I dagarna kommer första numret av Album, en ny litterär tidskrift från Norstedts. Album görs av gästredaktörer och först ut är medlemmarna i den kollektiva bokbloggen Bokhora. ”100 procent läsglädje” står det på omslaget.
Jag lägger den bredvid Vi läser, en annan ny litterär tidskrift. Där står det ”För dig som älskar böcker”. Sen kommer jag att tänka på den nya författarmötesklubben Book your life. Deras pay off lyder ”för mer läslyx i livet”.
Uppläggen lämnar inte mycket utrymme för kritik. Och i tidningarna lyser den också med sin frånvaro. Här är alla böcker bra. Eller inte riktigt. I Bokhoras Album kan bokomslag vara fula, barnböcker utdaterade, men analysen är snudd på obefintlig.
Nyckelordet är ”jag”. I tre av Albums texter signerar Paul Auster böcker på Hedengrens bokhandel, men det står ingenting om vilken bok det är, eller vad han säger, eller vad det står i den. Fokus ligger i stället på jagets, läsarens, känslor.
Många texter är instrumentella, ägnade en läsares livsstil. Så här sorterar du dina böcker. Det här kan du använda som bokmärke. Så här får du tid att läsa.
– Man kan inte bli arg på ett så här sympatiskt projekt. Men det retar mig ändå att boken görs till en accessoar och läsandet till en livsstil, säger Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.
– Jag tror det handlar om att medelklassen är en stark vinnare i den nya ekonomin. De kan köpa allt men inte bildning. Den måste man skaffa själv. Alltså behöver vi någon som talar om vilka författarskap vi ska prata om. Och då är den sedvanliga litteraturkritken för problematiserande eller för bångstyrig. Här får vi i stället tydliga listor, till exempel över böcker kortare än 200 sidor.
I förra veckan kom DN-kritikern Thomas Anderbergs bok ”Alla är vi kritiker” ut och Publicistklubbens ordförande, kulturjournalisten Ulrika Knutson, ledde seminariet på bokmässan. Hon ser kritiken försvagas inte bara i tidskrifterna utan också i dagstidningarna.
– Kanske kommer 60,-70- och 80-talen att framstå som en kritikens guldålder i svensk press – den sammanfaller lustigt nog med utbyggnaden av offentliga sektorn! I USA har snart hälften av alla musikkritiker och filmkritiker förlorat jobbet. Men är det något att grina åt? Jag vet inte. Många kritiker går tillbaka till universiteten, som kläckte dem en gång. På åttiotalet fanns det en myrstig från akademin till medierna, i dag går stigen åt andra hållet.
Lite grann tycker hon också att bokutgivningen får den bevakning den förtjänar. Strömmen av deckare gör recensenterna överflödiga eftersom de inte går att recensera på ett meningsfullt sätt.
– I det här fallet är det inte böckerna, utan fenomenet, som behöver en recension. Det finns liksom inget att tillägga. Säger man att språket är dåligt slår man in öppna dörrar. Säger man att intrigen är dålig är man också ute i ogjort väder – om det är en bästsäljande författare. Uppenbarligen bryr sig läsarna inte om det.
Men vad händer då om kritiken trycks tillbaka? Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri:
– Kulturjournalistikens berättigande står och faller med kritiken. Med den subjektiva texten som skrivs utifrån ett bildat och insatt perspektiv. Om de stora aktörerna lättar för mycket på det så blir det svårt att se skillnad på de stora tidningarnas kultursidor och bokhoras tidskrift.
Hon tycker att både DN:s och Svenska Dagbladets helgsatsningar är mer konsument- än kritikinriktade.
– Ja, de fylls också av stora varma artiklar om hur vi älskar böcker. Det finns en tendens att mjuka upp bilden av kultur. Att kultur ska förknippas med ett leende ansikte. Men utifrån förlagens synpunkt så kan man ju absolut förstå det. För dem är folk som skriver entusiastiskt om böcker de älskar, och når ut till många, mycket bättre än en allvarsam kritiker i polotröja.
Men det entusiastiska läsarperspektivet i Album lockar också.
– Den gemenskap de har med läsarna på sin sajt är väldigt inspirerande och fin. Hela sajten osar av kärlek och respekt, konstaterar Rakel Chukri. När jag läser litteraturrecensioner så kan jag sakna de starka känslorna. Och jag tror att om den här stora boktrenden skulle leda till någonting så kan det kanske vara att inspirera litteraturkritikerna att skriva på samma sätt om litteratur.
Här ligger paradoxen. Hur viktigt det kritiska perspektivet än är, så är vi samtidigt en generation vuxna bokslukare. Bokhoran Jessica skriver så här i Album om sin specialgenre viktoriansk porr: ”Så fort det vankas engelskt 1800-tal ... mörka, stinkande gränder, höga Jack the Ripper-aktiga hattar och viktoriansk dubbelmoral förvandlas jag till en dreglande Homer Simpson – totalt oförmögen till kritiskt tänkande.”
– Ska vi inte välja att se det som ett glädjetecken? frågar sig Ulrika Knutson. Att läsning och litteratur är folknöjen i Sverige? ”Verklighetens folk” hänger gärna med näsan över en bok. Särskilt verklighetens kvinnor.