Stripparna om seriehunden Rocky slingrar sig runt våra liv, träffar våra ömma punkter och befriar oss genom att släppa ut oss i ljuset (eller kanske på rastgården i våra livs fängelser), där vi kan se att vi är ganska lika och inte behöver vara så rädda för varandra.
Jag träffar Martin Kellerman fyra gånger under september och oktober 2010. Första gången har vi stämt träff på Kaffe på S:t Paulsgatan i Stockholm. Det jag slås av innan vi ens börjat prata är Martin Kellermans ögon. De verkar vara så känsliga. Jag får en förnimmelse av att jag behöver vara försiktig. Och detta första intryck har genom våra möten bara förstärkts. Kanske inte att jag behöver vara försiktig, för eftersom samtalen löpt på i branta associationer har mötena känts ganska lediga. Nej, det är förnimmelsen av Martin Kellermans känslighet som fördjupats, och det kastar ibland ett nästan skrämmande ljus över Rocky. I våra samtal har jag insett hur djupt självbiografisk Kellermans serie är och hur mycket han jobbar med sin egen smärta som slagruta för var konsten blir intressantast. Det gills mest där det bränns. I en intervju har Kellerman sagt att när någonting jobbigt händer honom i livet så tänker han att det här i alla fall kan bli en rolig serie: ”Det är alltid en liten tröst när man har gjort bort sig eller så.”
Många strippar som jag skrattat gott åt har nu fått som en källarvåning av ångest under sig. Till exempel den där Rocky (som ju själv är en hund) skaffar hund, lite med idén att han nu mognat och ju har den ålder då många skaffar barn och därför kan ta detta steg i mer ansvarstagande riktning. Det visar sig att berättelsen är självbiografisk i allt väsentligt. Att Kellerman faktiskt tänkte att hunden var ett steg mot att skaffa barn. Att hundvalpen var söt och hjälplös och att Kellerman inte klarade av att ge den vad den behövde (mat och promenader) på ett handfast och stabilt sätt. Att Kellerman faktiskt drabbades av ångest och att han var (och är) övertygad om att hunden kände denna ångest på lukten och därför själv gnydde av ångest och otrygghet. Att Kellerman och hunden en sömnlös natt ”legat och tävlat i vem som kan lägga fetaste ångestsucken”, som Rocky säger i serien. Att hunden lämnades tillbaka inom ett dygn.
Hela episoden med hundvalpen är fylld av strålande repliker. Det är som om närheten till den akuta ångesten föder hur mycket humoristisk kreativitet som helst. Vad är humor? Är det plåster på såren? Hur reagerar Martin Kellerman på Nietzsches tanke att ett skämt är ett epigram över en känslas död?
– Ja, det är plåster på såren.
Annars sjabblar vi bort mycket av detta möte genom att sitta och citera repliker ur filmen ”The Big Lebowski”. Vad är det som händer det där ögonblicket när det roliga briserar i en, när ett skämt vecklar ut sin smak i ens själ? Kunde man inte beskriva det som att tiden plötsligt och för en kort stund upphävs? Det är i alla fall få andra saker som kan tävla med ”det roliga” när det gäller att en kort stund totalt dominera medvetandet. Det är som en drog som blixtlikt slår ut det som annars molar i en: oron för det egna värdet, plikterna, oförrätterna, tristessen, längtan av diverse slag.
En annan dag när vi stämt träff på Kaffe dyker han inte upp. Jag ringer hans telefonsvarare och ber honom ringa tillbaka. Jag är lite bakfull, sitter i solen vid uteborden och pratar med bekanta på kaféet. En av dem håller just på att separera från sin sambo. De hade flyttat ihop när de blev förälskade. Men båda tog med sig två barn – och det hela hade till slut blivit alltför komplicerat. Så nu skulle de bo isär, men ändå, kanske, vara ihop. Min bekant är allvarlig, samlad.
Jag ringer Kellerman igen, fortfarande telefonsvarare och nu måste jag i väg till mina barn. Ett par timmar senare ringer han. Mina barn har försvunnit till kompisar så vi stämmer omedelbart träff på Kaffebaren på Bysis Torg. Där är det skarp sol och alltför mycket folk så vi sätter oss på sushibaren intill. Det blir ett underligt möte.
Kellerman ursäktar sig och berättar om en natt fylld av parförhållandets komplikationer. Hur till synes obetydliga förväntningar som inte uppfylls kan utlösa stormar av tillitsbrist. Och hur tillitsbristen hos den ena parten kan utlösa ett skred av tillitsbrist i den andra. Vi pratar en stund om de gåtfulla mönster för anknytning som flyter upp i kärleken. Han berättar om Jonas Indes övertygelse: det finns ingenting som skiljer kärlek från sinnessjukdom.
