Michael Cunninghams romaner är stillsamt ödesmättade. Meningarna är vackra, subtilt utmejslade i en stil som inte kan härledas till något särskilt decennium.

Öga mot öga är han mer drastisk och direkt. Den finstämda berättelsen om Virginia Woolf, Clarissa Vaughan och Laura Brown i Pulitzerprisbelönta "Timmarna" beskriver han till exempel lakoniskt som "en bok om tre deprimerade kvinnor ".

– Vem hade kunnat tro att det skulle bli en internationell bästsäljare? Jag och min agent såg det som min lilla konstnärliga bok som skulle sälja i några tusen exemplar och sedan marschera med vilken värdighet den nu kunde uppbringa till lågprishyllan, säger han och ler brett.

Att han använde sig av just "Mrs Dalloway" och skapade ett modernt alter ego till Woolfs huvudperson var ingen slump. Virginia Woolf gav honom inträdesbiljetten till litteraturen. Som 16-åring ville han imponera på en flicka han var förälskad i genom att läsa en bok hon rekommenderade. Det råkade vara just "Mrs Dalloway" och upplevelsen gav honom en kick han inte varit beredd på.

– Det var inte så att jag aldrig hade läst en bok förut, men jag hade aldrig sett sådana meningar tidigare. Jag visste inte att det engelska språket kunde sättas på pränt på ett sätt som var så muskulöst och tätt och vackert - och det förändrade min känsla av vad en bok kunde vara och göra.

Det har gått 13 år sedan "Timmarna" kom, men fortfarande vill läsare och journalister allra helst prata om hans största succé, konstaterar han med en lätt suck. Då och då måste han påminna sig om att alla inte är lika lyckligt lottade som han själv - "håll käft och var tacksam!" Nu är han i Sverige - "och tacksam för det" - för att tala om sin senaste roman "När natten faller". Det är en typiskt Cunninghamsk berättelse om en lycklig man i medelåldern, med fru, utflugen dotter och en stor våning på Manhattan, vars liv plötsligt ställs på ända när han blir förälskad i sin mycket yngre svåger.

Äldre man blir alltså kär i bildskön yngling. Han betraktar pojken nästan som ett konstföremål, samtidigt som passionen och samvetskvalen rasar i honom. Ringer det några klockor? För Michael Cunningham dröjde det ganska lång tid innan han insåg att historien påminde om Thomas Manns kortroman "Döden i Venedig".

– Vissa saker är tydligen så inbäddade i ens medvetande att man tror att man kommit på dem själv. Men vid det laget bestämde jag mig för att tydligt börja referera till Mann så att det inte skulle verka som om jag stal från honom, utan att ge honom erkännande.

Lekfulla litterära referenser ingår i hans författarskap. Alla uppskattar det inte lika mycket. En kritiker beskrev honom nyligen med vitrioldoppad penna som "handelsresande i tunna pastischer". Trots att Michael Cunningham kategoriskt påstår att han inte läser kritik är det tydligt att just detta giftiga omdöme nått honom.

– Som författare måste man kunna säga "fuck you" till alla och fortsätta. Att skriva är per definition en motståndsakt, för en författare blir alltid förödmjukad. Det kan vara en förläggare som inte vill ge ut dina böcker, eller en kritiker som säger att allt du gör är pastischer - du måste vara tuff och fortsätta ändå.