"Som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar".

Med de orden förklarade Svenska Akademiens ständige sekreterare Sture Allén varför José Saramago blev 1998 års litteraturpristagare. Saramago hade länge förekommit i förhandsspekulationerna, men han beskrev ändå känslorna när han fick beskedet "som en vulkan inombords".

José Saramago föddes 1922 i ett lantbrukarhem i byn Azunhaga norr om Lissabon. Han utbildade sig ursprungligen till mekaniker men kom med tiden, via journalistiken, allt närmare författarbanan. Han debuterade i början av 1970-talet, men slog igenom brett först som 50-åring med den historiska kärleksromanen "Baltasar och Blimunda" 1982.

Till andra betydande verk hör "Året då Ricardo Reis dog", "Historien om Lissabons lägring" och "Evangeliet enligt Jesus Kristus" - en bok som år 1991 väckte viss vrede, Saramagos skildring av Jesu liv uppskattades inte av den katolska kyrkan i Portugal och han anklagades för hädelse. Efter kontroversen valde Saramago och hans spanska hustru att flytta till kanarieön Lanzarote, där han levde fram till sin död.

Hans verk rörde sig ofta i gränslandet mellan realism och fantasi. I "Stenflotten" från 1986 bryts den iberiska halvön loss från Europa och seglar ut i Atlanten, och i "Blindheten" från 1995 lamslås en hel nation plötsligt av "vit blindhet". Genom att konfrontera vardagen med det fantastiska sökte Saramago peka på människans utsatthet i den moderna världen. Hans teman var inte sällan politiska och stilen ofta okonventionell, han var exempelvis ingen vän av punkter utan meningarna kunde stundtals flöda över flera sidor.

Jose Saramago uttalade sig ofta i politiska frågor. 2001 deltog han i aktioner för Mexikos ursprungsbefolkningar - krav som drevs av den så kallade Zapatistgerillan. 2002 jämförde han Israels ockupation av de palestinska områdena med nazisternas utrotningsläger.