Det här är ett album som gör mig bekymrad. På ett positivt sätt, så som bra konstverk brukar göra en bekymrad. I motsats till likgiltiga konstverk, som bara brukar få en att tryggt mysa och känna sig som en vd med kontroll och leta efter närmaste person som kan berätta var utställningslokalens kafeteria är och huruvida de har vinrättigheter.

Kolbeinn Karlsson är otäck. Jag tror inte att jag kan förklara hur, men hans berättelser – om man nu ska kalla dem för berättelser – känns inte mänskliga. Det är inte en människa som har skapat dessa serier. Det är något annat.

Och med detta menar jag alltså inte att vara fientlig, utan tvärtom. Karlssons märkliga värld öppnar sig mot schamanism, modernism, experimentell antropologi och postsymbolism. Jag vet inte heller vad det sista innebär, men det var det bästa jag kunde hitta på att kalla ”Trollkungen” (Galago förlag).

Här finns ett tema, som har med civilisation kontra primitivism att göra. Men Karlsson låter sina uttrycksfullt naivistiska bilder för det mesta gå utan text, så han lämnar tolkningen fri. Lika bra det, eftersom den inledande storyns egenartade grammatik nästan alltför väl understryker känslan av budskap från en annan sorts värld.