Kellerman tycks ha en förmåga att bli särskilt upprörd om han inte får ett tacksamt erkännande när han bjuder någon på mat. Det måste vara något i barndomen, konstaterar vi. Kellerman säger att han överhuvud har lätt att gå i baklås när det är han själv som bjuder. Om han bjuder in till fest så väntar en djävulsk ångest med bestämda stationer. Först problemet med att folk inte har vett att tydligt tacka ja eller nej. Sen problemet med folk som vill ta med sig kompisar. Och över alltsammans svävar problemet om det kommer att komma för mycket folk eller inga alls, och beroende på vad Kellerman för ögonblicket tror i den frågan blir han motsägelsefullt aggressiv mot omvärlden, än för att folk inte tänker komma, än för att de just tänker komma. Jag minns en stripp ur album 17. Rocky säger att han tänkte ha fest på lördag. Hans kompis undrar vilka som kommer och Rocky blir så provocerad av frågan att han bränner av det här poetiska fyrverkeriet i kompisens ansikte:
”’Vilka är det som kommer?’ Nä, det är nog ingen du känner! Några gamla lumparpolare från Göteborg, jag låg ju i flottan där… Ett gäng jobbkompisar från Tieto Enator, Pär och Birgitta Lundin, Jocke och Sara Julin, Bengt och Carina Tulin… Några från Sigtunatiden och ett par lundensare, de är skitroliga, du kommer gilla dom! Det blir jävligt relaxed, ta på dig ledig kostym! Gärna linnebrallor som skär in i röven, inneskor, partyhatt, och ironisk pastellmundering med spexiga solglasögon för det blir 80-talsmaskerad när vi nattat ungarna!”
Samtalet på sushibaren är hoppigt och matchar liksom den splittring som min lätta bakfylla och det skarpa solljuset framkallar. Jag antar att det är därför jag plötsligt tar tag i en vilja jag haft att berätta för Kellerman om alfabetets, skrivandets och läsandets uppkomst i västerlandet. Hur skrivande och läsande från början handlade så mycket om makt och dominans. Så jag berättar om Jesper Svenbros forskningsrön om uppkomsten av det grekiska alfabetet. Hur man från början var tvungen att läsa högt för att förstå eftersom all text var skriven med stora bokstäver och inga skiljetecken (punkt, komma etc) användes. Dessutom slog dialekterna igenom med full kraft. Man kan få en idé om det hela om man skriver skåns-ka med bara stora bokstäver och utan skiljetecken, man begriper inte om man inte läser högt. Grekland var ett slavsamhälle där nästan allting påverkades av att vissa människor dominerade andra människor. Den känsla som fyllde grekerna av skrivande och läsande var att den skrivande dominerar den läsande. Därför var det ofta slavar som fick läsa högt på symposierna. Och bland aristokraterna i till exempel Sparta ansågs det rimligt att lära sig läsa lite grann, men att det vittnade om en alltför underordnad position att bli alltför duktig på det. Även sexualiteten följde mönstren efter dominansrelationerna på så vis att den penetrerande parten ansågs dominera den penetrerade. Så en av de äldsta definitionerna av skriftkommunikation är den här: ”Den som skriver dessa ord rövknullar den som läser dem.” Den attityden var fortfarande levande i Romarriket ett halvt årtusende senare. Den dyker bland annat upp i en latinsk inskrift från sen kejsartid, som Gunnar Ekelöf citerar i diktsamlingen ”En Mölnaelegi”:
”Den som skriver är älskaren, den som läser rövknullas.”
Själv tror jag att jag en gång kom i kontakt med attityden på en järnvägsstation i Kalabrien (Italiens stövelspets). Jag hade hög feber och var tvungen att vänta flera timmar på ett tåg. För att pigga upp mig fördrev jag tiden med att läsa stationsklotter och ramlade då över följande vers:
Le corna del bue
che fugge dal gregge
s’inficca nel culo
del fesso che legge
(Hornen hos oxen/ som flyr ifrån hjorden/ körs upp i röven/ på idioten som nu läser).
Det kändes inte så bra, i alla fall inte när man mådde dåligt redan innan. Jag tror till och med att jag vände mig om.
