Lantisen som blev globalist

- Tropikerna kan ta död på vem som helst. Åh, det kunde vara tufft där. Hettan, dammet, ensamheten. Men det gick mig i blodet. Jag antar att resorna blev min personliga frigörelse.

- När jag återvände till Polen kände jag mig inte hemma och längtade ut igen. Afrika var verkligen en fascinerande plats i början av 60-talet.

Ryszard Kapuscinski sjunker ned i en stol på Hotell Diplomat i Stockholm. En lätt grimas. Han är 74 nu, höften spökar, men ögonen spelar bakom ett par buskiga ögonbryn.

- Herregud, ibland tror man att livet är en konferens eller en bokturné. Alla dessa inbjudningar... Jag är glad för uppmärksamheten och har nöjet att vara översatt till trettio språk, men hur ska man hinna besöka alla länder bara för att prata om sig själv? Det var bättre förr när man var ung och okänd och fick arbeta i fred.

Världens bästa reporter skrattar ursäktande. Och ögonbrynen gör ett skutt upp i pannan.

Han besökte Sverige för första gången i december 1981 och återvänder med jämna mellanrum. Då tvingades han kasta sig hem till Polen över en natt för att inte missa när general Jaruzelski införde undantagstillstånd.

Om konsten att skriva reportage - och om revolutioner, statskupper, krig och svält - vet han det mesta efter alla år i Afrika. Men han kunde lika gärna ha blivit poet, filosof, historiker, lingvist, etnograf eller antropolog.

Den evige följeslagaren under trista flygningar och ensamma hotellnätter blev Herodotos, det antika Greklands förste historiker, han som reste kors och tvärs för att samla in kunskaper om världen, kanske mest känd för skildringarna av grekernas kamp mot perserna, då Europa vid civilisationens gryning satte stopp för det stora anfallet från Asien.

Man kan läsa "På resa med Herodotos" (recenserad av Maciej Zaremba i DN 14/3) som en livlig berättelse om historieskrivningens fader. Men också som ett porträtt av författaren som ung. Om hur Kapu­scinski lärde sig se och beskriva världens myllrande mångfald utan att fastna i klichéer eller söt exotism.

- Herodotos, säger han, var hi­storiens förste reporter. Jag tänker mig honom som en öppen och glad kille från provinsen. Han ville lära känna världen och det enda sättet var att genomkorsa den. Ingen annan hade tidigare fäst den på papper. Det var en fullständigt förbluffande bedrift.

Ryszard Kapuscinski är också från provinsen, född i östpolska Pinsk 1932, numera Vitryssland. Under andra världskriget sålde han tvål för att få ihop till ett par skor. Ryssarna kom som befriare men snart restes järnridån. Grannarna deporterades till Gulag och socialismen infördes på skolschemat.

Han läste historia i Warszawa och inledde sin reporterbana på tidningen Ungdomens Standar med att resa runt till läsare som skrivit till redaktionen och klagat på oförrätter. Året var 1955, två år efter Stalins död, politiskt töväder. Men han längtade snart efter att se något annat än Polens dystra byar.

Chefredaktören bad honom fara till Indien och skickade med ett exemp­lar av Herodotos "Historia" som reslektyr.

Den unge reportern stavade sig fram i en främmande värld med ett engelskt lexikon. Och det var likadant i Kina på nästa resa. Bedövande och överrika civilisationer.

Herodotos, som tog sig ända ner till Nilen, hävdade att Grekland hämtade sina gudar från Egypten. Och Afrika var en främmande och oskriven kontinent, plågad av västvärldens kolonialism, på väg att frigöra sig från sina herrar i London och Paris, ett till synes perfekt uppdrag för en nyfiken lantis från Östeuropa.

- Jag brann av lust, säger han. Allt var så nytt: människorna, himlarna, vägarna. Av Herodotos lärde jag mig att försöka möta världen med öppna sinnen. Han stack aldrig näsan i vädret och ville åt särarten hos andra folk. Men han betonade att alla egentligen är rätt lika. Herodotos var en världsvisionär, den första globalisten, motsatsen till alla dästa provinsialister och arroganta erövrare.

Om tiden i Afrika och Latinamerika, där han också tillbringade några år, har Kapuscinski skrivit minnesböckerna "Fotbollskriget" och "Ebenholts". "Kejsaren" handlar om Haile Selassies fall i Etiopien och "Shahernas shah" om förspelet till den iranska revolutionen.

