Knut Larssons förädlade bildspråk gör orden överflödiga. DN:s Jonas Thente läser en ödesmättad bilderbok i åttonde delen av serien Svenska bilder.
Efter tre tidigare böcker har Knut Larsson helt skippat seriens textelement.
Hans nya, ”Krokodilstaden” (Kartago förlag), är en bilderbok helt enkelt, där de uttrycksfulla gestalterna talar ordlöst med hjälp av mjuka pennstreck och raffinerade gråskalor.
Vid saltvattensjön Qarun i mellersta Egypten ligger staden Fayyum. Delvis under den vilar lämningar efter en äldre stad som haft flera namn.
De gamla grekerna kallade den för Krokodilopolis, eftersom den var centralort för dyrkandet av guden Sobek – en manlig gestalt med krokodilhuvud.
Krokodilen var naturligtvis det största hotet för de Nilenberoende egyptierna, och med religionens logik kom Sobek att så småningom dyrkas som allmän fertilitetsgud och inkarnation av solguden Ra.
I Knut Larssons ”Krokodilstaden” är det som om den gamla religionen har tolkats av de franska regissörerna Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet.
Berättelsen är enkel och mytiskt flerbottnad.En stad till häften sänkt i vatten; en råbarkad fiskare som fångar en krokodil; en dröm, ett triangeldrama, en avelse och åtskilliga gengångare.
En ytterligare nivå når man om man noterar den roman som fiskaren somnar över innan det drömlika skeendet tar fart. Georges Rodenbachs ”Bruges-la-Morte” (1892) påminner tematiskt inte så litet om ”Krokodilstaden”.
Romanen är möjligen mer känd i Korngolds operatolkning ”Die Tote Stadt”.
Ja, vem tror längre att svenska serier är liktydigt med buskisartade strippar?
Knut Larsson frammanar den sjunkna staden och det drama som där utspelas med penseldrag som faktiskt skulle kunna kallas ödesmättade.