Död.
Och vilken skam.
Ingen hjälp stod ännu att få, ingen bot, ingen lindring; myndigheter och medier famlade, rasade, hetsade panik och letade förklaringar – det ropades på isolering, tatuering, registrering och tvångstestning.
Jonas Gardell sitter på F12 och gråter över en mild, vit sparrissoppa och lite gyllene löjrom. Under de gula lampornas sobra sken, i restaurangens lugna, nästan vakuumliknande stämning rinner tårarna.
– Jag gråter hela tiden, ni får förlåta, säger han och drar in luft i lungorna.
– Jag vet inte vad det är. Jag grät inte när jag skrev, jag har inte gråtit på femton år, men nu, sedan boken är klar, känner jag mig mentalt slut. Jag gråter hela tiden. Det är som om en dammlucka har öppnats.
Han pratar med långa pauser då han funderar, riktar blicken uppåt, åt sidan eller bakom mig. Han blir lite röd i ansiktet.
– Det var som ett krig som utspelades i fredstid, där unga, vackra män bara dog medan allt omkring pågick som om det inte hände.
Om aids och om åren då sjukdomen kom till Sverige har Jonas Gardell skrivit en roman i tre volymer. Den första delen av ”Torka aldrig tårar utan handskar” heter ”Kärleken” och släpps nu i augusti. Del två kommer nästa vår, del tre om ett år.
Innan vi ses har jag läst dem och Gardell säger att han hoppas att jag förvaltar det väl – ingen annan utanför förlaget (”inte ens Mark”) har fått läsa alla tre i svit.
Över 25 år har gått men mycket litet skönlitterärt har skrivits om aids i Sverige; Gardells pjäs ”Ömheten” från 1989 är fortfarande ganska ensam.
– Jag har vetat i många år att det är jag som ska skriva de här böckerna. Vem annars? Jag var med, det är min tid, min stad och jag är författare. Det är min plikt att skriva, ett slags hedersuppdrag.
Tystnad igen.
– Men på något sätt har 25 år behövts för att få distans, för att skammen inte ska vara för stor, men också för att upptäcka mönster och se min egen roll i det som hände.
Han har läst pressklipp och böcker och pratat med folk som var med. Från åttiotalets mitt är han själv flitigt förekommande i medierna.
”Torka aldrig tårar utan handskar” tecknar några homosexuella män, Rasmus och Benjamin (samma killar som ”Ömheten” handlar om), Paul, Seppo och Lars-Åke, Bengt och Reine. Böckerna skildrar deras skilda bakgrunder och deras skapande av en egen identitet. Historierna är också en skildring av hur frigörelseprocessen – som var gryende och växande i början av 1980-talet – kolliderade med det nya viruset.
– Det var som om de som var mot oss fick rätt: ”kolla, nu dör de också!” Det var en tid när samhällets förmåga till empati prövades och många gånger misslyckades.
Insprängt i Gardells berättande text finns essäliknande kapitel som redogör för tidens debatt, lagförslag och löpsedlar. Inte minst denna tidning bidrog till mer eller mindre explicit skuldbeläggande och förföljelse av homosexuella män.
Jonas Gardell säger att hela boken är sann: namn har ändrats, minnen och händelser har tumlats runt, men allt har hänt och sagts.
– Jag ville skriva ett epos. Jag är rik och berömd, jag har fått tillräckligt av det – tro mig, jag behöver inte det längre. Jag är överöst av kärlek. Om jag ska göra något mer måste det vara modigt och ambitiöst, annars är det inte intressant. I tidigare böcker har jag strävat efter det avskalade, men efter ”Jenny”, som jag ser som min stilistiskt starkaste bok, kom jag inte längre. Den mynnade ut i en dikt. Med Jesusböckerna hittade jag en ny prosa. Och det här – det skulle vara tusen sidor, en hyllning till dem som var med, för att visa att de hade ett liv och att det också var värt att dö för.
Nya tårar faller i soppan.
– Jag tyckte att jag var rätt förskonad, men fyra av mina bästa vänner dog under loppet av ett halvår. Hade det hänt i dag hade jag varit helt förstörd.
Många av dem som dog tog sina liv efter provresultatet. Gardell säger att han innan de tillförlitliga testerna kom visade låga immunvärden och fick rådet att bereda sig på att han kunde vara smittad och bara ha ett par år kvar. Han säger att man inte riktigt kunde sörja bögar på sjuttio- och åttiotalen. DN accepterade in på åttiotalet inte dödsannonser över män som sörjdes närmast av män, eftersom det var ”ovärdigt.” Många togs som döda tillbaka till sina svenska avkrokar och heterosexualiserades av familjer som inte pallade att vara släkt med en bög. Pojkvänner portades från sina älskades begravningar.
– Ett återkommande tema i nästan allt jag har skrivit handlar om rätten att återskapa sig själv. I begravningsannonserna stod ofta ”i minnet ser vi dig precis som du var” men det är inte sant: vi ser dig inte som den du valde att vara, utan den du var före bögeriet, sjukdomen och allt det där som var ditt självvalda, vuxna liv. Som med Michael Jackson, vi valde nådigt att inte se psykot som opererade näsan och blekte huden. I vår storsinthet valde vi att minnas den han var som barn, en trallande svart pojke som sjöng hitlåtar. Vilket övergrepp att tänka tanken att han kanske valde sitt liv med alla konstigheter. ”I minnet ser vi dig som du var” är det största övergrepp man kan begå mot en människa.
