För något decennium sedan fick jag höra om en svensk landsortstidning med nytt tänk om litteraturbevakningen. Den nye redaktören tyckte det var för mycket gnäll och negativa vibbar i recensionerna, så nya skribentarvoden infördes. Positiva recensioner betalades högre än ljumma och negativa, för vilken bokälskare vill väl läsa något illasinnat om sin hobby? Och Herman Lindqvist som är så trevlig dessutom.

Hur det gick med satsningen vet jag inte. Min sageskvinna bytte tidning. Men den där myskulturen kring litteraturen har på senare år blivit fundamentet för boksnacket på de sociala medierna, och börjar nu sippra ned i etablerade forum. Det menar i alla fall litteraturkritikern Jacob Silverman, som i nättidskriften Slate målar upp bilden av en bokkultur som mer liknar ett pyjamasparty än en kritisk diskussion.

På Twitter, Facebook och Tumblr tävlar författare och författar­wannabes om att hylla varandras existerande och kommande böcker. Och i gillakulturen blir man illa omtyckt om man inte entusiastiskt applåderar alla de där trevliga människorna vars skrivarbete man följt i ett par år. ”Recensenter skall inte vara rekommendations­maskiner, men vi har fallit in i den rollen bland annat för att det ivriga Twitter­kollektivet uppmuntrar till det”.

Silverman noterar paradoxen att äldre tiders legendariska kulturkritiker – som William F Buckley, Gore Vidal, Norman Mailer och Pauline Kael – förvisso äras och beundras av samtiden. Men de ses inte som praktiska föredömen: ”För ärligt talat, det blir så jobbigt och någon kan ta illa upp”.

Men det är i USA det. Här hemma har vi ett något mer gediget fundament för den litterära diskussionen med bland annat tidningarnas dagliga kultursidor och ofta balanserade boksajter. Ändå kan det vara svårt att förklara för somliga bokintresserade, författare och förläggare att alla böcker inte är superfantastiska :). Nyhets­redaktionen har lättare att förklara varför man inte bara skriver om goda och trevliga nyheter.

Även i Sverige börjar emellertid de sociala medierna tvinna samman ett pyjamasparty av litteraturvärlden, där alla på sikt kan peppa och dunka varandra i ryggen. För riktiga kritiker gäller samma regel som alltid har gällt: Att mingla är ett litteraturkritiskt problem.