dam som i decennier matade örnar från sin husvagnstomt. Örnfotografer från hela världen åkte till ”the Eaglelady”, där örnarna poserade på rad på taknocken till traktens enkla hotell.
Men bilderna är sällan serverade. Det kan handla om att vänta i fem timmar, fem dagar eller femton dagar på ett bildtillfälle som varar i fem minuter. Det kan handla om att förgäves tillbringa två veckor 125 mil hemifrån, för att en dag efter hemkomst få veta att fågelfan har anlänt, och genast kasta sig tillbaka de 125 milen för att hetsplåta under två dygn.
Småbarnsfadern ler stilla när jag frågar om de långa väntetiderna.
- I gömslet är det tyst.
Skåne är inte optimalt för fågelfoto, nästan all mark är odlad och man får inte klafsa omkring på åkrarna. Brutus och Christina överväger att styra kosan norrut, till exempel till Västmanland, där Knuthöjdsmossen ligger. Där och i Bergslagsskogarna finns massor av fåglar.
Den bok som Norstedts närmast väntar på handlar om vita fåglar.
- Trutar och måsar, sådant man fotograferar när det inte kommer några örnar. Kanske blir det korpar också, och kråkor och skator. Det blir en svartvit bok.
Men det kan bli människor också. Han säger att de bröllopsbilder han tog i somras åt ett grannpar var bland det roligaste han gjort.
Han har även andra tankar.
- Det är lätt att plåta underklassen eller de hemlösa, men jag vill inte ytterligare exponera de redan utsatta. Jag vill hellre vända kameran mot makten. Leta efter det avskalade, då kan det bli jäkligt bra.
Just det: rikta objektivet uppåt och isolera motivet.