2009 innebar en krisig avslutning på ett krisigt decennium. Och allra mest krisig är bokbranschen. Försäljningen dalar, bokhandlarna köper in allt färre titlar, och folk tycks i största allmänhet ha lagt ner läsningen till förmån för upplevelser med snabbare utdelning.
Samtidigt står hela branschen inför den största revolutionen sedan Gutenberg. I samma stund som e-böckerna slår igenom på allvar – eller egentligen i samma sekund som någon lanserar en läsplatta med riktig bokkänsla – kommer hela litteraturens värld att se radikalt annorlunda ut.
Man kan förstås inte vänta sig att kunna avläsa det här i litteraturen, åtminstone inte ännu. Det tar några år för författarna att bearbeta en genomgripande kris. Tänk bara på mordet på Olof Palme, det olösta brottet som skavde i allas våra medvetanden och med en fem-, tioårig fördröjning ledde till att vi i dag (trots att de flesta i litteraturens värld inte riktigt vill kännas vid det) har en av världens bästa kriminallitteraturer. (Och, givetvis, massor av skit.)
Men man kan leka med tanken på vad som komma skall – och man kan söka tecken i tiden. Jag har nämligen en känsla av att 2009 var ett jäkligt seriöst år i litteraturen. Det var många som tog i ordentligt.
Litterära trender är märkliga ting. Man har skrivit en bok, lyfter blicken, ser sig omkring – och upptäcker att flera andra har gjort ungefär samma sak. Så var fallet för några år sedan, då den biografiska romanen härjade. Så var fallet häromåret, då den hämningslöst subjektiva bekännelseskriften härjade. Och så är – i någon mån – fallet också i år.
Man kanske inte direkt kan tala om en undergångsstämning, snarare en känsla av att många upplever sig skriva sin sista bok. Man vet inte hur det ser ut i framtiden. Man måste få med så mycket som möjligt, få ur sig de där allra viktigaste orden. På ett lite paradoxalt vis återföds totalromanen i ett kristillstånd.
Det som hände i år upplever jag som en sorts reaktion på litteraturens rörelse mot pseudointim reality-tv, och kanske tog det sin början i poesin. Mycket gör ju det, utan att vi märker det. Den allra farligaste tendensen i tiden är strypningen av poesin, litteraturens experimentverkstad, platsen där de nya vägarna etableras. Att Johan Jönsson häromåret fick möjlighet att ge ut sin monumentala, oändligt perspektivrika motståndsskrift ”Efter arbetsschema” var lika viktigt för den svenska litteraturen som att Lars Mikael Raattamaa tilläts bli hyperpolyfon i den säregna ”mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka”. Båda de monumentala diktsamlingarna kom 2008.
Det är många röster i dem, det är otroligt många röster, och jag tycker att det är något liknande vi ser i romanen, åtminstone i dess mest löftesrika delar. Det är en rörelse bort från det hyperegocentriska, det grälsjukt inskränkta. Världen tar plats på scenen, samhället, politiken, kollektivet, historien. Den mångstämmiga, perspektivrika romanen visar återigen sina konturer.
Titlar som ”Den sista cigarretten” och ”Den siste greken” behöver inte nödvändigtvis indikera undergångskänslor, men när Klas Östergren utsatte det 80-tal som födde honom för en hänsynslös granskning och Aris Fioretos lyfte blicken från böckerna och gick i närkamp med sina rötter uppstod två skilda arter av litterära bokslut, båda påtagligt polyfona.
Något liknande hände inom kriminalromanen. Anders Roslund och Börge Hellström samlade sig till ett riktigt kraftprov i ”Tre sekunder”, en lika svart som överrik fängelse- och infiltrationshistoria som lyckades skära ett tvärsnitt genom ett helt samhälle.
Med ”Kunzelmann & Kunzelmann” skapade Carl-Johan Vallgren sin version av den svindlande totalromanen, med en skarp egg riktad mot den samtida likriktningen, medan Steve Sem-Sandberg i ”De fattiga i Łódz” låter den riktigt digra kollektivromanen återfödas. Med sin centraleuropeiskt färgade version av dokumentarism har han hittat ett alldeles eget tonfall som passar som hand i handske för en kollektivroman som letar efter mörkrets hjärta utan att hitta det. Och det är själva poängen.
Ett betydligt ljusare kollektiv lyckades Anna Jörgensdotter skriva fram i sin glimrande, känslosvallande släktkrönika ”Bergets döttrar”. Om Jörgensdotters litterära urmoder är Moa Martinson, heter storasyster utan tvivel Monika Fagerholm.
Fagerholm återvände med ”Glitterscenen” till den fjärran finlandssvenska trakt där det storartade genombrottet ”Den amerikanska flickan” utspelade sig, och hon gjorde det genom att ta steget vidare och berätta samma historia en gång till, men vidgad, expanderad genom helt andra subjekt och på ett alltmer gudomligt språk.
”Glitterscenen” är krönet på ett romanår med ovanligt många storsatsningar. Samtidigt som det kan tolkas som ett tecken på den pågående bokkrisen – att man undermedvetet samlar sig till ett sista storverk – kan det lika gärna tolkas precis tvärtom. Som ett medvetet motstånd mot illusionen att litteraturens betydelse skulle ha minskat. När det egentligen är tvärtom.