– Jag var 18 år och hade sparat ihop pengar för att resa hit. Jag var lite osäker, men när jag berättade det för min mamma tittade hon på mig och sa bara: Gör det! Då kunde jag liksom inte backa ur. Jag blev biten av New York, gick på avenyerna och blev förälskad i staden. Det har funnits faser då jag har tyckt väldigt illa om staden, till exempel våren 2002, då nationalismen och flaggviftandet gav staden ett obehagligt ansikte. Men det är roligt att jag befinner mig i olika världar och låter världarna krocka med varandra. Nu sitter jag på Lower East Side och käkar fullkornsburritos, och på fredag ska jag till en skola i Södertälje och träffa elever och svara på deras frågor. Det mår min hjärna bra av.
Vad betyder priset för dig? Vet du ens vad Obie är för någonting?
– Jag har inte så väldigt bra koll på amerikansk teatervärld, men jag vet att Tony är det lite finare priset som delas ut på Broadway, medan Obie är ”off-Broadway”. Men det är roligt, framför allt därför att det var en ganska lång process som ledde till det. Amerikaner är inte direkt kända för att vara världsbäst på att översätta pjäser. Och att hitta rätt översättare tog sin tid. Det var teatern The Play Company som gjorde en egen översättning av texten, jag var här och testade den engelska versionen. Så den långa processen slutade på roligast möjiga vis.
Med detta prestigefyllda pris sällar sig Jonas Hassen Khemiri till den skara av svenska dramatiker som har slagit i Amerika, bland dem giganter som August Strindberg och Lars Norén. Kort tid före premiären på ”Invasion!” i New York kom romanen ”Montecore. En unik tiger” ut i USA. Recensionerna var i båda fallen entusiastiska.
Hur känns det att vara ett stort namn här?
– Det är än så länge en ganska blygsam skara som har sett min pjäs. Förhoppningsvis kommer den upp i höst igen så att fler kan se den. Det roliga är att jag kan sitta i en del av världen och fantisera ihop någonting som betyder mycket för mig, och att det kan vridas ur mina händer och transporteras till andra platser.
Khemiri talar om det ”otroligt fascinerande” som inträffar med hans ord när de rycks loss från honom och sätts i andra sammanhang.
– Det sker tack vare grymma översättare, men beror också på att producenten har koll på vad som händer med pjäsen på andra sidan Atlanten. Pjäsen handlar mycket om rädsla för det främmande, hur man skapar en känsla av gemenskap med hjälp av idén om en fiende. Att se det spelas i skuggan av World Trade Center var väldigt speciellt. Reaktionerna från publiken var starka, på ett sätt som jag inte har upplevt när den har spelats i Europa.
Ett exempel på det är att pjäsen inleds med att två skådespelare som sitter i salongen på ett störigt sätt kommenterar vad som sker på scenen. I Sverige var det många som gick på det och försökte hyscha ner de två.
– En sund reaktion, tycker jag, jag skulle också bli arg. Men här i USA var reaktionen annorlunda: folk ringde 911 till polisen! Så teatern var tvungen att ha personal i salongen som förklarade att detta var en del av föreställningen. Det var roligt att se vad som var den första impulsen och att se vad folk skrattar åt, hur olika skratten låter.
En annan publikreaktion: i en scen visar sig tolken vara en lögnare, och när han översätter arabiska till felaktig engelska reagerade New York-publiken starkt.
– Det är så intressant att se lockelsen i att lita på den vi förstår, även om vi hör att hon ljuger och säger helt galna saker.
Han ser detta som en metafor för den manipulation som förekommer i massmedier. Och så avslöjar han något som inte är känt tidigare: han har skrivit en ny pjäs som har premiär i höst på Folkteatern i Göteborg, beställd av Lars Norén. Pjäsen är en kommentar till hur manipulation fungerar.
– Vi lever i en värld där vi tror att vi genomskådar manipulation. Utmaningen för mig som ordvrängare blir då extra stor. Mycket av det jag har skrivit handlar om hur man kan manipulera fram vissa känslor, hur ord kan användas för att driva politisk hetsjakt, eller hur ord kan användas för att skapa falska gemenskaper.
