– Det här är ett sätt att få snurr på böckerna i magasinet, säger Karin Runevad, chef för området Läsa på Stockholms stadsbibliotek, som ansvarar för projektet ”Den långa svansen”.
– Och vi har valt trettiotalet som höstens tema för att det har så många beröringspunkter med vår tid. Du har den ekonomiska krisen, feminismen med kvinnorna i Fogelstadgruppen, du har funktionalismens genomslag med design för alla och ett stort intresse för att ha det snyggt hemma. Ja, så klart också de nationalistiska strömningarna.
Satsningen har smugit i gång under hösten och innefattar både författarkvällar, kafferep, bloggar och twittrande.
– Det som är unikt för biblioteken är ju det här mötet mellan nu och då. Att vi har samlingarna. Och kan åstadkomma samtal över tiden.
Tre kvällar under hösten kommer samtida författare hit och berättar om själsfränder de valt ut i magasinet. Först ut var Martina Lowden som pratade om poeten Gösta Oswald som debuterade 1946 och dog redan 1950. I kväll är det författaren och journalisten Karolina Ramqvist. Den 9 december kommer poeten Bob Hansson.
Vissa dagar bjuds det kaffe efter lunchen, med sju sorters författare. Då är det bibliotekarier och andra som berättar om litteratur från nu och då.
– Vi är inspirerade av Chris Andersons bok ”The Long Tail”, där han visar att man kan få snurr på det smala utbudet också. Nästan 60 procent av vår skönlitteratur ligger i magasin, säger Karin Runevad. Och 75 procent av de böckerna har inte lånats ut de senaste tre åren.
Det kan förstås bero på att det är ”urtradig litteratur som borde gallrats”, medger hon. Men hon och områdeschefen tror inte att det är hela sanningen.
Sommarens debatt om gallringen på biblioteken, väckt av statsbibliotekarien i Malmö som i sin iver att röja för att få luft och ljus malde ner 30 ton böcker. Ska långa svansen ses som ett svar på det?
– Nej, absolut inte, svarar områdeschefen Johanna Hansson som sitter med just för den typen av frågor.
– Malmö hade otur som hamnade i debatten. Alla bibliotek måste ju gallra. Hyllorna är knökfulla och vi måste få plats med det nya också. Som folkbibliotek har vi inget bevarandeansvar. Det är Kungliga biblioteket som har det.
Nej, huvuduppgiften är att hjälpa till med urvalet, hjälpa läsaren att hitta böckerna. Johanna Hansson säger att de böcker som lånas ut allra mest, det är de som står på ”återlämnat”-vagnarna.
– Man vill läsa det som någon annan velat läsa, säger hon roat.
För ett par år sedan skedde en klassikerboom, där varje svenskt förlag med ambitioner skulle ge ut äldre litteratur. Den har hållit i sig.
Jag frågar den ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Peter Englund, hur de väljer böcker till sin klassikerserie. Och om de tycker att någon speciell tid är intressant just nu.
– Vissa epoker korresponderar kanske väl med andra epoker, men jag har inte hört några sådana argument när vi diskuterar, att det till exempel skulle vara viktigt att återknyta till upplysningstraditionen just nu.
Nej, Akademiens klassiker har stor spridning. Från texter av heliga Birgitta till förra sekelskiftets ”Döda fallet” och ”En skälmroman”, skrivna av författaren Per Hallström som i dag är bortglömd.
Men vad ska vi göra med alla de här gamla texterna?
– Vi ska läsa dem, säger Englund och förklarar varför.
– Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid.
Samtidigt blir klassikerna yngre och yngre. Mellanstora förlaget Modernista ger ut klassiker under tydliga grafiska profiler. De gula med textilpärm, de moderna svenska klassikerna, senast Molly Johnssons arbetarroman ”Pansarkryssaren”. Och så moderna internationella klassiker, större, i svarta papperspärmar. Nu på senhösten Samuel Becketts ”Trilogin”, Malcolm Lowrys ”Under vulkanen” och Cesare Paveses ”Innan tuppen gal”.
– Vi har en blodig amerikansk noirserie också som vi kallar Pulp, fortsätter förläggaren Pietro Maglio. Och så en serie modern amerikansk poesi. Det är alltså förutom alla klassiker vi bara ger ut ändå, som Janet Frame nästa år, Marguerite Duras i år.
Det fanns en lucka när förlaget startades, som Pietro Maglio såg.
– Den översatta litteraturen hade sin guldålder på trettio-, fyrtio- och femtiotalen. Bonniers var som bäst då. Den relevanta och betydande litteraturen gavs snabbt ut på svenska. Det var då man skapade 1900-talskanon: Franz Kafka, Albert Camus, André Gide och Ernest Hemingway.
– Vi satt tre personer från olika generationer och skulle lista tio klassiker och vi valde samma allihop. Det var de här som kom mellan 1920 och 1950.
Modernista började i stället ge ut de yngre klassikerna. Från andra världskriget och framåt. Eller kanske snarare från sextiotalet. Och i sju år har förlaget nu knuffat ut nya klassiker som Inger Christensens ”Det” från 1969, Per Gunnar Evanders ”Det sista äventyret” från 1973 och Stig Larssons ”Autisterna” från 1979.
– Vi arbetar ju med en yngre publik. Och det är oftast de som läser klassikerna. Jag tror att Paul Austers ”New York-trilogi” i dag har lika många år på nacken som en del av de klassiker jag läste när jag var ung.
Också hos det relativt unga förlaget Atlas ser man klassikergenren föryngras. I höst ger man ut två böcker av kanadensiskan Alice Munro. Och så övertog man rättigheterna till alla journalisten och författaren Annette Kullenbergs böcker och lanserade dem som tryck-på-begäran.
De är samtida klassiker. Kulturrådet defininerar klassiker som just en minst tjugo år gammal bok. Men i den traditionella bemärkelsen där en klassiker är en bok som kan stå emot tidens gång vet vi inte hur de står sig.
Statens kulturråd skapade mellan 1985 och 1995 en serie klassiker för den svenska skolan. Hundra titlar västerländsk kanon består den av. Och Kafka, Camus och Hemingway är så klart med, om än inte Gide. Men 2005 fick man i uppdrag av regeringen att lägga till femtio titlar från hela världen. Och de valdes med en annan tidsmarkör. I dag är man uppe i runt tjugosju.
I den nya listan har man gått ifrån sin egen tjugoårsregel när det gäller indiska Arundhati Roys roman ”De små tingens gud” från 1997. En annan ung titel är amerikanen Art Spiegelmans grafiska självbiografi ”Maus”, ursprungligen publicerad i magasinet RAW under åttiotalet och sammanställd som bok först 1986.
Ett annat tecken på en uppluckring av klassikerdefinitionen är bokhöstens tjocka ”Tusen svenska klassiker”. Teologen Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” togs upp bara någon månad efter att den kommit ut.
Men biblioteket då? Författarkvällen med Karolina Ramqvist? Vem valde hon som själsfrände? Jo, Per Hagman, från 1991. Det är också snart tjugo år sen. Och nu är det faktiskt bara tjugo år tills det är trettiotal igen. Tjugohundratrettio.