Kellermans reaktion på denna kanske lite omständliga utläggning är koncis (men jag vägrar tro att han upplever mig som en gammal gubbe). Han berättar om en gammal kvinna som drev någon sorts bed & breakfast och som alla tyckte var så häftig. Kellerman tyckte hypen gick till överdrift. Alla tjatade om hennes ostmackor. Så han försökte fånga hennes utseende: en pung med ett par ögon i. Och någon utbrast förfärad: ”Nej, nej nu kommer jag aldrig att kunna se på en gammal människa utan att se en pung framför mig!” Skrivarens makt. Kellerman och Platon gör high five.
Eftersom Rocky är självbiografisk finns det förstås en utveckling. Kärleken skildras i de tidiga albumen som olika tunnelseenden som krockar men ändå flätar sig om varand-ra. Förkrosselsen över att bli bedragen och sviken ställs bredvid den egna sorglösheten i att bedra och svika. I den senare produktionen är väl problemen med kärleken ungefär desamma, men temat har djupnat och problemhanteringen har fått ett annat allvar över sig.
Folk runt omkring får barn och det sätter myror i huvudet på Rocky. Inte bara för att frågan aktualiseras för honom själv, utan också för att de därigenom sviker den för Rocky livsviktiga kompisgemenskapen. Ett exempel ur Rocky 15: en kompis får barn och försvinner från gänget. Vad är det som är så jävla kul med barn? frågas det:
”Om man hade träffat en vuxen som gnällde hela tiden, alltid ville ha all uppmärksamhet och har fett tjatig humor skulle man ju knappast ditcha alla ens polare bara för att hänga med den idioten.”
En annan trend i författarskapet går mot ökad realism. Sanningskravet har vuxit sig starkare. Så när Kellerman tittar igenom gamla album störs han av sådant som inte var sant! Sista rutan i en stripp brukade ofta skildra något som inte ägt rum och Kellerman verkar plågad av detta på ett lite gåtfullt vis. Som exempel tar han en gammal stripp som har som tema att han inte tvättar kläder och är tvungen att bära gamla skitiga kläder och till slut använda annat än kläder som kläder. I slutrutan står Rocky och virar in sig i toalettpapper, vilket alltså inte hade hänt på riktigt. Det är en idé som han ritar.
I dag skulle han i stället ha låtit någon säga det där med toalettpappret. Jag tycker det är lite underligt, för man fattar ju att han inte faktiskt lindat in sig i toalettpapper – och något tillförs ju också av att tanken visualiseras och inte bara formuleras med ord. En humoristisk bild som genväg till en lägesbeskrivning. Men uppenbarligen vill Kellerman inte längre, eller i alla fall så lite som möjligt, ha med rena påhitt i serien. Det hela ska utveckla sig till en enorm gestaltning av ett liv som verkligen har levts. Det påminner om Karl-Ove Knausgårds romanprojekt Min kamp, fast med den skillnaden att Kellerman inte stannar vid fem volymer utan troligen kommer att fortsätta att skriva i realtid tills tiden tar slut.
Det känns hur som helst betryggande. Som läsare vill man ju ha så mycket som möjligt av livets stora skeden skildrade i Rocky. Man vill få sitt eget liv belyst genom Rockys. Man vill därför att han ska få barn, oroa sig för dem när de är sjuka, tröska sig igenom dagis och skola, konfrontera tonåringar, gnälla över ålderskrämpor, se gamla vänner dö… Nu när jag skriver det här tänkte jag att det är tråkigt att Kellerman inte kommer att kunna skildra Rockys begravning. Tills jag plötsligt insåg att när det är dags för den så är det troligt att jag själv är död sedan tio–tjugo år tillbaka.
Som kulturkritisk röst är Rocky naturligtvis ovanligt garderad eftersom plattformen är så lågkulturell. Omdömena kan alltid gömma sig bakom att de uttalas i en serietidning. Men det betyder också en frihet att göra sig giltig enbart med hjälp av sin röst, av den faktiska kritik som levereras. Här finns ingen professorstitel, ingen ärevördig kultursida eller institution, ingen gipssockel som bär upp det som sägs. Det betyder att det inte finns något annat kapital att förvalta än det som samlas ihop av just den kritik som bedrivs. Den som tycker att något var bra sagt är lite mer benägen att lyssna nästa gång. Det betyder i sin tur att all försiktighet kan fara och flyga, för vem är mer orädd än den som inte har någonting att förlora? Och just detta kanske förklarar den friskhet som präglar kulturkritiken i Rocky, jämfört med de på en gång uppblåsta, garderade, gälla och släta tongångarna på kultursidorna. Kulturprogrammen i radio och tv har blivit allt mindre intresserade av kritik och diskussion och alltmer inriktade på antingen underdånig journalistik eller på oftast mindre lyckade försök att göra programmen själva till konstverk. I det ljuset har Rocky blivit en giltig kulturkritisk instans. Här finns i alla fall modet att formulera omdömen som bottnar i en genuin upplevelse.
