Mircea Cartarescu är bekymrad. "Jag beklagar att du tvingades försjunka i mina stackars böcker", skriver han. Jag har berättat att jag inte är riktigt färdig med hans romaner. Inte tillräckligt för att kunna ställa intelligenta frågor i alla fall. Jag behöver lite mer tid. Sen ska jag ringa honom i Bukarest.
Det ska visa sig att det inte blir så.
Men först: vad man bör veta om den rumänska författaren Mircea Cartarescu är att han har lagt beslag på en av tätpositionerna i namndroppar-ligan. Såväl svenska som utländska författare nämner honom gärna som favorit och man ser hans namn och citat ut hans böcker lite varstans. I Sverige publiceras han inom ramen för Albert Bonniers förlags prestigefulla Panache-serie. Att översättaren Inger Johansson har gjort ett så makalöst arbete bidrar utan tvekan till att han är beundrad av både den kräsna kaféintelligentian och vanliga dödliga läsare.
Man bör också känna till att hans romaner är krävande.
Jag ställer en oförskämd och omöjlig fråga till honom - ber honom beskriva vad en förstagångsläsare har att vänta av hans böcker, i en enda mening.
Han ger mig tre.
- Det kan vara som att dyka ner i en djup sjö och försöka andas vattnet.
- Eller som att försöka äta en stor födelsedagstårta i en enda tugga.
- Eller som att hitta en stor skatt och börja svälja diamanterna.
Hans stora projekt är en trilogi som heter "Orbitór". Det är rumänska för bländande, förblindande. Men latinets orbita betyder stig, bana, spår och det är en lika giltig beskrivning av Cartarescus trilogi, av vilka den första och den andra delen har skrivits och översatts. En hallucinatorisk, febrig barndomsskildring som ofta lämnar läsaren bländad och vilse, men snart leder henne in på stigen igen.
- I mina skamlösa dagdrömmar föreställer jag mig min litterära profil som en kombination av Proust och Kafka - en färgstark Kafka eller en mörk Proust. Och med en smula Musil.
Sannerligen. Världsförfattarna är väsentliga byggstenar i Cartarescus biografiska romanprojekt. Han är född 1956 och det Bukarest han skildrar är på samma gång magiskt myllrande och socialgrått Securitate-behärskat.
- Vad jag har gemensamt med Marcel Proust är fascinationen för tiden och minnet. Men jag är inte alls intresserad av att rekonstruera det förflutna, som Proust är, utan att helt enkelt konstruera det. Jag bygger mig själv steg för steg genom att med varje mening bygga mitt eget förflutna.
Det är fullt av fjärilar i "Orbitór". Fjärilar i alla möjliga skepnader och roller. Hela trilogin är uppbyggd som en fjäril, menar Cartarescu. Första delen bär undertiteln "Vänster vinge", andra delen "Kroppen" och den sista "Höger vinge".
- För antikens greker var det fjärilen, inte fågeln, som symboliserade själen. Fjärilen är också det vackraste exemplet på symmetri. Dessutom är den självklart den mest imponerande symbolen för återuppståndelse.
Även när Cartarescu svarar på frågor blir han en aning förvirrande associativ. Liksom i romanerna får man känslan av extatisk, tungomålstalande predikant. Jag undrar om han är en cool och beräknande författare eller en sån som plötsligt vaknar till, stirrar på skärmen och undrar: har jag skrivit det där?
- Jag undrar aldrig om "jag verkligen har skrivit det där", för jag vet mycket väl att jag inte har det. Det krävs alltid två för att skriva en bok. Jag skulle vara en dumskalle och en stor bluff om jag trodde att jag någonsin har skrivit en enda mening av mig själv.
- Jag har alltid en osynlig medhjälpare bakom ryggen. Ju större hans bidrag är, desto bättre blir mina böcker.
Den där "osynlige medhjälparen" får förbli ett mysterium. Jag försöker få tag på Mircea Cartarescu, men numren fungerar inte. Han skall flyga till Stockholm. I morgon är han på Kulturhusets internationella författarscen. Jag ska försöka få en skymt av den osynlige medhjälparen där.