Inte bara på DN:s kultursidor duggar manifesten tätt i höst. På flera, vitt skilda håll, tycks samma vilja att skaka liv i manifestformen ha uppstått. Pirate Bay-köparen Hans Paneya har skrivit ett manifest, publicerat i tidskriften Wired. Mia Engberg som producerat den feministiska porrfilmssamlingen Dirty Diaries förkastar mainstream-porren i sitt manifest. Även på förlagsfronten råder manifestfeber. Exempelvis kommer lilla bokförlaget Ink i september ut med de första två essäerna i en serie med namnet Ink Manifest.
Gabriel Itkes på Ink bokförlag berättar att idén till manifestserien kom till när han besökte den stora futuristutställningen på Tate Modern i London tidigare i år. Han drabbades av Marinettis 100 års-firande manifest där han vänder sig till ”Italiens unga konstnärer” – det första av cirka 50 futuristiska manifest mellan 1909 och 1915 som också sägs utgöra startskottet på modernismens intensiva manifestskrivande.
– Det första futuristiska manifestet visar så tydligt hur pregnant en text kan vara. Hur viktiga konsekvenser den kan få, säger Gabriel Itkes.
Ink förlag vill se sig som ett forum för verkligt radikala åsikter.
– Det finns ett behov av modiga, samhällsorienterade texter som känns nya och fräscha. Som om inte kompromissar med gamla auktoriteter och anpassar sig till vad som är ”okej” att tycka och säga.
Och Gabriel Itkes menar att höstens manifesttrend visar att det äntligen finns ett intresse för dessa ”fräscha” åsikter. Han tror att lågkonjunkturen kan vara en del av orsaken. Nästa års riksdagsval en annan. Plötsligt finns all anledning att positionera sig – att starta en kamp.
– I goda tider finns en tendens att lojt acceptera rådande kulturella uttryck, att ta till sig det som serveras. Men när bubblan nu har spruckit börjar så sakteliga modejournalistikens stjärna dala och det bildas ett tomrum som kan fyllas med verkliga idéer.
Under första halvan av 1900-talet – modernismens storhetstid, skulle manifestet förklara allt det gamla dött och massorna skulle eggas till handling. Efter postmodernismens inträde var det snarare de gamla manifesten själva som dödförklarades. De senaste 30 åren har manifestskrivandet i stort sett upphört. Tills nu.
– Innan de två litterära manifesten publicerades i DN nyligen var det länge sedan jag såg några nyskrivna manifest, säger Claes-Göran Holmberg, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.
– Postmodernismen har inga manifest och bildade inte grupper på samma sätt som modernisterna. För sju år sedan skrev jag en artikel där jag konstaterade att manifestens tid var över. Nu visar det ju sig att jag hade fel.
Det modernistiska manifestet är till sin form politiskt expressivt. Det talar gärna i vi-form; som Arthur Lundkvist som gärna inledde sina skrifter med ”vi unga” eller futuristchefsideologen Marinetti som orakelaktigt använde fraser som ”vi förkunnar”, ”vi förklarar”. Man gick till våldsam attack mot etablissemanget i retoriskt upplagda texter som skulle svepa med läsaren i de omstörtande aktiviteterna.
– För futuristerna var manifestet i sig den kanske viktigaste uttrycksformen. Den kom att stå över själva konsten, säger Claes-Göran Holmberg.
De nya manifesten, menar Claes-Göran Holmberg, liknar eventuellt i högre grad de något mildare programförklaringarna som föregick modernismens manifest – som romantikernas eller prerafaeliternas – eller i Ink förlags fall, den diskuterande essän. Men etiketten ”manifest” är slagfärdig och han förstår lockelsen i att använda den.
– Nya manifest har alltid fått uppmärksamhet . Det är ett smart drag att använda begreppet om man vill synas, om man vill vara en grupp som sticker ut.
Gabriel Idkes på Ink förlag menar istället att man kanske bör omformulera vad ett manifest är. De grupperingar som det modernistiska manifestet skapade, en ”vi mot dem”-känsla, är inte målet med Inks manifestutgivning.
– Vi hoppas att essä-formen som våra manifestförfattare använder ska motverka den inskränkande och exkluderande effekten och i stället ge utrymme att resonerande föra fram en åsikt.
Om man ser till historien kanske det inte är en sådan dum idé. Grupperingarna bakom ett manifest har knappast varit långlivade, menar Claes-Göran Holmberg. Den så vanliga manifestinledningen ”vi lovar” är i förlängningen nästan undantagslöst ett brutet löfte.
– Manifesten skrivs för att en ung generation vill positionera sig mot en etablerad krets. Men rätt var det är befinner sig manifestförfattarna själva mitt i den kretsen och konkurrerar plötsligt med varandra om pengar och publicitet. Då tenderar de flesta att prioritera det individuella snarare än gruppen.
Grupperingen må falla sönder, men själva manifestet lever kvar. Ibland som ett tidsdokument, som Marinettis futuristiska manifest. Ibland som en text värd att läsas av generation efter generation. Gabriel Idkes har ett solklart favoritmanifest:
– Valerie Solanas SCUM-manifest betyder massor för mig. Det är så fruktansvärt radikalt, man vill spärra in texten. Samtidigt är det så frigörande, man skrattar man hela tiden. Det går inte att tolka det manifestet, det bara slår.