Vad tycker Kellerman om etablissemangets kultur? Hur tänker han på sin egen konst i relation till den som hyllas av traditionen. Om man frågar honom säger han att han inte bryr sig. Att han delar värld med sina kompisar och att det är den världen som gills.
I Rocky dyker det då och då upp avklädningar av kulturella pretto-attityder. Men eftersom prettoattityder av alla möjliga slag dyker upp i Rocky – inte minst när de i svaga ögonblick går att spåra hos Rocky själv och hans kompisar – så behöver det inte säga så mycket. Ibland tar folk på sig för stora skor och då sveper Kellerman med sin löjespridande trollstav vare sig de stora skorna är kulturella eller inte.
Men det finns en sekvens av strippar som mer aktivt tar upp finkulturen. I slutet av album 15 behandlas den moderna konsten med en aggressivitet som kommer underifrån. Intressant nog sker det i ett sammanhang som rymmer också andra stilmarkörer som har med samhällsklass att göra. Det är intressant eftersom den enda teoretiska ram man kan komma att tänka på i sammanhanget är den som skapats av den franske sociologen Pierre Bourdieu.
I en serie klassiska undersökningar har Bourdieu visat hur kultur, stil och smak engageras i samhälleliga strider. De blir vapen i händerna på människor med pengar och utbildning, vapen som skapar självkänsla hos vissa och krossar den hos andra. I en banbrytande bok, ”Distinktionen”, visar han hur avgörande (fin)kulturen är för samhällets värdesystem. Folk med pengar och utbildning gillar kort sagt vissa bestämda saker, viss konst och musik och litteratur. De är dessutom väldigt stolta över att de gillar dem, ja det ger dem en känsla av överlägsenhet. Bourdieu hittar helt fascinerande samband mellan vilken samhällsposition folk har och vilka kulturgrejer de gillar. Sambanden gäller till och med vilken typ av saker de tror att de skulle gilla om de fick se dem! I en undersökning får folk tänka sig ett fotografi av till exempel en barkbit och en solnedgång över havet. Folk med mycket kulturellt kapital (som är Bourdieus ord för utbildning och andra centrala resurser i samhället) tror att de skulle finna en bild av barkbiten ”vacker”. Folk med lite kulturellt kapital tror däremot att barkbiten skulle vara ”ointressant” eller ”ful”. De senare röstar i stället manstarkt för solnedgången.
När Kellerman i album 15 tar sig an den moderna konsten är det alltså i ett mer allmänt klass- och stilsammanhang. Han har en date med en tjej som han hade en affär med för några år sedan. Hon kommer från en välbeställd familj, har utbildning och är kulturintresserad. Inför daten tittar Rocky på kavajer på NK.
På restaurangen där de ska äta tänker han: ”Det går ju bra det här! Man har inte helt glömt hur man för sig i de fina salongerna…” Han beställer ”Ett lamm och en torsk, ett glas rött och ett vitt! Be somaliern välja nåt som passar!”
De sover hos henne och när Rocky på morgonen lullar upp i kalsongerna tänker han:
”Fan, hon måste ju vara snortät den här bruden! Vi var ju bara hemma hos mig när det begav sig så jag bara antog att hon var bostadslös student, men hon bor ju som en jävla u-landsdiktator.”
Han tänker att han måste börja ställa följdfrågor när kvinnor pratar:
”Hon är säkert nån ung höjdare inom näringslivet, men jag har bara setat och stirrat på hennes nappar som en idiot!”
På ett café ber han henne berätta vad hon gjorde i Kina i ett år. Han hör något om utbytesprogram och kinesisk konst innan han börjar tänka på annat, men fångar efter ett tag upp orden ”utsmyckningen i oktogonen i Guangzhou” och säger: ”Jaha den gamla oktogonen” och får svaret att det hon säger kanske inte är så intressant om man inte är insatt i kinesisk kulturhistoria. På det svarar han:
”Jo, jag är hyfsat insatt i Kina faktiskt! Visste du att världens kortaste man som kan stå upp är kines? Han heter He Pingping och är 73 centimeter i strumplästen och bla bla bla…”
Nu är det hon som inte lyssnar på honom och hon tänker: ”Vad fan är det han har under naglarna?”
