Klart att paret Ahndoril kommer att bli mångmiljonärer. Ännu visar den internationella framgångsvågen för skandinaviska kriminalromaner inga tecken på att avta – tvärtom har Stieg Larsson-effekten skapat ett så mäktigt sug att till och med en medelmåtta som Camilla Läckberg kan surfa ut i världen på bara eftersvallet och håva in en års­inkomst på 21 miljoner.

Paret Ahndoril är dock inga medel­måttor – de visade redan med sin första roman ”Hypnotisören”­ att de kan stå på egna ben i bruset. Med uppföljaren ”Paganini­kontraktet” har de övat upp tekniken ytterligare och skulle ha kvalat in på min tio-i-topp-lista över samtida svenska kriminalförfattare (en lista som för övrigt bara innehåller åtta namn) om de sparat in på actionscenerna.

Paret Ahndoril – jag kallar dem så; vilket pronomen skulle man använda om Lars Kepler? – säger sig titta mycket på amerikanska actionfilmer. Men biljakter och utdragna uppgörelser mellan skurkar­ och hjältar gör sig bättre på en filmduk än på en boksida, där de snarare blir longörer i intrig­uppnystningen.

Dessbättre har författarna inte bara tittat på film, de har också studerat sina medsurfare på den svenska kriminalvågen. Den som vill bli miljonär måste veta vad som är gångbart på den litterära aktiemarknaden. Att de inte har läst G W Persson är kanske begripligt, med tanke på att han avfärdat deras kunskaper om polisarbete. Men han kunde annars ha lärt dem att inte lägga för mycket krut på våldsorgierna.

Främsta förebilden är förstås­ Stieg Larsson. Fast inte som stil­ideal, paret Ahndoril skriver ­betydligt bättre. Därutöver tror jag att de har tagit sig en god titt även på Arne Dahl och Roslund & Hellström.

Av Larsson har de lånat likgiltigheten för vad som är rimligt och realistiskt – framför allt vad gäller människors förmåga att uthärda smärta. Men de har också insett betydelsen av starka hjältinnnor. Inte så att de har klonat Lisbeth Salander – det skulle bli för ­genomskinligt. De har i stället ­kluvit henne i två tjejer i samma ­ålder, den ena mörk, den andra ljus, båda stentuffa, om än inte omnipotenta som Salander.

Penelope Fernandez är 24-årig ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen, med rötter­ i El Salvador. Hon blir förföljd av en yrkesmördare genom hela romanen. Saga Bauer är 25-årig kommissarie på Säpos enhet för kontraterrorism, barnbarnsbarn till sagokonstnären, vars Tuvstarr hon är en levande kopia av. Hon är en djävel på att boxas.

Här har svensk kriminal­litteratur fått ytterligare två unga Efraimsdöttrar, som inte backar för vare sig män eller troll, och som dessutom gör typecastingen för en kommande filmversion till en ren skönhetstävling.

Av Arne Dahl – snarare än av Dan Brown – har författarparet ”lånat” greppet med ett kultur­historiskt element i intrigflätningen, av Roslund & Hellström den etiska problemställningen, förutom det traumatiska sår som plågar kommissarien i huvudrollen, låt vara att deras Joona Linna är en ­mindre vrång natur än Roslund & Hellströms Ewert Grens.

Boktiteln syftar på den italienske 1800-talsviolinisten som skrev så svårspelade solostycken att bara han själv klarade av dem – enligt ryktet tack vare ett dyrköpt avtal med fan själv. På ett föga trovärdigt men berättartekniskt desto smartare sätt kopplar paret Ahndoril samman det musikaliska Faust­temat med vår tids svenska vapenexport, denna moraliskt oförsvarliga verksamhet som borde sitta som en infekterad tagg i varje svensk medborgares samvete.
Som romanförfattare har man rätt att göra det lätt för sig. Paret­ Ahndoril tar sålunda livet av general­direktören för Inspektionen för strategiska produkter – den myndighet som godkänner försäljningen av svenska vapen – för att som hans efterträdare utnämna en person vars musikaliska kompetens får absolut gehör att framstå som ett lätt begåvningshandikapp.

Jag köper konstruktionen – som mitt eget Paganinikontrakt med författarparet. Intrigen är trots allt kriminalromanens nervcentrum. Och paret Ahndorils utnämning av generaldirektör ger dem möjlighet att knyta in både sina musikkunskaper och sin moraliska indignation i intrignätet. Vackert så.

I romanen förekommer en ­luguber hushållerska vid namn Edith Schwartz. Hon har en ilsket skällande vakthund som heter Nils. Det är vad jag får betala för Paganini­kontraktet. Det är ändå ett ganska lindrigt pris.

”Paganinikontraktet” går just nu som följetong i DN Kultur. Därför har vi bett Nils Schwartz, litteraturkritiker i Expressen, att recensera boken, som kommer ut i dag.