Det är tidig morgon och vår i luften. Jag träffar Nina Hemmingsson i hennes ateljé i Aspudden, i ett av 60-talshusen nära Konstfack. Hon har en svart tajt klänning, höggravid mage, svartsotade ögon och tofflor.
De senaste åren har allt fler lärt känna Nina Hemmingssons kaxiga, feministiska och depressiva seriefigur från seriealbumet ”Jag är din flickvän nu” och enrutor i tidningar som Elle, Bang och Aftonbladet. Nu kommer hennes nya bok, ”Så jävla normal”. Den består av en samling teckningar som hon har gjort mellan 2006 och 2009, på kvällar och nätter när hon varit ledsen och arg och inte kunnat sova. Det var egentligen inte tänkt att de skulle hamna i en bok.
– Jag hade aldrig kunnat göra de här bilderna om jag tänkt att de skulle publiceras. Jag har varit väldigt omedveten när jag arbetat. Nästan som om jag varit full.
Den nya boken är avskalad och brutal och slår direkt i magtrakten. Den namnlösa huvudperson finns kvar men orden är färre. Här viskar och skriker hon, besvärjer och ber. Likt mantran upprepar hon fraser som ”säg att du vill ha mig”, ”allt är okej” eller ”ta mig hårt”. Hon är ofta naken, alltid ledsen eller arg och ibland kåt. Med svidande skärpa belyser Hemmingsson konflikten i att älska och vara beroende av en man, samtidigt som man hyser ilska mot gruppen män och deras makt. ”Alla killar är fula utom min”, konstaterar hennes seriefigur. Mycket av kaxigheten från den förra boken är borta. Jag undrar varför.
– De nya bilderna är frusna mitt i en känsla, innan jag har hunnit dikta upp en revansch.
Och känslan är en sorg över att alltid definieras utifrån sitt kön. Att vara tvungen att förhålla sig till de förväntningar som följer med att vara kvinna. Att inte bli accepterad som en helhet, där man kan vara allt från pinsam och svag till stark, vulgär och rolig. Och då inte så där lite lagom utan tokmycket.
– Det är sällan som någon uppfattar mig så som jag själv uppfattar mig. Mina teckningar är mer rättvisande än min spegelbild.
Jag kommer att tänka på Karin Johannissons nya bok ”Melankoliska rum”, en idéhistorisk studie av melankoli och depression. Där berättar hon att feministen Betty Friedan på 60-talet lanserade ett namn på den kvinnliga melankolin: ”problemet utan namn”. ”Det stod för en känsla av tomhet som fanns inbyggd i kvinnorummet, i kravet på att förverkliga sig i själva kvinnligheten, tränga bort jaget, underkasta och anpassa sig”, skriver Johannisson. (Läs Boklördags intervju, 4/4.)
Nina Hemmingssons böcker har vad man kallar hög igenkänningsfaktor. Hemmingsson är född 1971. Jag är född 1979. Min identifikation är närmast total. Vilket är oroväckande. Det skulle kunna betyda att vi 70-talister är en samling labila kvinnor. Som gråter i sängen om kvällarna, men inte kan förklara varför (och våra pojkvänner kan inte trösta). Som ständigt äter för mycket eller för lite. Som drogar oss med alkohol, sex och kärlek. Som är deprimerade och äter psykofarmaka. Som hyser en schizofren blandning av kärlek och förakt för både det egna och det manliga könet.
– 80-talisterna har det kanske lite lättare. I dag vet alla vad feminism är, till och med min nioåriga son har koll. Vi hade inte det stödet när vi växte upp.
Det var först när hon var 18 och tog en kurs i ”feministiska studier” som hon förstod varför hon själv var så arg.
År 2000 gick hon ut konstakademin i Trondheim (”Det bara råkade bli Norge, jag sökte och kom in”). När hon kom tillbaka till Sverige blev hon överkänslig mot all konst som inte kändes äkta. Hon var mån om att hitta ett uttryck som kändes okonstlat och direkt.
Lösningen blev penna och papper. För det krävdes inga resurser och hon kunde sitta hemma på sitt rum och slapp träffa konstfolk. I två år skrev hon och tecknade, tecknade och skrev. Men det dröjde innan hon förstod att hon kunde koppla ihop de båda uttrycken. Det krävdes att en vän påpekade det. Då var Nina Hemmingsson över trettio år.
– Jag var helt efterbliven, jag borde få ett långt liv som kompensation.
Hon kom att trivas bra i serietecknarvärlden. Där kände hon inte till referensramarna. Serietecknare hade hon aldrig drömt om att bli.
Serietecknare klagar ofta över att de inte bli tagna på allvar. ”Serier är faktiskt också konst!” säger hon med en pipig röst. Själv ser hon inte attityden mot mediet som en nackdel.
– Tvärtom! Många slår upp ett seriealbum med öppet sinne. Det ser kul och inbjudande ut, sen är kanske innehållet djupare än man trott. Serieskapandet är som matematik, säger hon. Bilder och ord nöts mot varandra tills allt stämmer. Hon utgår alltid från orden, från det hon vill berätta, formen är sekundär. Visst har hon funderat på att skriva något som bara är text. Men när texterna blir längre blir det genast en massa berättartekniska problem. Böcker har annars varit viktiga. När hon växte upp läste hon gärna klassiker av August Strindberg, Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka.
– Jag var ointresserad av skolan, men eftersom jag läste mycket har jag ändå fått något slags språklig bildning. Jag tror att läsa mycket är bland det bästa man kan göra.
I dag blir det mest svenskt. Den senaste tiden har hon fördjupat sig i Kristina Lugn, Lena Andersson, Agneta Klingspor och Inger Edelfeldt.
Hon inspireras av deras förmåga att tydliggöra sådant som är så vardagligt att det tenderar att gå oss förbi. Lena Andersson kan trolla fram sanningar ur torra detaljer och Kristina Lugn belyser vardagen med sina byråkratiska ord. Hemmingsson minns tydligt en passage i Agneta Klingspors ”Går det åt helvete är jag ändå född”, där Klingspor beskriver hur man blir lös i magen av att ha mens.
– Jamen, precis så är det, tänkte jag. Vad bra beskrivet!
Sexualiteten i dina egna böcker är närmast självutplånande. Din karaktär niger och säger saker som ”till er tjänst” och ”säg att jag är liten och söt och gjord av porslin”. Varför är det så?
– Det finns en längtan efter att kapitulera, att göra det som förväntas av en, vara någons lilla docka.
– Fortfarande har kvinnor så få sexuella uttryck att röra sig med. Jag tror att det finns så mycket mer att upptäcka, men då måste man våga vara mer pinsam. Man kan ju till exempel fantisera om hur det känns att gnugga sig mot föremål. Men tänk vad förbjudet sådant är att säga. Det blir pinsamt direkt, säger hon.
Konstnärer som väjer för det löjliga och pinsamma blir ointressanta, säger hon. Och blir därför just löjliga.
Genom att ge ut ”Så jävla normal” ville Nina Hemmingsson göra något modigt.
– När det känns pinsamt och jobbigt börjar jag tänka på vad jag ska ha på mig på releasefesten. Eller så tänker jag på döden – då känns en utlämnande bok inte så farlig.