Hon föreslår att de ska gå på Moderna museet. Han går med på det men redan på vägen dit börjar bildkonstnären Kellerman angripa bildkonsten:
– Jag har kommit på att jag inte får ut nånting av att titta på konst! Jag kan bara titta och tänka ”Den där var trist, den där var fin, den där var rolig, den där var konstig, den där var ful…” Det är som att gå på Ikea. En film eller en bok kan ju få en att känna sig helt konstig och dyka upp i huvudet flera år efteråt, men kan nån säga att de sett en tavla och blivit helt tagna? Utan att ljuga för att verka märkvärdiga? Ta Picasso! Den största av de alla! Man går runt där och blir imponerad, men annars känner man ingenting! Imponerad, vad är det för jävla känsla egentligen? Det blir man ju av cirkussälar! Konst ska kännas på riktigt!” Hans date undrar om de ska gå till Junibacken i stället.
Väl på museet dissar Rocky konsten med en hel rad argument:
En surrealistisk tavla brister i realism: ”Det är bara påhittat alltihop!”
Att något var nytt när det kom avfärdas så här:
”Banbrytande grejer, vad ska man med dom till när de brutit banan? Fan, Elvis var ju banbrytande, inte fan orkar man lyssna på han!”
En skulptur är obegriplig och daten säger att man inte kan förstå allt. Rocky:
”Förstå? Jag förstår alltför väl! Han kom till Paris och ville vara lika crazy som de tuffa killarna, så han tossade till det lite! Så här ser Picassos tavlor ut i skämtteckningar!”
Hans date säger att konstnären ifråga anses vara bland de främsta inom dadaismen och surrealismen och alla kan väl inte ha fel? Rocky:
”Man kan lura alla för en tid, man kan lura några hela tiden, men mig lurar han fan inte!”
Han går på i ullstrumporna:
”Surrealister, vilka jävla spexare! Hieronymus Bosch gjorde det där redan på fan vikingatiden, och inte för att spexa heller, han menade den skiten! Hieronymus! Bara namnet! Där har du en äkta feja!”
Hans date föreslår att de ska fika eftersom hon känner sig ”ganska mättad på den sur-realism” som Rocky representerar. Han håller med och utnämner sig själv till förgrundsgestalt inom sur-realismen, speciellt när han är hungrig.
Själva miljön görs till ett problem. Konstverken piper när man kommer för nära, en vakt tillhåller daten att ha sin väska på ett visst sätt och Rocky att stänga sin snusdosa. Rocky säger om miljön:
”Det känns som man är på lägenhetsvisning på nåt homestajlat skrytbygge i Hammarby sjöstad…’Har ni fått prospekt? Högt i tak, öppen planlösning, squashbana i föreningen…’”
Här finns naturligtvis inga spår av någon underkastelse under det obegripliga, snarare tvärtom. Men Bourdieus undersökningar är ändå, som vem som helst kan se, på sin plats. Aggressiviteten bakom de många goda argumenten måste förstås som en sorts försvarskamp. Det var konsten, inte Rocky, som började, och han måste försvara sig. Och den tanken, att det är konsten som sätter sig på den som inte är inskolad i dess värld, upplever jag som en av de allra viktigaste poängerna hos Bourdieu. Och därför är den här bilden av Kellerman, där det är konstverken som bedömer den som tittar på dem, den mest effektiva sammanfattningen av Bourdieus smaksociologi som jag någonsin sett.
Jag beundrar dialogen i Rocky. Det måste vara väldigt svårt att skriva dialog, annars skulle inte så många misslyckas. Jag tycker Martin Kellerman tillsammans med Stig Larsson och Lars Norén skriver bäst dialog i Sverige.
Jag tänker att det som är svårt med att skriva dialog är att förena två saker. Å ena sidan måste den låta lika ledig och naturlig som riktiga samtal mellan människor. Å andra sidan får den inte bli lika ”pratig” och fylld av luft och skit som riktiga samtal är. Dialoger måste riggas på ett bestämt sätt: bara toppen på isberget får synas, men denna lilla topp måste klart och tydligt signalera att den är fortsättningen på ett väldigt berg som inte syns.
Man kan utan problem knyta Rocky till dialogformens själva gryning i västerlandet. Michael Bachtin skriver om den tidiga dialogen som uttryck för de starka folkliga karnevaliska inslagen i västerländsk kultur – ett sätt att förmå texten att ta ut svängarna. Dialogen som en sorts provokation som tvingar de talande att lägga korten på bordet. Det stora exemplet som överlevt från antiken är den sokratiska dialogen. Bachtin skriver att Sokrates var en stor mästare i att ”få människor att tala, klä i ord deras dunkla och envisa förutfattade meningar, belysa dem genom ord och på så sätt avslöja deras falskhet och ofullständighet; han kunde dra fram truismerna i ljuset.”
