Att Julian Barnes slutligen tilldelats det prestigefulla Man Booker Prize får mest ses som en arbetsseger. Han har varit nominerad tre gånger tidigare: första gången 1984 med genombrottsromanen ”Flaubert’s Parrot” som - liksom de flesta andra av hans elva romaner - finns översatt till svenska.
Julian Barnes är en av de där författarna som man tycker alltid har funnits. En trägen arbetare i litteraturens trädgård som sällan väcker uppståndelse, aldrig förnärmar någon, håller sig till de traditionella romanformerna och har en bred publik. Personligen väljer jag nog hellre någon samtida britt med en aning vassare udd än Barnes.
Möjligen är Julian Barnes än mer älskad i Frankrike, vilket är en makalös prestation med tanke på att Frankrike och England av ohejdad vana är kulturella arvfiender. Men så är det. Barnes är en flitig resenär i det franska landskapet – såväl det litterära som det geografiska.
Den roman som nu prisas heter ”A Sense of an Ending”. Jag har inte läst den, och när jag skummar igenom en handfull recensioner hittar jag egentligen ingenting som gör mig särskilt sugen på att läsa den heller.
Den handlar om ett ungt skolkamaraderi som på 1970-talet samlas kring en person som heter Adrian Finn. Finn tar så småningom livet av sig och 40 år senare, i samband med en testamentesöppning, väcks hans minne till liv hos den nu medelålders berättaren.
Recensionerna är hovsamma och så där högstämda som de brukar vara när det handlar om åldrande och livsrevision. Jag är säker på att det är en vacker och eftertänksam roman. Lika säker är jag på att den kommer att översättas till svenska vad det lider.