"Det spelar ingen roll vad barnen läser, bara de läser." Det påståendet var det dummaste Lena Kjersén Edman har hört.
- För ingen vuxen säger ju: "Skippa maten! Ät godis, huvudsaken är att du äter!" Va?
Litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman kan inte se någon poäng med att barn och ungdomar läser skönlitteratur enbart för att träna sin läsförmåga. Då kan de väl lika gärna träna på mjölkpaketen eller i dvd-manualen eller körkortsboken? Skönlitteraturen är större än så.
- Litteratur är gemensamt samtal, snuttefiltar, svärd och stora upplevelser. Missar vi det, så missar vi poängen, säger hon.
I skolan erbjuds eleverna alldeles för ofta "lättlästa" böcker. Man räknar ord och sidor, och kontrollerar i värsta fall läsningen mekaniskt, som vore det ett läxförhör. Som om innehållet inte spelade någon roll.
För Lena Kjersén Edman är läsning i stället en kumulativ process, där småbarnsårens sagolyssning har ett samband med det man läser sedan, som barn, tonåring och vuxen. Hon drar paralleller med matematiken: ingen slutar ju räkna med plus och minus efter att ha lärt sig algebra. På samma sätt borde gymnasieeleverna återknyta till fantasy och Maria Gripes Skuggserie när de läser om romantiken i sina epokstudier. En bok som "Snorre Säl", som tre generationers förskolebarn med förtjusning både lyssnat på och lekt, kan man ta upp igen när tonåringarna studerar andra världskriget.
- Då kommer de att få aha-upplevelser, eftersom "Snorre säl" är en politisk allegori som kom ut i Norge under den nazistiska ockupationen.
När tonåringarna läser på egen hand väljer de ofta fantasy eller raka motsatsen, sanna historier - genrer som lärarna inte alltid är insatta i. Där saknar Lena Kjersén Edman en kontinuerlig fortbildning, så att lärarna kan fånga upp elevernas intresse och knyta ihop det med annan litteratur.
- Fantasy, till exempel, är ju gamla tiders sagor som fått nytt liv.
Den klassiska litteraturen kan förmedla sammanhang och binda ihop världen för eleverna, och en väldigt nordiskt orienterad kanon kan vara en resonansbotten även för andra kulturer. Själv har Lena Kjersén berättat H C Andersens konstsaga "Dummerjöns" i en fjärdeklass, varpå en flyktingpojke från Bangladesh som knappt kunde någon svenska blev omåttligt glad. Folksagan som "Dummerjöns" bygger på kände han igen från sitt eget land.
Lena Kjersén Edman var med i Skogås (se reportage) när man utarbetade en egen barn- och ungdomslitterär kanon, ur det kulturarv som är så självklart att vi inte ens tänker på det: sådant som "Kejsarens nya kläder", bilderboken "Pricken" och "Robinson Kruse".
- Det fanns en hel massa skolbarn som bara kände till "Robinson" som teveprogram, utan att ha en aning om varifrån namnet kom.
Elevernas egna läsintressen ska förstås fångas upp, även om Lena Kjersén Edman grumsar lite över de populära "verklighets"-böckerna, "jättesnyftböckerna". Så skiner hon upp:
- Det går ju framåt! För tjugo år sedan läste tjejerna "Inte utan min dotter", en riktigt fördomsfull bok. Och Virginia Andrews incestböcker! Nu läser man i stället Dave Pelzers "Pojken som kallades Det" - det är ett framsteg. Och poesi är populärt bland de många tonårskillar som fascineras av hiphoppens komplicerade rimscheman.
I alla litteraturdiskussioner uppstår frågan om vad kvalitet egentligen är. Varför ska inte barnen få läsa det de har lust med? Vem avgör egentligen vad som är "god" litteratur?
- Lärare och bibliotekarier måste våga vara experter. Vilka ska annars levandegöra litterära klassiker och blivande klassiker? Att inte ta det vuxenansvaret är odemokratiskt.