Ungefär så tycker jag att också Kellerman jobbar. Dialogen är ett redskap för att avtäcka något som redan finns. Replikerna drar varandra och plötsligt och utan att någon riktigt fattat vad som hänt så är allt avslöjat. Kellerman knuffar in sina karaktärer i dialoger som är lika effektiva som gräl när det gäller att förmå dem att ”ryckas med” och avslöja sig genom att säga för mycket.
Men bra dialog handlar också mycket om en speciell känslomässig precision. Folks reaktioner, hur de svarar på vad de andra säger, måste hamna rätt på en fingradig skala. Ilska, irritation, glädje, sårade känslor, medlidande, kåthet måste prickas in på rätt gradtal, overkill är lika förödande som flathet.
Göran Greider har sagt att det som gjorde att han tog sig samman och skaffade glasögon var att han höll på att förlora Rocky. På det temat fick Upsala Nya Tidning problem med serien när den gick över till tabloidformat. En dam i Östhammar ringde och klagade på att Rocky numera inte gick att läsa. Då drog de upp storleken på pratbubblorna i tabloidtidningen. Varpå samma dam från Östhammar ringde och klagade på seriens vulgära språk.
En gång för flera år sedan pratade jag om Rocky med Roffe Classon, som är Kellermans förläggare. Han sade att Kellerman hade något av en skaparkris kring det tredje Rockyalbumet. Roffe gav Kellerman Stephen Kings bok ”On writing: A memoir of the craft” – och efter det släppte skrivkrampen. Jag läser den och hittar hos King en idé som jag tycker passar på Kellermans dialogkonst. King skriver att historier är som fossil i jorden, delar av en oupptäckt värld. Författarens arbete går ut på att använda sina redskap för att ur jorden få upp dessa fossil så intakta som möjligt. Ibland är den fossil han lyckas få upp liten; ett snäckskal. Ibland är den enorm, ett skelett efter en Tyrannosauros rex. King tycks bokstavligen mena att historierna ligger där och att författaren ska gräva fram dem snarare än ”skapa” dem. Och han menar att inte ens den skickligaste författare kan gräva fram historien utan att några av dess delar går sönder. När man har Kings ontologiska syn på historier är det lätt att förstå hans sanningskrav på författaren: författaren måste skriva den historia som ligger där, inte hitta på, för då skulle han ljuga. Det är också lätt att inse vad den här synen på skapande medför: en extrem uppmärksamhet, en väntan på ingivelse från materialet självt. Inte en flåsande tro att man är Gud i det skapade universumet – snarare en långt driven ödmjukhet, ett lyssnande på helspänn som hos de minsta mössen i skogen.
Jag frågar Kellerman vad han minns av Kings bok. Han nämner vikten av disciplinerat skrivande och passagen om författarens ”verktygslåda”, som bland annat innehåller en del tips vad gäller språket (till exempel skoningslös kritik mot adverb). Han nämner även idén om att man inte ska ha ett storslaget skrivbord som står mitt i rummet, utan ett litet som står i ett hörn. Men det gör mig lite undrande att Kellerman tycks ha glömt bort varför King tycker det är viktigt att låta anspråkslöshet prägla skrivbordet.
Sammanhanget är Kings långvariga drogberoende, som han tagit sig ur när han skrev boken om att skriva. Han hade gått på allt högre doser alkohol och kokain. Det finns böcker han skrivit så nerdrogad att han inte minns något av arbetet med dem. Han satt då vid ett stort skrivbord av ek, som var placerat mitt i rummet.
(I förbigående kan nämnas att King gör en intressant analys av de författare som är mest ansvariga för romantiseringen av förhållandet mellan droger och konst: Hemingway, Fitzgerald, Sherwood Anderson och Dylan Thomas. I den engelsktalande världen har dessa författare format ett existentiellt öde landskap där människor är avskurna från varandra och lever i en atmosfär av känslomässig kvävning och förtvivlan. ”These concepts”, skriver King, ”are very familiar to most alcoholics; the common reaction to them is amusement.”)
Att jag blir undrande beror inte på att jag tror att Kellerman i oroande grad använder droger och alkohol som bensin för sitt skrivande. För Kings djupare tanke är att livet inte ska vara till för konsten, utan kons-ten för livet:
”Life isn’t a support-system for art. It’s the other way around.”
