Johannes Klenell, redaktör på serieförlaget Galago ger sig i en debattartikel i Aftonbladet in i kvoteringsdebatten.
Med Galago som positivt exempel vill han ge sitt stöd till Arvikafestivalens beslut att nästa år ha hälften kvinnor på scenerna.
– Jag vill inte diskutera kön och kvalitet säger han direkt till DN.se.
Han menar i stället att det är den manliga grabbighetskulturen som gör att kvinnor inte kommer fram. Att det visst finns tillräckligt många kvinnor som gör kvalitetskultur – det är bara männen som inte ser dem.
– Vi har i hemlighet arbetat med frågan i mer än fem år. I hemlighet för att vi inte ville att det skulle värderas innan vi kom fram. Att slippa just diskussionen om kvalitet, att man skulle kunna hävda att vi gav ut sämre serie bara för att vara korrekta…
Bland det första Galagoredaktionen gjorde var att konstatera att män ringer män när de vill ha hjälp.
– Vi införde en regel att man ringer två kvinnor innan en man får frågan.
På så sätt blev man tvungen att ta kontakt med människor utanför de traditionella (läs manliga) nätverken och nå andra aktörer (läs kvinnor).
Förlaget införde också en 50%-regel för tidningen, satt så att kvinnorna i alla fall inte skulle stå för mindre än en tredjedel av innehållet.
Klenell framhåller att kvotering inte är en mekanisk rättviseformel utan ett verktyg för en alert ledning att förändra.
Hur har ni då lyckats?
– I år ger vi ut åtta album av kvinnor och tre av män och vi håller hyfsat 50/50-fördelning i tidningen. Men än viktigare är att vi nått både andra serieskapare och helt andra läsargrupper.
Förlaget har alltså breddat både innehåll och målgrupp, vuxit och överlevt.
Klenell tror att män generellt har svårt att se kvinnors skapande, att se den kvalitet som faktiskt redan finns utan låser i stället fast sig i sin egen manliga värld.
– Med kvoteringsverktyget har vi i stället hittat nya konstnärer vi kanske aldrig annars sett. Vi måste se ett större perspektiv än vårt eget, säger Klenell.
Han säger tydligt att Galagos arbete inte på något sätt är i mål. Och att man inte heller har gjort det arbetet ensamma.
– I dag finns kvinnliga nätverk, till exempel det feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget, som betytt väldigt mycket för att nya konstnärer har kommit fram.
Vad läser han då själv för serier?
– Just nu läser jag Anneli Furmark och Nanna Johansson. Och Malin Biller.
Det blir mycket läsande i jobbet säger han och störtar åter till den kricketmatch han deltar i när jag ringer…