Vänta nu. Karlfeldt?! Har inte han för längesedan passerat bäst-före-datum? Erik Axel Karlfeldt var den typen av diktare som blev idoldyrkad i sin samtid men som inte riktigt överlevde. En daterad kvinno­syn har förstås, och med rätta, med saken att göra.

Kan man ändå läsa Karlfeldt i dag? Ja, det kan man förstås. Men framförallt kan man lyssna till Karlfeldt. Vilket faktiskt många gör ännu, men kanske utan att reflektera så mycket över det. ”Brusala”, till exempel, tillhör i sin tonsättning av Knut Håkanson den svenska körtraditionens kanon. Det är inget lätt stycke, men man hör det ibland på konserter, och inte minst finns det mängder med inspelningar av ”Brusala”.

Men nog är det så att man i musiksammanhang ibland glömmer bort textförfattaren? Vi säger ”Stenhammars Sverige” om ett verk som lika mycket är Heidenstams ”Sverige”. Vi borde lyssna mer till de ord som musiken gestaltar.

Det sägs att januari är den första vårmånaden. Naturen har redan börjat förbereda sig, även om vi inte märker det annat än på ljuset som har vänt. Januari blickar både framåt och bakåt och man kan – i alla fall i stunden – tycka att man ser allt klarare, ungefär som i Karlfeldts dikt som tycks vilja omfatta allting.

När man ser ”Brusala” på papperet så ser den så gammaldags sirlig ut med sina snälla rim som hakar i varandra. Men när man hör den musikaliskt gestaltad händer det något. Den inledande strofen är en beskrivning av en dag på Brusala, men det är också ett utropande av dagen: det är själva ljuset över Brusala som besjungs. I Knut Håkansons tonsättning får den första diktraden – den som består av det enda ordet ”Brusalaljus” – all den tyngd som den behöver. Den töjs ut till en lång fras och tornar upp sig som en hög port in till Brusala. Man går genom den och hamnar i ett myller av detaljer.

Dikten har fyra strofer som betecknar dag och natt, vår och höst. Tonsättningen följer upp den växlingen med att korsa folkmusikton med polyfoni och dur med moll. Dagens och vårens strofer är fartfyllda och galopperande och talar med en självklarhet – fast i moll. Brusalanatten utspelar sig i innerlig F-dur, sömnigt varm och dröjande medan hösten inleds med en skärande ton och präglas av prövande, vemodiga slingor.

Mellan varje strof, och ibland inom dem, ligger pauser som man upplever som mycket långa. Särskilt den sista. Kanske känner man dem längre än de egentligen är. Jag tror det har att göra med den koncentration som uppstår eftersom varje ny strof också innebär ett tonartsbyte. När inga instrument finns till stöd måste varje sångare fixera nästa ton i huvudet innan den ljuder i rummet. Tätheten i de pauserna är påtaglig, nästan fysisk.

Vad är då Brusala? En plats som diktjaget tyckt mycket om förstås, men också ett tillstånd som jaget tyckt mycket om, nämligen livet. I diktens sista rader flyger en ensam svala. Flyttfågeln brukar i litteraturen få symbolisera våren och livet som kommer tillbaka. Men svalan är också en symbol för själens vandring, och hos Karlfeldt är den enda fågeln snart på väg bort. Och tänk på hur han nästan omärkligt byter ut ”svala” mot ”hjärta” i diktens avslutning. Så nära ligger naturen människolivet hos Karlfeldt, det är samma skapelse.

BRUSALA

Brusalaljus,

du är floden med ström och brus,

du är morgon på vida slätter som jagar med lösa tyglar.

Du är kvällen som målar

med den sista av sina strålar

den stoltaste poppelspiran och krönen av höga hus.

Brusalanatt,

du är tärnan som vaken satt

och försover sig ljuvt och länge under träden kring låga

flyglar.

Du är drömmen som älskar dröja

under pilarnas mjuka slöja

och gå kring på de gömda gångar där dagern är mild

och matt.

Brusalavår,

du är en svanklang som plötsligt går

i en snövind över heden, där bäckarna börja tala.

Du är vinet som brister

genom fönsternas vita lister

och gnyr som en ljudlig giga och förgår som en suck

förgår.

Brusalahöst,

du är ett slocknande sken, en röst

som fly bort genom rummen som en kvällssky med en

svala.

Du är hjärtat som gråter,

som om aldrig det kommer åter

till sitt näste under teglen, under flöjlande gula röst.

Erik Axel Karlfeldt, ur ”Hösthorn”, 1927