Det är poängen med det nedtonade skrivbordet. Varför minns inte Kellerman det? Jag frågar:
– När man skriver så självbiografiskt som du – är det inte frestande att börja leva med sikte på att det ska gå att skriva om? Har det hänt att du först tänkt ut att något kanske skulle kunna gå att skriva om och sedan gjort något livsval och sen faktiskt skrivit om det? Hur var det till exempel när du skaffade hundvalpen? Hade du planerat det med siktet inställt på serien? Håller du på med nån sorts konstnärlig komplott riktad mot ditt eget liv?
– När jag började rita serien tyckte jag inte att jag hade något liv att skryta med, så jag kunde lika gärna driva med situationen och på så sätt ha någon nytta av den. Det där hänger väl kvar lite, men på senare tid har det väl vänts lite till en trotsig inställning att jag ska våga göra sånt som jag vill men som jag vet att läsarna inte gillar. Det är som att jag testar deras kärlek. Om de älskar mig får de visa det genom att läsa 1 000 strippar om när jag är ensam på landet och skottar snö. Det är idiotiskt. Och när det gäller huruvida jag utsätter mig för saker för att det ska generera material till serien så kan det också funka som en sporre för mig att få arslet ur vagnen och leva livet, för min egen skull. Men det är lite både och. Som jag tror jag skrivit i nån serie, är det värt att leva livet till max och utsätta sig för en massa smärtsamma upplevelser bara för att filmen som passerar revy när man dör ska bli intressantare? Det är ju ändå ingen annan som ska se den?
Redan vid mitt första möte med Kellerman försöker jag sätta fingret på en paradox.
Å ena sidan, är Rocky rädd och garderad. Han är rädd för att bli ihop eftersom det kommer att ta slut eller för att han kommer att bli bedragen och sviken. Därför jobbar han med försäkringar och garderingar (som att inte bli ihop) och försöker i förväg kontrollera allt jävelskap i livet. Han upplever detta som ett problem (kan man verkligen leva livet om man på skyddad distans kontrollerar dess händelser?) och detta alstrar skämt av typen att han måste kontrollera sitt kontrollbehov (eller om det var sluta kontrollera sitt kontrollbehov?).
Å andra sidan är serien Rocky ett modigt konstverk. Rocky är självutlämnande och tar ofta upp känslor och problem – svartsjuka, rädsla för ensamhet etc – som de flesta mörkar utom kanske för någon närstående. Rocky är också ovanligt politiskt modig. I frågor som annars är hårt politiskt-korrekt stämplade i offentligheten skämtas det till synes med dödsförakt i serien. Där många skulle hålla tillbaka en kittlande oneliner vräker Rocky ut den utan att verka nervös för att bli utsatt för medvetna eller omedvetna missförstånd i en plötsligt uppflammande jakt på det politiskt inkorrekta. ”Offret” i Rocky är genom effektiv användning av självironi oftast han själv, men de till exempel rasistiska, misogyna eller homofoba attityder som vädras är sådana som finns i samhället och som skuggor inom Kellerman själv. Rocky går konsekvent dit där det bränns politiskt, moraliskt eller känslomässigt och utvinner humor, gärna med svart botten. Kellerman menar att han inte censurerar sig med hänsyn till vad folk ska tycka. Däremot följer han två principer. Den första är: ”Om man skrattar åt det ska det vara med.” Den andra: ”Om det finns i mig så får det vara med.” Och så tillägger han att det ofta blir roligt när det blir ”fel”, det vill säga när det som sägs krockar med de normer och värderingar som styr hur vi ”bör” tycka.
Det kan tyckas underligt att en människa som är garderad och rädd drar gränsen för sitt eget ansvar för att inte bli missförstådd just där Rocky drar den. Varför får vi andra, som han alltså innerst inne har svårt att lita på, ett så stort ansvar för bilden av Rocky/Kellerman?
När Kellerman svarar framgår det att han just litar väldigt mycket på sina läsare. ”De som läser mycket ser helheten”, säger han och i helhetens trygghet vågar han uppenbarligen spetsa till detaljerna.
Kellerman tycks uppriktig i sin tillit till läsarna. Det var i mötet med läsarna allting började. Kritiken kommer i and-ra hand eftersom det fanns en relation med läsarna långt innan serien började uppmärksammas av kultursidorna och få recensioner. Människor han tyckte om tyckte om serien, ja människor i allt vidare kretsar tyckte om den. Tiotusentals människor tyckte om den så mycket att Kellerman inte bara kunde leva på sin konst utan också leva gott på den. Så det kanske inte är så konstigt att han litar på läsarna?
