Nobelpristagare med stora katthjärtan finns det gott om. Och även om kattungen Abbe tror på Munro är det kanske Joyce Carol Oates som verkar mest trolig.
Djurens val. Gott om kattälskare bland Nobelpristagarna.
En av kandidaterna till årets litteraturpris är kattvännen Joyce Carol Oates. I sorgeboken ”Änkans bok”, som handlar om hennes man Ray och hans plågsamma död, berättar hon om reaktionerna hos familjens två katter Cherie och Reynard. ”Ända sedan jag körde Ray till akuten, har båda katterna varit misstänksamma mot mig och de har hållit sig på avstånd till och med när jag matat dem.
Det märks att de här djuren tror att vad det än är som har hänt, som har splittrat hemmet, så är det mitt fel”, skriver hon.
Den förste store kattälskaren som fick litteraturpriset var kanske Rudyard Kipling, som tog emot Nobelpriset år 1907. I sagan ”Katten som gick för sig själv” från 1902 berättar han om en stolt och högdragen katt som till skillnad från de lättledda hundarna aldrig låter sig kuvas.
Även T S Eliot, som fick Nobelpriset i litteratur år 1948, hade en förkärlek för katter. I ”De knepiga katternas bok” beskriver han olika katters personligheter, levnadsöden och vänskapskretsar. Dikterna publicerades på engelska första gången 1939. Boken och dess dansande Jellike-katter blev senare inspiration till Andrew Lloyd Webbers musikal ”Cats”.
Ingen författare har dock ett så nära förhållande till katter som Doris Lessing som fick Nobelpriset år 2007. Det började redan under hennes uppväxt i Afrika där hon lärde sig att leva med de halvvilda katterna som strök omkring på farmen där hon bodde. År 1968 kom boken ”Katter” och sedan dess har det bara fortsatt. På hennes 70-årsdag 1989 kom till exempel ”Rufus, berättelsen om en okuvlig katt” som handlar om en hemlös innekatt som försöker hitta en plats i en ny familj där det redan finns två katter. Hennes mest älskade katt fick en helt egen bok ”El Magnifico” som kom ut i England år 2000.