I mina mest pessimistiska stunder – som bekräftas av de nya försäljningssiffrorna – har jag tänkt att läsningen av skönlitteratur inom bara någon generation kommer att befinna sig på den position som i dag innehas av operan.
Jag har den största respekt för opera. Jag beundrar folk som kan mycket om opera och som har tid, energi och kompetens att bevaka det som händer inom operakonsten. Men jag drar mig inte för att här, på DN:s kultursida, erkänna att det var åratal sedan jag sist bevistade en operaföreställning.
Ungefär där kommer skönlitteraturen, åtminstone dess finlitterära segment, att hamna. En välmående men avsides konstform, ett nischintresse och en statusmarkör för en liten, inflytelserik, åldrande och med kulturellt kapital välförsedd samhällselit, medan folk i allmänhet hellre konsumerar andra former av kultur – om de inte överger den helt.
Det är intressant att i statistiken notera att vi fortfarande köper barnböcker, som har en etablerad och seglivad plats i svensk barnkultur och uppfostringstradition. Liksom facklitteratur, eftersom vi i allt högre utsträckning ägnar oss åt matlagning, hemsnickeri eller trädgårdsskötsel.
Det är alltså den läsning som vuxna ägnar sig åt för sin egen förströelses skull, som är på fallrepet. Berättandet i tv-spelen (som i det banbrytande ”L.A.
Noire”) eller tv-serierna (The Wire, Mad Men) har redan för yngre intellektuella ersatt den plats som skönlitteraturen hade i 1900-talets borgerliga salongsläsning. Poesin och den tryckta dramatiken ska vi inte ens tala om.
Med samma belåtna tonläge som operaälskaren idag berättar om en fulländad Tosca på operahuset i Sydney, kommer bokälskaren om femtio år – eller tio? – skryta om att hon minsann ägnat helgen åt att fördjupa sig i en ny, svensk kvalitetsroman. Och åhörarna kommer nicka och sucka avundsjukt. ”Tänk, det borde man göra oftare!”