– Läsarna tar hand om din försörjning. Inför läsarna verkar det som om du kan säga och göra vad som helst utan att vara rädd för vad de ska tycka. Är det så att du behandlar dem som ett barn behandlar ett par stabila föräldrar som ser allt det gör i ett ljus av ovillkorad kärlek? Föräldrar som låter sin varmt förstående blick svepa över barnet som fritt härjar omkring som det måste. Är läsarna dina idealföräldrar?
– Inte idealföräldrar, men nu när du säger det så stämmer det nog att de är som någon sorts föräldrar. Jag är beroende av dom, men jag vill inte vara det. Jag vill gärna tro att jag skulle klara mig utan dom men det skulle jag nog inte. Utan dom skulle jag hamna i rännstenen, men är jag tacksam? Nej! Jag blir irriterad när dom lägger sig i och försöker påverka hur jag lever mitt liv. Det är nog otacksamt att vara läsare, men å andra sidan är de inte mycket till föräldrar för de motarbetar varje försök från mig att ordna upp mitt liv! De klagar när jag skaffar tjej eller flyttar ut på landet eller hänger mig åt arbete. De vill bara att jag ska supa och härja runt. Vad är det för föräldrar egentligen?
I sitt sommarprogram år 2007 var Kellerman lika självutlämnande som i Rocky och liksom i serien lät han lodet svepa över den djupaste smärtan. Han talar om när han var barn och hur han dominerades av skräcken att hans föräldrar skulle råka ut för olyckor, dö eller försvinna på något annat sätt. Han berättar om sin misstro mot parförhållanden:
”Jag får ofta höra att jag är cynisk, men jag tycker inte jag är det. Jag är inte cyniker, jag är synsk. Jag ser att allt är skit och kommer att gå åt helvete. Men jag är helt okej med det. Livet går i cykler, händer det något bra så händer det något dåligt. Det är bara så det är att vara homo sapiens, gillar man inte läget så kan man bli åsna i stället. Jag såg en del åsnor när jag var i Grekland en gång, de bara står där vid vägkanten och blänger rakt ut i intet. Det händer inte ett skit. De var i och för sig bundna, men vad gör vilda åsnor? Jo, de står vid vägkanter och blänger rakt ut i intet. Det händer inget jobbigt i deras liv, men de har inte speciellt lattjo heller.
Det är samma sak med förhållanden. Jag vet att jag inte kommer att träffa någon som jag kommer att vara ihop med resten av livet. Och hur vet jag det? Jo, därför att det sista paret som lyckats med det konststycket dog på sextiotalet. Och det var två ryska russin som bodde på en stäpp nånstans där det inte fanns någon annan att välja på.
Förhållanden i modern tid fungerar inte som de gjorde förr. Då var man ihop med samma jävel tills man dog, som svanar. Nu byter man svan några gånger under livets gång, och det är väl bra med det. Man lär sig en jävla massa saker av alla man är ihop med, och om man skulle bli ihop med ett riktigt rikspucko lär man sig i alla fall att man inte ska bli ihop med ett rikspucko igen. Så man borde ju alltså bli riktigt smart av att ha lite olika förhållanden innan man trillar av pinn. Men ändå håller folk på och bygger upp luftslott om den perfekta tjejen eller killen och hur de ska sitta och gunga i hammocken när de är hundra. Och sen rasar hela världen ihop när han får femtioårskris och bonkar på ekonomitanten på kickoffkryssningen, eller hon tröttnar på hans slappa juck och drar till Rhodos och våldtar strandraggare.
Många skulle nog kalla mig en bitterfitta, men jag ser mig själv mer som en samuraj som har förlikat sig med sitt öde.”
Men som Rockys läsare vet kastade han under 2010 försiktigheten över bord. Mot slutet av Rocky 18 blir han förälskad i en kvinna. En följd av detta möte är att Kellerman/Rocky inte bara vågat fejsa demonerna genom att gå in i en relation. Han har också börjat gå i terapi och känner sig stolt över att han är så mogen att han kan hålla på med sådana ”bögerier”.
Kellerman konfronterar svårigheterna med att leva. Han sänder en av solsystemets modigaste hundar att oförtröttligt dyka mot de djupaste skikt som binder oss samman. Han är en konstnär med förunderligt vidöppna ögon.
Man läser vidare med hjärtat i halsgropen.
Texten är ett utdrag ur boken ”Martin Kellerman”, som ingår i förlaget Orosdi-Backs serie Svenska illustratörer och konstnärer.