Idi Amin, säger jag, vad hände med Idi Amin? Det skulle ju bli en tredje bok om den afrikanska de­spotin. Alla som växte upp på 70-talet minns den galne boxaren och generalen i Uganda.

- Perestrojkan kom emellan. Jag hade skrivit om strejkerna i Gdansk och Solidaritets födelse hemma i Polen. Och så kom tecken på att kommunismen på andra sidan gränsen började spricka. Jag ville resa i Sovjetunionen för att skildra vår mäktiga granne. Amin fick läggas på hyllan.

Det blev "Imperiet", den kanske största satsningen, en mäktig och polyfon skildring av en stormakts inre sönderfall.

Jag frågar honom hur det var att jobba för den polska nyhetsbyrån PAP under alla år av diktatur och censur. Kapuscinski svarar att det fanns spelrum. Som utrikesreporter gick det att göra ett seriöst jobb på marken, men det fanns förstås tabun. Kommunismen och Sovjet­unionens roll i tredje världen kunde inte kritiseras.

- Jag skickade hem mina rapporter till Warszawa och där granskades de av censorer och byråkrater. De tvättade bort det som inte passade för dagen. Men då var jag redan ute på nya uppdrag.

- Minns att det var en annan tid än nu. Kommunikationerna var hopplösa. Det gick knappt att ringa. Man skickade telex och fick vara glad om det kom fram. Bara vägen från bu­shen till en telegraf kunde ta dagar och veckor. Det var som i krig. Lite action och en ständig väntan.

Han har skrivit roligt om det. Efter ett äventyr i det heta Kongo landar han i ett svinkallt Warszawa bara för att kallas upp till en kamrat på utrikesministeriet. "Vad tusan är det ni har skrivit för någonting! Ni menar alltså att Ginzenga kommer att falla och att Mobuto avgår med segern! En ytterst skadlig teori."

Slutrest för ett tag. "Framför mig såg jag fortfarande den afrikanska filmen rulla på nonstop, föreställning efter föreställning, och samtidigt angick det ingen annan vad som gick på min bio", skriver Kapuscinski i "Fotbollskriget".

Men snart har han övertalat chefen att skicka honom på ett nytt uppdrag.

- Censuren vore värd en bok, säger han. Ett mycket bra ämne. Mer komplicerat än man tror. Journalister brukar ju också självcensur. Ibland av rädsla, ibland av taktiska skäl. Man kan bli utvisad annars. Och även i länder med fri press finns tabun och olämpliga ämnen. Man ska lyssna till de offentliga tystnaderna.

Politisk programdiktning är inte Kapuscinskis melodi. Och han ogillar den kommersiella logikens tyrani. Övertaktiskt ekonomisk tänkande slätar ut pressen.

Journalistik är konsten att komma för sent så tidigt som möjligt, skrev Stig Dagerman. Kapuscinskis metod är snarare att komma förtidigt så sent som möjligt. Han brukar ha läget under kontroll när alla and­ra kommer gormande. Och framför allt kunskap om bakgrunden, historien. Men han talar hellre om konsten att skriva.

- Min första bok var en diktsamling och jag skriver fortfarande poe­si. Det är bra för journalister att pröva andra former. För övrigt håller gränserna mellan genrerna på att säcka ihop. Kanske är det globaliseringens tryck ...

- Jag förstår mig inte riktigt på genrer. Det finns en konstig uppdelning mellan verklighetsbeskrivning och fiktion. Jag tycker att det är en romantisk och förlegad litteratursyn. Eller en omogen syn på journalistik.

- I Polen lärde vi oss skriva reportage som noveller. Och se på Latin­amerikas stora författare, Mario Vargas Llosa och Gabriel García Márquez, de började som journalister och det var inget konstigt med det. Konkretion och fantasi behövs i både pressen och litteraturen. Och framför allt förmågan att berätta. Det gäller bara att lära sig behärska hantverket.

I Ryszard Kapuscinskis öppna värld är geografin och rörelsen gängad med estetiken och existensen. Murarna rivna, gränsbommarna uppfällda.

Vart ska du resa härnäst?

- Till Kiruna, över helgen.