Pjäsen tar avstamp i de apatiska flyktingbarnen, en kontrovers som bland annat gick ut på att en del myndighetspersoner och experter hävdade att föräldrarna hade framkallat barnens sjukdomstillstånd. Men pjäsen handlar inte om själva sakfrågan, utan om hur de apatiska flyktingbarnen utnyttjades av olika falanger.
– En del använde frågan för att etablera en svensk självbild, andra för att komma med enkla sanningar. Det var en rolig utmaning att skriva, eftersom den touchar frågan om vilken bild vi svenskar har av vårt land, och hur smärtsamt det är att inse att vi har vissa problem där det vore bekvämare att sticka huvudet i sanden.
Utmaningen, säger han, är att gestalta ämnet rent dramaturgiskt. Det får inte bli svartvitt, att man letar efter en syndabock, då blir det helt ointressant. Att karikera champagneskålande migrationstjänstemän vore för bekvämt. Alltså förekommer inget skuldbeläggande i pjäsen.
Pjäsen är som titeln ”Apatiska för nybörjare” antyder en komedi.
– Det var också en utmaning att skriva en komedi om ett ämne som är så vidrigt. Förhoppningsvis finns där den sorts humor som jag älskar, då man skrattar, men inte riktigt vet varför, eller om det är okej att man gör det.
Till hans idoler hör dock inte Roberto Benigni, som gjorde filmen ”Livet är underbart” – om nazismens Förintelseläger – där världen är ond och man kan skratta sig ur den. I stället nämner han komiker som Dave Chappelle och Richard Pryor som förebilder.
– I vissa stunder tänker jag att humorn som subversivt verktyg är effektiv, när den är avväpnande. Men andra dagar tänker jag att humorn bara är bekräftande och bekväm.
Trots att Jonas Hassen Khemiri är politiskt engagerad och har följt vad som till exempel har hänt under den arabiska våren vill han helst inte tala om politik.
– Jag skriver väldigt mycket om politik och makt. Det är ingen som läser mina texter som inte tror att jag har politiska åsikter. Jag har aldrig tittat så mycket på al-Jazeera som på senare tid. Men det är just svartvitheten som jag försöker undvika i mitt skrivande. Jag vill inte ge instruktion om vad jag ägnar mig åt i fiktionen. Så jag lämnar politiken åt andra.
Vad driver dig när du skriver?
– Att det måste finna någonting mer än bara livet. Jag minns från tidig ålder att skrivandet var en nödutgång från en vardag som var antingen för tråkig eller för orättvis. Varför väljer man att berätta vissa historier? Det har alltid gjort mig väldigt nyfiken. Det säger mycket om vilka vi skulle vilja vara.
Hans bitvis mycket speciella språk, ofta konstruerat och manipulerat, har ställt översättare inför stora utmaningar. Det är en orsak till att succédebuten ”Ett öga rött”, den mest sålda svenska pocketboken 2004, inte har översatts.
– Nej, jag tror inte att den går att översätta till engelska. Det beror på att bruten engelska lätt blir etnifierad, det blir en viss sorts brytning.
Till ”Montecore. En unik tiger”, som kom ut i USA i februari i år, var det inte lätt att hitta rätt översättare, berättar han. Flera testades, men så efter ett besök på Wisconsinuniversitetet i Madison fick han en testöversättning av Rachel Wilson-Broyles, en lärare på svenskinstitutionen. Och då var det plötsligt som om huvudpersonen Kadir fanns, liksom balansen mellan humor och allvar.
– Rachel är helt genial! Hon hade aldrig översatt tidigare och är ungefär lika ordnördig som jag.
När vi promenerar från kaféet för att ta oss till ett hustak där Khemiri ska fotograferas av Axel Öberg möter han någon som hälsar, men han känner inte igen personen. Det får honom att återkomma till varför han skriver. Han ser en koppling till sin ”ansiktsblindhet”.
– Jag har en känsla av att livet hela tiden sipprar i väg från mig. Så om jag skriver ned orden ger det en känsla av att leva på riktigt, att det är någonting beständigt, som fryser ett ögonblick. Det kommer från en känsla av att inte ha ett minne, eller i varje fall ett osäkert, fragmentariskt minne. Särskilt oförmåga att åtskilja ansikten. Därav min fascination för fotografi. Det händer något när det som sker blir möjligt att dokumentera.