I en intervju i DN:s Kultursöndag (27/9) sade Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund att Kerstin Ekman och Lars Gyllensten inte lämnade akademin enbart på grund av Rushdieaffären. Kerstin Ekman ser hans uttalande som ännu ett försök att skriva om historien.
Peter Englund är historiker. Jag trodde det skulle vara bra för Svenska Akademien att få en sekreterare som var noga med källkritiken. Men inom akademin finns något som står över alla andra värden och grundsatser. Det är lojaliteten.
Så nu berättar Englund akademihistoria inte som den tilldrog sig utan som den återges kring bordet på Freden. Själv var han inte med när konflikten om stödet för Salman Rushdie utspelade sig. Men han har lyssnat lojalt. Då blir den konflikten något som enligt hans intervjusvar i DN i söndags hade ”gällt helt andra saker, som fastighetsförvaltning”.
Nu vill jag tala om för Peter Englund att jag har inte avgått ur Svenska Akademien på grund av mina åsikter om dess fastighetsförvaltning. Men jag vet vad han syftar på. Lars Gyllensten föreslog i slutet av sin sekreterarperiod att vi skulle sälja restaurant Freden och det hus som den ligger i.
Detta var ursprungligen en donation från Anders Zorn och syftet var att fattiga skalder och andra ur konstnärsbohemen skulle få ett ställe där de kunde samlas och dricka och äta och tala fram den nya litteraturen och konsten. Så skedde också. Det var länge billigt att äta på Freden och där söps och debatterades. Krogen blev också ett stamtillhåll för Evert Taube och hans entourage.
När Gyllenstens förslag kom var det andra tider. Då hade Freden förvandlats till en guldkrog med priser långt bortom poeternas drömmar. Där åt välbetalda män ur näringslivet och om torsdagarna Svenska Akademien.
Gyllensten tyckte att intäkterna från en försäljning skulle kunna komma diktarna till nytta som stipendier och priser. Han mötte hårt motstånd och led totalt nederlag. Och Lars Gyllensten var inte en man som glömde.
Det har gång på gång under tjugo år gjorts försök att skriva om Rushdiekonfliktens historia så att den i själva verket skulle gälla något helt annat än yttrande- och tryckfrihet. Sture Allén gjorde stora ansträngningar att få det att se ut som om akademin hela tiden hade tänkt stödja Rushdie. Det hade man inte. Det fordrades en presstorm för att akademin skulle yttra sig till hans försvar.
Också här smyger sig historikern Englund tätt och smeksamt intill sin akademi. ”Krisen förvärrades avsevärt av publiciteten.” Jag tycker faktiskt att det var bra att pressen höll ögonen på vad som skedde runt akademins sammanträdesbord och fick den att efter ett tag skriva ihop ett stöd för Rushdie.
Nu berättar Englund stolt i DN-intervjun att akademin hade både Roberto Saviano och Salman Rushdie på besök förra året och han gör det till ett helhjärtat stöd för Savianos sak.
Sanningen, herr historiker, är att den dåvarande sekreteraren Horace Engdahl hånfullt avvisade Björn Wiman i Expressen när han frågade om inte akademin skulle stödja Saviano. Det vore att ställa sig på samma sida som Berlusconi, tyckte Engdahl.
Men Wiman gav sig inte och fick andra skribenter att ställa krav på akademin. Och så var akademin där igen – framföst av pressen till ett initiativ för rätten att yttra sig fritt. I en intervju kallade Peter Englund den gången mitt och andras engagemang för Saviano för ”en käpp att slå akademin med”.
”Hon” säger Peter Englund om akademin bedårad av dess 1700-talsförflutna. Men akademin hör också hemma i vår tid och det vore bra om han inte slirade när han talade om dess nutidshistoria.
Sätt på dig läsglasögonen, Peter. Läs noga akademins stadgar från 1789 och se efter hur många paragrafer som följs av ett finstilt ”tillämpas icke”. Dags att sluta tillämpa akademiledamotskapet som ett livstidsstraff för uppstudsiga.