Oseriöst på gränsen till antiintellektuellt, skrev jag i min recension av ”Min kamp 3” (DN 14/11). Omdömet gällde fördomarna kring Karl Ove Knausgårds projekt, och när jag skrev tvekade jag länge om formuleringen – var den inte lite väl hård?

I ljuset av Ann Heberleins inlägg i förrgår (DN 16/11) känns den snarare för mjäkig. Heberlein levererar, i förbigående, en provkarta på schablonbilden av ”Min kamp” (ungefär: en skäggig machonorrman som föraktar den urbana, feminiserade manligheten och längtar tillbaka till mesost och fjordar), på väg mot sin egentliga analys: Knausgårds läsare är osäkra män som knyter näven i fickan och drömmer om att bli vildvuxna alfahannar, de också!

Som (enda) exempel använder hon ett lösryckt citat av Björn af Kleen – från en text som i själva verket ironiserar över medieuppståndelsen! Därifrån rockar Heberlein loss totalt och målar upp en bild av testosteronstinna grabbar som använder Knausgård som ”masturbationsfantasi” (!).

Det är så barnsligt, slarvigt och tendentiöst att jag knappt vet var jag ska börja.

För det första, anta att Knausgårds läsekrets i huvudsak består av män. Vad är problemet? Det finns många kvinnliga författare som har en stor och lojal kvinnlig publik (Majgull Axelsson, Maria Sveland, Heberlein själv). Jag skulle aldrig drömma om att ösa förakt över vare sig dem eller deras läsare.

Men för det andra är det antagandet fel. Den som besöker något av norrmannens framträdanden kan snabbt konstatera att det finns åtskilliga kvinnor som tycks ha ett tämligen flammande intresse för metamodernistisk litteratur. Han utsågs för några år sedan till ”Norges sexigaste man” av tidningen Elle, något som knappast bekräftar Heberleins teori om att det är dreglande gubbar som ligger bakom försäljningssuccén.

Vill man förklara det enorma massmediala intresset kring ”Min kamp” är det dock, som sagt, rätt ytligt att spekulera kring mäns eller kvinnors trånande efter en viss typ av maskulinitet. Knausgårds framgångar ligger inte i hans hår, skägg eller karisma, inte heller enbart i hans stora litterära kvaliteter utan i det omättliga behov av självutlämnande autenticitet som flödar genom vår intimitetskultur.

Komplexiteten i det fenomenet borde Ann Heberlein om någon ha förståelse för.