Jag minns precis när jag bestämde mig. Vintern nittionio: mina nyfödda tvillingpojkar låg i respirator, svårt sjuka, och jag stod vid utfarten från lasarettets p-hus, på väg hem för att försöka få ihop ännu en recension. Automaten vid bommen önskade mig hjärndött ”en bra dag” och jag tänkte: i helvete. Slut på pliktkritiken. Om jag inte skrev för att förändra världen kunde det lika gärna kvitta.
Nu minns jag förstås inte vad jag skrev den dagen. Storvulna beslut är lätta att ta och lätta att glömma. Vardagen återvänder, barn klarar sig, kultursäsonger rullar på och den kritiska verksamheten kapslas in i en med åren alltmer prekär ekonomi där man värnar sin nisch så gott det går, som en utrotningshotad fågel.
Jag tänker på det här medan jag läser nya numret (36/37) av tidskriften Fronesis. Temat är just ”kritik”, och på omslaget finns en enkel bild där tre gubbar knatar runt i var sitt ekorrhjul medan en fjärde tar ett språng åt sidan och hoppar ut.
Just så. Jag blir alltid upprymd av Fronesis, men den självklara kopplingen mellan estetisk och social kritik i det här numret gör mig lycklig. I redaktionens förord talas rent av om ”samhällskritikens återkomst”, och även om det låter som en besvärjelse är det, tänker jag, en nödvändig besvärjelse.
Fronesis följer spåren av en lång, kritisk tradition, från Kant via Marx till Foucault, vars föreläsning ”Vad är kritik?” översätts till svenska för första gången. Foucaults ”kritik” är ungefär detsamma som Kants ”upplysning”, ett befrielseverk som ytterst går ut på att ”finna en väg ut ur nuet”. Anders Ramsay är inne på något liknande i sin essä om hur Marx ekonomikritik tog form som en naturlig följd av den ”humanistiska”. Kritik alltså som ett skärskådande av fiktioner i alla dess former. Från Nobelpriset till statsskulden.
I kritikens vardag blir det inte alltid så. När jag för några år sen träffade filosofen Boris Groys över en tallrik morotssoppa i Karlsruhe förklarade han ampert för mig att kritiken var ”konservatismens sista fäste”.
Jag förstod tyvärr vad han menade. Mycket kritik bekräftar bara branschvärderingar som redan gjorts på annat håll i produktionen. Så fungerar det, men samtidigt: bakom systemen och strukturerna lever kritikens utopi. Det där som gör att man, ibland, kan tyckas kliva ut ur hjulet. Som Foucault sade, ”fatta beslutet att inte låta sig styras”.
Så tack, Fronesis, för påminnelsen. Höll på att glömma det igen. Men om världen inte kan förändras med kritik, hur kan den då någonsin förändras?