Jonas Gardells mor (kontakten med fadern bröts efter föräldrarnas skilsmässa och, kort därpå, faderns död) var till skillnad från många av de andra homosexuellas familjer vidsynt och stod sin son nära. Den natt i augusti 1983 som aids skördade sitt första offer i Sverige ringde hon.
– Jag hade tillfälligt sex med en amerikansk regissör och vi låg på madrassen i min andrahandsetta när mamma ringde, mest för att hon var bekymrad: ”du mår väl bra?” Ett år senare var den amerikanska regissören död.
Det var inte första gången han knullade med döden, som Jonas Gardell uttrycker det.
Han ser mig i ögonen med isblå blick och pratar mer om knulla – så mycket det knullades! Detta var före det pryda åttiotalet, då hela samhället var inställt på frigjordhet, och kanske särskilt de nyutsläppta bögarna.
Men han talar också om en annan sida av sexet, en sida med historiska rötter som handlar om penetration och makt. Ända sedan antiken, säger han, har den penetrerande mannen varit den riktiga karln, medan den penetrerade – kvinna, man, slav, whatever – alltid är i underläge.
– I bögvärlden innebär det att fjollorna, de penetrerade, står lägst i rang. Men den penetrerade löper också störst risk att smittas av hiv. Som ett slags ironi.
De lägst stående bögarna dog först och var flest. På samma sätt kunde man klara sig undan smittan bara för att man råkade ha en viss sexuell preferens.
När han kommer in på sin egen roll under den tid han skriver om – ”Jonas Gardell” finns med i mängder av de klipp han nu har läst – pratar han om hur bögen gick från att vara Den Främmande Andre (för hur ska man annars betrakta män som knullar i offentliga rum?), till att införlivas i den svenska familjen genom ett slags heterosexualisering. Han menar att det inte var någon slump att bastulagstiftningen och sambolagen kom samma år.
– Mitt i allt detta dyker jag upp, snygg, ung och identifierbar, dessutom gift med ett underbart, finlandssvenskt mumintroll. Pressen älskade oss. Med viss distans kan jag se att jag slog igenom precis när man behövde visa att bögen visst omhuldas. Till och med DN kunde ge mig en helsida: ”titta, en homosexuell som är kär i ett mumintroll och som säkert nästan inte knullar alls!”
Han slår ut med händerna, skrattar och skakar på huvudet.
Servisen byter diskret tallrikar och F12:s ägare Melker Andersson kommer fram och hälsar; uppenbarligen väl bekant med sin gäst.
Över desserten pratar vi om att skriva och allt runt om. Jonas Gardell säger att intervjuer är viktiga eftersom de tvingar honom att formulera sig kring det han har skrivit, men han skulle helst slippa publicering av intervjuerna och bryr sig inte om när det sker. Däremot är han bestämd över var de görs: antingen över ett glas vatten på förlaget, eller över en finlunch på F12. Han säger att han är en mycket speciell person.
– Jag har skapat ett eget universum som är inrett så att det passar mig. Utanför det fungerar jag inte. Jag blir lite ”Rainman”, pressad, nästan livsoduglig. När jag skriver måste det vara på den boken, på den stolen.
Han säger att hela hans tillvaro är och måste vara ohyggligt inrutad.
– Jag har alltid sett mitt sätt att leva som en svaghet, men har insett att kan det vara en styrka: genom att skapa detta universum har jag hittat ett sätt där jag faktiskt kan högprestera.
Det yttrar sig bland annat i en minutiös planering av resor och turnéer. Han måste veta exakt i vilka hotellrum han ska bo och på vilka restauranger – och med vilka menyer – han ska äta sina måltider. Han ogillar spontanitet, bjuder gärna hem vänner men går sällan ut.
– Det hör till mitt jobb att turnera och jag älskar att stå på scenen. Det är en av få saker jag behärskar, men jag har kommit att avsky den fysiska förflyttningen och ser den som en religiös synd. De dagar jag har tillbringat i transporter är förlorade dagar. Jag hatar flygplatser.
Han avrundar med en kopp Earl Grey. Vi är sist kvar. Han säger att han försöker fylla på sig själv nu, efter den långa perioden av intensivt skrivande. Ser mycket konst. Om en etablerad svensk samtidskonstnär säger han att hon nog försöker säga samma sak som han, men att han gör det mycket bättre.
Tårarna har torkat nu. Han säger att det inte alls är säkert att han skriver fler böcker och kollar mobilen i fall dagis skulle ringa.
– Jag har varit känd i över trettio år, jag vet inget annat men jag har alltid kunnat skilja på det privata och det andra. Jag kontrollerar hårt vad jag släpper. Du kanske har läst dig till vad våra barn heter, men du vet ingenting om dem. Och alla tror att Mark och jag är så monogama och lever så heterosexualiserat. Men vare sig Mark eller jag har någonsin påstått det. Ingen vet hur vi lever.